Försenat Öresundståg med jordgubbs- och blåbärssmak, vid järnvägstunnel i Karlshamn...

Jag har levt länge i tron att jag inte kan prata. Jag vet, jag talar lite tyst ibland, men det är inte det jag tänker på. Låt oss ta ett exempel: När jag skulle köpa årets första glass på min västsvenska resa för ungefär en månad sedan. Jag gick fram till en glasskiosk i en mellanstor stad. Där stod en tjej och såg lagom kundvänlig ut. Jag tog till orda:
-Hej! Jag skulle vilja ha en glass. Två kulor blåbär.
-Va?
Det slår inte fel. Alltid när jag ska köpa glass, så är det samma sak. Jag vet inte varför. Men jag är van. Ibland fortsätter det också:
-EN GLASS. MED TVÅ KULOR BLÅBÄR!
Och den vänlige mannen nickade och vi gick bort till glassdisken. Han tog fram en strut, greppade glassverktyget. Och så kom frågan:
-Vilken smak?
Man kunde tro att glassförsäljare har sämre hörsel än genomsnittsmänniskan, eller bara ett sällsynt kort närminne. Men det låter osannolikt. Mer troligt då att jag inte kan prata. Jag har accepterat detta faktum. Det har gått så långt att jag fick världens chock i en park i en större blekingsk stad häromdagen. Jag fick syn på glasskiosken. Packade ner kameran (Jag har haft tillräckligt med glass i blixtskon i mina dagar. Det blir kontaktfel...) Gick fram till luckan. Där stod en ung tjej...
-Hej! Jag skulle vilja ha en våffla med två kulor blåbär...
Jag andades in. Beredd på att upprepa vad jag sagt. Långsamt och extra tydligt. Men chockades när jag insåg att hon redan var nere i frysboxen. Strax efter kom hon upp med en utmärkt strut, med två färska blåbärsglasskulor. Innan jag hade hunnit upprepa mig. Vad hade hänt? Varför förstår man mig i Karlskrona och inte i Borås? Kan det vara så enkelt som att det handlar om dialekten? För det kan väl inte vara så att sydsvenska glassförsäljare är mer lyhörda än sina nordliga kollegor? För att komplicera det hela lite så var det en glassförsäljare i Malmö förra sommaren. Hon var så döv(?) att jag nästan blev förbannad. Jag som aldrig brukar ha några problem med skåningar. Fast det har sin förklaring. Hon var inte skåning, hon var från Stockholm...

Jaja, tänker du. Han bara klagar på alla dessa stackars matförsäljare, telefonförsäljare och liknande. Nejdå. Jag träffar massor av trevliga försäljare dagligen. Men jag gillar att analysera hur försäljare bemöter sina kunder. Det finns förvånansvärt många som har en attityd som visar att de tydligt har glömt bort hur viktiga kunderna är för deras verksamhet. Jag håller på att förbereda mig mentalt för att berätta om min upplevelse på en "restaurang" i Vänersborg för ungefär en månad sedan. Jag har inte hämtat mig ännu. Glassförsäljarna är sällan otrevliga. Det kan man inte klaga på. Men varför ska det vara så svårt att höra vad jag säger? Och apropå att jag bara skulle klaga, så vill jag påpeka att jag även skrivit i berömmande ordalag om de telefonförsäljare som uppfört sig exemplariskt. Om du inte tror mig, så är det bara att leta bakåt bland inläggen här i bloggen.

(Och all denna text bara för att jag tyckte att det var lite tunt att bara lägga ut bilden på det bärfärgade tåget från igår...)