Häpp!

Fast varken från Emmaus eller Ebbes hörna. Däremot från Myrorna. De hade tre styck. Ett av äldre modell, med en kontakt som inte går att koppla i min dator. Ett trådlöst, vilket säkert är bra, men jag förmodar att man måste ha något slags sändare/mottagare att koppla i datorn. Så bokstäverna vet vart de ska ta vägen när de flugit ut ur tangentbordet. Men någon sådan fanns inte i affären. Samt till slut detta eleganta Fujitsu/Siemens. Lagom slitet, men inte för mycket, och komplett med lite skit mellan tangenterna. Pris? Endast 20 kronor.

Det känns förfärligt skönt att vara med ett mellanslag igen. Man inser inte hur mycket man uppskattar sitt mellanslag förrän det har stuckit. Det är nästan  så  att  man  får   lusten  att skriva    lite  extra mellansslag   här   och     var. Bara för att man kan det...

Jag hittade även två tangentbord på SJ:s hittegodsförsäljning. De var också för gamla. Det kändes lite konstigt att se dom där, men när jag tänkte efter så var det kanske egentligen inte det. Om man sitter och jobbar på tåget med sin stationära dator, så kan jag förstå att det blir lite jobbigt och stressigt när man ska av. Då är det lätt hänt att man glömmer ett tangentbord. Så länge man får med sig skärm och skrivare och scanner, för att inte tala om hela stora datorlådan, så kanske man ska vara nöjd...

Det gamla tangentbordet fungerar till och från, förutom mellanslag då, som aldrig fungerar. Händerna går gärna av gammal vana till det gamla tangentbordet (som alltså sitter fast i datorn, eftersom jag har en bärbar) men de märker snabbt sitt misstag. Så fort det är dags för ett mellanslag alltså. Då far ena handen ner under skrivbordet. Jag har nämligen mitt nya tangentbord ståendes på en resväska under skrivbordet. I väntan på att jag har gjort plats till det där uppe. Följaktligen finner jag mig ibland skrivandes med ena handen ovanpå skrivbordet och den andra under. Då får jag känslan av att jag spelar på en orgel med två manualer (orgelmanual = klaviatur/tangentbord). Något som jag alltid har drömt om. Jag blev erbjuden ett mycket bra pris på en elorgel (med två manualer) av en medlem av Hiroshima Amplifiers i somras när han stod som försäljare på en loppis. Tyvärr var det en orgel av den stora tunga modellen. Helt omöjlig att ta på tåget. Eller att få plats med i lägenheten överhuvudtaget. Den lär ha slutat sina dagar i en container istället. Tyvärr. Men nu har jag ungefär samma känsla här alltså. Fast på en annan typ av tangentbord. Visste du förresten att jag en gång i tiden kunde spela "When the saints go marching in" på datortangentbord? Med TVÅ händer. Inte illa. Kanske läge att öva upp de gamla takterna igen. Fast för riktig orgelkänsla ska man ju spela med fötterna också. Fotpedaler. Jag funderar på att sätta mitt nya tangentbord på golvet och köra mellanslaget med stortån. Det kanske skulle kunna fungera?

Det kan vara på sin plats med en liten förklaring till föregående inlägg. Jag har förstått i efterhand att det var en smula svårläst. Här kommer det på vanlig svenska:

Jag förstår att du bara längtar efter nya inlägg, men det är inte
så inspirerande att skriva när man måste klistra in alla
mellanslag manuellt. I veckan har jag lyckats undvika
spårvagnsolyckor* och terroristattacker** men nu har jag mötts
av något jag inte kan bemästra:
Tangentbordet har flippat ut totalt. Speciellt frustrerande
när man ska skriva in lösenord, och inte kan se
exakt vad man skriver. Det ska bli en ny dator snart,
men det får bli en budgetlösning just nu...

Idag måste jag alltså ut och köpa ett nytt
tangentbord!. Jag undrar om det
finns på Emmaus eller Ebbes hörna (Stadsmissionen)?

*Du har säkert läst om den obehagliga spårvagnsolyckan, som faktiskt ägde rum på min fd spårvagnshållplats. Beväringsgatan, där jag brukade kliva på när jag bodde i Kviberg. Jag bor fortfarande vid den linjen, men betydligt längre ut nu.

**Ja, eller vad det nu var. Nu verkar ju inte ens SÄPO säkra längre. De enda som verkade säkra på något var de konstkännare som intervjuades i medierna dagen efter. De verkade mest störda av att polisen hade avbrutit deras trevliga fest. Det kändes som om de hade missat vad det egentligen handlade om. Om man inte är Göteborgare, och/eller vet att kulturhuset Röda Sten ligger precis under Älvsborgsbron, den där stora Golden Gateinspirerade bron som man alltid ser i alla filmer och TV-serier från Göteborg, så kan man hålla med dem. Synd på festen. Men jag skulle inte vilja befinna mig under bron OM det var en terroristattack där vid brofästet, och man riskerade att få hela kolossen i skallen. Fast nu i efterhand verkar det ju som om inget egentligen skulle ha skett, så de där intervjuade konstsnubbarna kanske inte var så förfärligt korttänkta, självupptagna och världsfrånvända som de först verkade, eller?