Kommer du ihåg Sandra Beijer? Du vet, den där modebloggaren som påminner om mig (eller om det var tvärtom). Du som läste jämförelsen av henne och mig kunde inte låta bli att se att det fanns många likheter. Jag har ju bestämt mig för att inspireras av henne, för att få fler bloggläsare. Det var ett tag sedan jag var inne på hennes blogg, men idag gick jag in där igen. Enligt det senaste inlägget har hon tydligen stuckit till Paris över weekenden för att umgås med folk som dricker vin och ha trevligt.
Ytterligare en lustig tillfällighet och likhet. Min bohemiska konstnärsbudget räcker inte till någon weekendresa till Paris, men väl till en bussresa till Götaplatsen (33 kr T.O.R) i går kväll för att gå på Hasselblad Center och titta på BILDER från Paris. Det var dessutom VERNISSAGE. Så där fanns det gott om människor som drack vin och hade det trevligt.
Vernissage Hasselblad Center 2010-09-10Bilderna hade tagits av William Eggleston, (f. 1939, Hasselbladpristagare 1988) som också själv närvarade. En mycket försynt man med vänlig framtoning. Trevligt att även sådana fotografer får uppskattning. Han satt i ett hörn, inte helt olik Bruno Ganz, eller kanske James Mason, och lyssnade när två eleganta damer skötte snacket. En utställningsansvarig från Italien och en från Sverige. Bara någon enstaka gång avbröt han dem med ett ord eller två i mikrofonen.
William Eggleston i sitt hörn, med italienskan till vänster
(med mikrofonen) och svenskan till höger.
Oförståeligt språk bakom. Det kallas
visst franska. (Foto Anders N)
Å andra sidan läste jag nyss i en artikel att han lär vara ganska vild privat. Samt att han är en rik arvtagare (bomullsodling) som aldrig har behövt försörja sig själv. Inte fullt så imponerande. Men igår kväll var han som ett gammalt lamm. Och hans citat "I'm not busy talking, and I don't write – because I'm busy making images." kan jag definitivt skriva under på. Minus skrivandet då, för just nu skriver jag mer än jag fotograferar, jag har tre noveller på gång som jag ska skicka till en tävling. De tar det mesta av min kulturella skapartid för tillfället. Om du tycker att blogginläggen har varit lite spartanska på sistone, så har du förklaringen där. Jag hoppas att dagens inlägg jämnar ut det.
Egglestons bilder då? Jag brukar gilla det lågmälda fotot, men det har var lite för lågmält för min del. Han har smugit runt i Paris och fotograferat lite grafitti här och lite neonljus i en vattenpöl där. Definitivt annorlunda från de vanliga Parisskildringarna. Inga kyrkor eller baguetter med baskrar på café. Det var positivt. Men samtidigt väldigt intetsägande. Jag brukar ofta smyga runt i samhällen och fotografera andra motiv än de vanliga vykorten, men jag försöker hitta motiv som har något att berätta. Gärna om det är något som inte riktigt stämmer. Framförallt om de får mig att associera till något. Gärna lite humor. Inte bara för att de råkar ha en intressant färg, vilket det ofta kändes som bland Egglestons bilder. Har jag blivit en fotosnobb? Pretto? Ja, kanske...
Sök på nätet efter Egglestons äldre bilder, så hittar du betydligt intressantare saker. Han betraktas som en av dem som gjorde färgfotografiet till en accepterad konstform, och den här bilden (den översta) tycker jag är helt fantastisk. Säger så mycket, och verkar inte vara arrangerad. Men den nya utställningen kändes otroligt...avslagen.
Jag är inte så van vid att gå på vernissage märkte jag. Inte på sådana här fina ställen i alla fall. Här minglade kultureliten. Paret De Geer-Lindberg-De Geer var där och jag tyckte mig se Carin Mannheimer. Fotografer som Gerry Johanson och Jens S Jensen. Ordföranden i fotoklubben hjälpte mig och sufflerade och pekade ut folk som jag inte kände till. Han presenterade mig för några bekanta. Förutom nyss nämnde ordförande så var det tyvärr ingen av de närvarande som jag kände sedan tidigare. Kände igen några ansikten från Planket, men inget av ansiktena kände igen mig. Tror jag har handlat CD-fodral av någon på Kjell & Co också. Jag är usel på att mingla och inte kan jag dricka vin heller. Det lär ju hjälpa annars i sådana här sammanhang. Det fanns naturligtvis ett bord fullt med plastmuggar. Med rött innehåll, gult och bubbligt innehåll samt mineralvatten till oss epileptiker och chaufförer och annat löst folk.
Tilltugg var det lite sämre med, jag hade hoppats på lite snittar så man kunde sparat in kvällsmaten, men inte ens en skål med ostbågar hittade jag. Och så var det alltså det där med minglandet. Först smög jag runt. Det hjälpte naturligtvis inte. Sedan tog jag sikte på folk som gick och såg ensamma ut. Som om de sökte något att mingla med. Jag gick rakt mot dem och försökte fånga deras blick, men när jag kom nära så slog de ner blicken och gick åt sidan. Det närmaste till kontakt jag kom var att jag nästan lyckades ge några personer hjärtattacker då jag trampade på en plastmugg som någon tappat. Det är otroligt vad en liten mugg kan låta. Nåväl, det är problemet med sällskap där alla tycks känna alla. De kan vara svåra att komma in i. I alla fall för sådana osociala typer som jag. I morgon ska jag på en ny vernissage, men då är jag en av utställarna. Då brukar det gå lättare. Planket gick ju bra. Och när det är lite mindre högtidliga sammanhang. Den här är i en bondgård. Bara en sådan sak. Men jag ska naturligtvis gå på nästa vernissage på Hasselblad center också. För nu känner jag ju i alla fall igen vissa av de kulturella, och vem vet, kanske någon känner igen mig. Det ska bli spännande att se hur det går...
William Eggleston i sitt hörn, med italienskan till vänster (med mikrofonen) och svenskan till höger.
Oförståeligt språk bakom. Det kallas
visst franska. (Foto Anders N)
Å andra sidan läste jag nyss i en artikel att han lär vara ganska vild privat. Samt att han är en rik arvtagare (bomullsodling) som aldrig har behövt försörja sig själv. Inte fullt så imponerande. Men igår kväll var han som ett gammalt lamm. Och hans citat "I'm not busy talking, and I don't write – because I'm busy making images." kan jag definitivt skriva under på. Minus skrivandet då, för just nu skriver jag mer än jag fotograferar, jag har tre noveller på gång som jag ska skicka till en tävling. De tar det mesta av min kulturella skapartid för tillfället. Om du tycker att blogginläggen har varit lite spartanska på sistone, så har du förklaringen där. Jag hoppas att dagens inlägg jämnar ut det.
Egglestons bilder då? Jag brukar gilla det lågmälda fotot, men det har var lite för lågmält för min del. Han har smugit runt i Paris och fotograferat lite grafitti här och lite neonljus i en vattenpöl där. Definitivt annorlunda från de vanliga Parisskildringarna. Inga kyrkor eller baguetter med baskrar på café. Det var positivt. Men samtidigt väldigt intetsägande. Jag brukar ofta smyga runt i samhällen och fotografera andra motiv än de vanliga vykorten, men jag försöker hitta motiv som har något att berätta. Gärna om det är något som inte riktigt stämmer. Framförallt om de får mig att associera till något. Gärna lite humor. Inte bara för att de råkar ha en intressant färg, vilket det ofta kändes som bland Egglestons bilder. Har jag blivit en fotosnobb? Pretto? Ja, kanske...
Sök på nätet efter Egglestons äldre bilder, så hittar du betydligt intressantare saker. Han betraktas som en av dem som gjorde färgfotografiet till en accepterad konstform, och den här bilden (den översta) tycker jag är helt fantastisk. Säger så mycket, och verkar inte vara arrangerad. Men den nya utställningen kändes otroligt...avslagen.
Jag är inte så van vid att gå på vernissage märkte jag. Inte på sådana här fina ställen i alla fall. Här minglade kultureliten. Paret De Geer-Lindberg-De Geer var där och jag tyckte mig se Carin Mannheimer. Fotografer som Gerry Johanson och Jens S Jensen. Ordföranden i fotoklubben hjälpte mig och sufflerade och pekade ut folk som jag inte kände till. Han presenterade mig för några bekanta. Förutom nyss nämnde ordförande så var det tyvärr ingen av de närvarande som jag kände sedan tidigare. Kände igen några ansikten från Planket, men inget av ansiktena kände igen mig. Tror jag har handlat CD-fodral av någon på Kjell & Co också. Jag är usel på att mingla och inte kan jag dricka vin heller. Det lär ju hjälpa annars i sådana här sammanhang. Det fanns naturligtvis ett bord fullt med plastmuggar. Med rött innehåll, gult och bubbligt innehåll samt mineralvatten till oss epileptiker och chaufförer och annat löst folk.
Tilltugg var det lite sämre med, jag hade hoppats på lite snittar så man kunde sparat in kvällsmaten, men inte ens en skål med ostbågar hittade jag. Och så var det alltså det där med minglandet. Först smög jag runt. Det hjälpte naturligtvis inte. Sedan tog jag sikte på folk som gick och såg ensamma ut. Som om de sökte något att mingla med. Jag gick rakt mot dem och försökte fånga deras blick, men när jag kom nära så slog de ner blicken och gick åt sidan. Det närmaste till kontakt jag kom var att jag nästan lyckades ge några personer hjärtattacker då jag trampade på en plastmugg som någon tappat. Det är otroligt vad en liten mugg kan låta. Nåväl, det är problemet med sällskap där alla tycks känna alla. De kan vara svåra att komma in i. I alla fall för sådana osociala typer som jag. I morgon ska jag på en ny vernissage, men då är jag en av utställarna. Då brukar det gå lättare. Planket gick ju bra. Och när det är lite mindre högtidliga sammanhang. Den här är i en bondgård. Bara en sådan sak. Men jag ska naturligtvis gå på nästa vernissage på Hasselblad center också. För nu känner jag ju i alla fall igen vissa av de kulturella, och vem vet, kanske någon känner igen mig. Det ska bli spännande att se hur det går...
No comments:
Post a Comment