Inför
den tidigare nämnda bokmässan, kom det till min kännedom att en av mässans huvudgäster skulle vara en mycket känd tyska. En rock- och punkikon vars storhetstid kanske var 70- och 80-talen, men som jag själv lyssnat en hel del på, främst under en period på gymnasiet. När jag nu fick reda på att hon även skulle ge en konsert i samband med festivalen var jag tvungen att ge mig dit. Jag gick in på nätet, och naturligtvis var alla biljetter slut. Jag gav inte upp för det. Med erfarenhet från liknande sammanhang, satte jag mig istället på vakt vid datorn. Detta var mitt under värsta influensan. Varje gång jag var inne på datorn, och med jämna mellanrum medan jag satt där, gick jag in på ticnet och kollade hur det stod till på biljettfronten. Förr eller senare brukar det bli någon plats ledig, och en tidig morgon, kanske två dagar innan konserten, fick jag napp. Då hade jag också hittat en person på Blocket som ville sälja biljetter. En skånska. Men hon svarade inte på mail. Antingen var biljetterna sålda, eller hade hon bara ingen lust att sälja dem till mig. I vilket fall kunde hon ha svarat på mitt mail.
Men nu fanns det alltså en biljett ledig på ticnet. Den var inte dyr heller, bara 120 kr. Jag förmodade att det berodde på att konserten skulle hållas i en kyrka, Annedalskyrkan, inne i centrala Göteborg. Jag såg att det rörde sig om plats på läktaren, vilket väl var helt okej. Man brukar ha bra utsikt från orgelläktaren, även om det förstås är ganska långt fram till kyrkans främre delar. Någonstans i finstilt såg jag också uttrycket "skymd sikt" passera förbi, men brydde mig inte om det. Jag såg Fantomen på Operan på Oscarsteatern i Stockholm med skymd sikt när jag var liten, och det var häftigt, även om man ibland inte såg skådespelarnas huvud. Jag satt längst upp under taket, och när skådespelarna stod en bit in så skymdes de av överkanten på scenen. Jag har också hört historier om folk som hamnat bakom pelare som skymt delar av sikten, men eftersom platserna här var onumrerade, dvs man kunde sätta sig var man ville, och det kunde ju inte vara pelare framför alla...Eller?
Kvällen var sval och en smula mörk, och en stor samling människor stod utanför kyrkan. De flesta stod och rökte. Någon jagade biljetter, men förvånande nog fanns ingen som försökte sälja. Det tycker jag alltid det brukar vara annars. Vid ingången stod det en skylt. Jag minns inte exakt formuleringen, men ungefär att "ni med budgetbiljetter får gå runt hörnet". Jag började ana att det billiga biljettpriset berodde på att det var just en "budgetbiljett". Men observera, det stod inte någonstans på hemsidan att det överhuvudtaget existerade någon annan typ av biljetter än den jag köpte...
Runt hörnet fanns en annan dörr, och mycket riktigt, det var min ingång. Innanför fanns en trappa, och ovanför den delades publiken upp ännu en gång. Budgetbiljetter till vänster och budgetbudgetbiljetter rakt fram. Gissa vart jag fick gå? Jag trodde att jag skulle sitta på orgelläktaren, men inte då. Det var till vänster, jag anvisades till en läktare på långsidan av kyrkorummet. Där fanns flera rader bänkar. Jag slog mig ner på första lediga plats som råkade vara på femte raden. Detta var vad jag såg:
Observera att det var fotoförbud på konserten, men att den här bilden är tagen innan konserten började. Vad ser du? Inte mycket, nej just det. Några nackar, och en hel del av kyrkan, men ingenting av vad som pågick där nere. Det där som lyser är en takkrona. Det fanns flera takkronor i kyrkan, och allt som var intressant pågick flera meter nedanför dem. Du kan också skymta predikstolen. Om artisten skulle befinna sig i den var det väl inget större problem. Fast det skulle hon naturligtvis inte. Hon skulle stå framför koret, där det lyser blått. Eftersom det inte hade börjat ännu så kunde jag tränga mig fram, sträcka fram min kamera och ta en bild:
Fotoförbud, jag vet, men återigen: Konserten hade inte börjat ännu. Men, säger du kanske: Om jag kunde komma fram och ta bilden, så kunde jag väl stå kvar där och titta? Nja, för det första hade jag faktiskt betalt för sittplats och inte ståplats, och framförallt reste sig alla på läktaren upp när showen började, för att försöka se något. Min lilla glugg försvann snabbt. Stämningen var redan ganska irriterad där uppe. Jag var knappast ensam som köpt biljett för att se Nina Hagen, för det var ju hon det var, men sedan upptäckt att jag endast skulle få höra henne. "Skymd sikt" var i själva verket "Ingen sikt" som jag sa till en man i personalen. Jag påpekade även att det hade hjälpt en hel del med en storbildsskärm eller dylikt. Uppe hos oss på läktaren fanns nämligen en stor vit vägg som inte nåddes av någon av strålkastarna där nere, utan var alldeles mörk. Som gammal videolärare och TV-produktionsstuderande vet jag att det hade räckt med en projektor, en sladd och en enkel videokamera för att ge folket på läktaren i alla fall en skymt av den som de betalt för att komma dit och se. Att se en projicerad bild är naturligtvis inte samma sak som att se en verklig person, men det är inte mycket man ser av artisterna på stora arenakonserter heller. Det är därför de har storbildsskärmar där. Jag har aldrig hört någon klaga på det. Kanske framförallt för att man vet om det i förväg. Mannen från personalen misstolkade min förtvivlade ironi och trodde att jag var på skämthumör, och försökte vara rolig han också. Det gjorde mig definitivt inte mindre irriterad. Jag frågade honom, då han enligt text på ryggen representerade personalen, varför de sålt biljetter utan någon som helst sikt, och han skyllde på "de där nere", vilket var ovanligt att höra från en anställd i en kyrka...
Konserten rullade på. Den lät bra, det kan man inte klaga på. Mellansnacket var roligt också, det förstod jag på de som satt där nere. De skrattade och applåderade. Själv hörde jag mycket lite av det. Akustiken uppe på läktaren var inte lysande, och det mesta av talet flöt ihop och blev "suddigt". Det händer lätt i större lokaler. Sikten var om möjligt sämre än förut. De längst fram på läktaren såg bra. De på andra raden ställde sig upp, och såg en hel del. De på tredje raden ställde sig upp ovanpå sina bänkar, och såg också. Fjärde, femte och övriga såg ingenting. Det fanns gångar mellan bänkarna, fram till kanten, för att man skulle kunna gå in och ut. Dessa gångar var naturligtvis fulla med folk. Jag tog plats i en sådan, med förhoppning om att några skulle tröttna framför mig. Längst fram i min gång fanns för övrigt en pelare, men det gick att titta runt den, om man stod där framme. Min misstanke var korrekt, några tröttnade efter en stund och lämnade gången. Om de gick och satte sig längre bak, eller helt enkelt tröttnade på alltihop och gick hem - jag har sett
blogginlägg som tyder på den saken, det vet jag inte. Hursomhelst fick jag så småningom en skymt. Närmare bestämt denna:
 |
| Endast i bevissyfte |
Händerna och gitarren där nere och de karaktäristiska tofsarna där uppe tillhör Nina Hagen. Däremellan befinner sig en ljusrigg. Det var väl därför platsen jag stod på hade blivit ledig. Vadå fotoförbud? Jag såg ju inget? Hur kan det vara förbjudet att fotografera ingenting? Jag var ju dessutom tvungen att ta den här bilden, för att visa att jag inte ljuger. Där stod jag sedan en bra stund. Jag är inte den som ger mig, och innan konserten var slut hade nästan alla i min gång gett upp. Samtidigt hade jag långsamt tagit mig fram till pelaren, och kunde där se i alla fall halva scenen, inklusive madam Hagen. Nej, jag tog ingen bild. Det var ju fotoförbud. Musiken var det inget fel på. Tyvärr inte så mycket från den gamla rockrepertoaren. Mest lugnare låtar. De flesta med mer eller mindre kyrklig prägel. Gospel, "läsarsånger" och lite popdängor. Tolkade av en mycket originell och spännande artist. Kvällens bästa låt var en vacker ballad som kändes svagt bekant. Väl hemma insåg jag att det var en gammal ABBA-låt.
Den finns på Youtube, men den versionen som spelades i kyrkan var mera avskalad och unplugged. Utan trummor, men med samma vackra pianospel...
I vilket fall tycker jag att det är dålig stil av arrangören att sälja biljetter till platser helt utan sikt. Max tre rader uppe på läktaren hade möjlighet att se något, och då fick de på rad tre stå upp ovanpå bänkarna. Att fylla på med fler, var lurendrejeri. Sedan får de skriva "Skymd sikt" hur mycket de vill. Rad två och tre hade "skymd sikt". Resten hade "ingen sikt". Det borde ha framgått att man måste vara på plats i väldigt god tid för att slåss om platser som överhuvudtaget hade någon sikt. Eller stå i kö mer än halva konserten för att få en plats där man i alla fall fick en skymt. Jag var på plats i god tid, men kom ändå för långt bak. Om man köper ståplatsbiljett är man beredd att slåss lite för en bra plats, men det framgick inte här. Och även längst bak på ståplats så brukar man i alla fall kunna se artisten. En sittplats har sikt. Även när man sitter ner. En sittplats utan sikt är ingen sittplats, eller någon annan sorts plats heller för den delen. En videoprojektor hade inte varit fel.
Hur billiga biljetterna var är inte intressant. Det handlar om vad man utlovar för de pengarna, vilka förväntningar man skapar, och vad kunden sedan i själva verket får. I mitt fall var jag ju inte ens medveten om att det var en budgetbudget-biljett jag köpt. Jag köpte den enda typ av biljett som nämndes på hemsidan, och tog för givet att det därför var en normalbiljett. Om än med lite "skymd sikt".
Avslutningsvis. Man ska spara det bästa till sist, det brukar jag alltid säga. Det som gör historien mest fantastisk av allt. Vet du vad Svenska Kyrkans del av bokmässan, som var värd för Nina Hagens Göteborgsbesök kallas? Jo. Lyssna noga nu:
"Se människan"
Otroligt men sant...
