Philip Glass (1937-), en av de stora moderna amerikanska kompositörerna. Skivhandlarens son från Baltimore fick alla de där skivorna som ingen ville köpa i pappans affär. Det vill säga den moderna konstmusiken. Klassiskt skolad, bland annat vid prestigefulla Juilliard School of music. Träffade indiske musikgurun Ravi Shankar i Paris på 1960-talet, anställdes för att skriva ned dennes musik med västerländsk notskrift, blev nästan galen på kuppen, men lärde sig samtidigt att tänka musik på nya sätt. Har skrivit hur mycket musik som helst. Från experimentell opera och balett som du förmodligen inte har hört, till The Truman Show med Jim Carrey och barnprogrammet Sesame Street.
Philip Glass är fortfarande fullt aktiv och turnerar med egen ensemble. Jag var mycket nära att göra min första norska resa för att få uppleva honom live i Oslo häromåret, men det kom något emellan. Döm om min förvåning när jag fick ett mail i början av detta år från Göteborgs filmfestival som meddelade att han var en av årets hedersgäster. Inom ett par minuter hade jag fixat biljetter till alla arrangemang han skulle medverka vid...
Det började i Göteborgs konserthus. När jag gick i kommunala musikskolan hemma i Olofström gick jag på ett antal pianoaftnar, men nu var det länge sedan sist. Efter en stunds försnack med the man himself framfördes hans samtliga Pianoetyder. Etyd (från franskans étude) betyder övningsstycke. Skrivna i det här fallet för att han ville träna upp sitt eget pianospel. Tjugo stycken blev det, och hans pianospel utvecklades under tiden. Dock sprang kompositören Philip Glass så småningom ifrån pianisten Philip Glass, vilket han också erkände, därför tog han hjälp av några yngre talanger. Låt det bli en lärdom. Inse dina egna begränsningar, men låt det inte begränsa inte ditt eget skapande, utan var inte rädd att ta hjälp av andra för att genomföra dem om så behövs...
Philip Glass med Víkingur Ólafsson & Maki Namekawa
I publiken fanns allt från en skånskodlad professor emeritus i idé och lärdomshistoria via unga hårdrockare till en västsvensk actionfilmstjärna. Musiken var som väntat mera vacker och intressant än hårdrockig och actionfylld. Men åtminstone i etyd nummer 3 tyckte jag mig ana fragment av en prima boogiebas...
Dagen efter blev det seminarium på filmfestivalen. Ett mycket underhållande sådant. Philip Glass delade frikostigt med sig av 77 års livserfarenhet inom musik, konst och kultur. Intervjuaren, som var musiker och inte filmkännare, gjorde sitt bästa för att förhindra honom att prata om film, och avbröt honom när han precis kommit fram till att berätta om meningen med livet. Eller om det var konsten. Eller filmen. Detta i alla fall för att meddela att tiden nästan var slut. Mr Glass lyckades inte hitta tillbaka till sin förlorade tråd igen, och vi fick gå hem utan meningen med livet även denna gång. Som plåster på såren fick vi i alla fall möjlighet att sjunga "Ja må han leva" för honom. Det var nämligen hans födelsedag. Det var trevligt att, i all enkelhet, få återgälda lite av all den musikaliska glädje han skänkt genom åren. Även om jag tror att den hjärtliga falsksången skar lite i hans ömtåliga öron.
Tredje dagens kväll tillbringades i Scandinavium. Där visades Godfrey Reggios klassiska film Koyaanisqatsi, samtidigt som originalmusiken framfördes live av kompositören själv, med ensemble samt Göteborgssymfonikerna med tillhörande kör. En stor film och musikupplevelse i den största (om än tillfälliga) biografen jag har varit i. Filmmusikaliskt har jag inte upplevt något liknande, och det är tveksamt om jag någonsin kommer att göra det igen...
Jag har tidigare nämnt att jag när jag blir stor vill bli Hasse Alfredsson och Jan Troell. Låt mig härmed tillägga att jag även vill bli Philip Glass...
Det var med andra ord en sällsynt trevlig festival. Om man skulle klaga på något, så är det väl att seminarierna numera hålls i Pusterviks restaurang och nöjeslokal. Tidigare år har det varit i uppvärmda tält och i tillfälliga lokaler i det närliggande lagerhuset. De har också haft sina brister, men det har i alla fall funnits tillgång till fungerande toaletter. På Pustervik saknade två toaletter möjligheter att låsa, och i den tredje insåg jag för sent att det varken fanns pappershållare eller toalettpapper...
No comments:
Post a Comment