Hur lite vanlig skit på fel ställe kan väcka minnen från barndomen...

Jag är på väg till tvättstugan, men har inte hunnit längre än precis ut genom dörren från min lägenhet. Jag låser dörren och tittar sedan upp. Det sitter lagom i ögonhöjd. Min första tanke är att jag plötsligt har fått två dörrkikare. Min andra tanke är att någon har tryckt fast en chokladboll på min ytterdörr. Min tredje tanke är att det nog inte är en chokladboll, men att jag inte har någon som helst lust att ta reda på vad det egentligen är...

Sedan kommer känslan krypande. Samma känsla som i sjunde klass när jag kom till mitt elevskåp, och någon med stora bokstäver ristat in DIN LILLA HORA. Vem är det som tycker så illa om mig? Även om jag redan då tyckte att det var ett underligt ordval.

Roligt var det inte. Inte nu sjutton år senare heller. Sedan ser jag mig omkring. Noterar att min dörr är långt ifrån den enda i korridoren som har dekorerats med ...chokladbollar. En ny känsla tar över. Känslan man fick när man för ovanlighetens skull inte var den siste som blev vald på gympan, känslan av att få vara en i gänget. Äntligen! Också en stark känsla...

Sedan ser jag att min dörrs ...chokladboll är den största och praktfullaste av alla. Och en tredje känsla vaknar. Den sköna känslan av att vara...nej, känslor som aldrig har funnits kan tyvärr inte vakna...

Hursomhelst...Usch...