En tur på Listerlandet (En resa tillbaka i tiden)

Du tycker säkert att jag har varit dålig på att skriva om vad jag gör just nu, och du har naturligtvis rätt. Förra veckan skrev jag en novell på fem sidor och skickade till en tävling. Då blev jag lite trött i skrivarmusklerna. Annars är jag ute på fotoresor och blir trött i alla andra muskler. Av mitt Blekingekort återstår nu bara ett dygn, men å andra sidan började mitt Skånekort fungera i förra veckan. Från och med Onsdag blir det Skåneresor för hela slanten. Men hur går det då till när jag är på fotoutflykt? Låt mig berätta om en helt vanlig (?) dag i förra veckan. Jag klev upp tidigt på morgonen, tog buss 561 till Sölvesborg, och bytte där till en buss till det kända Blekingska samhället:

Just det. Mjällby. Det är där man hittar Lyckebystärkelsens fabrik. Varför den inte ligger i Lyckeby, i andra änden av Blekinge, det har jag aldrig förstått. Mjällby (inte Mjölby, och inte Mellby) har ungefär 1200 invånar och ligger mitt på Listerlandet, den blekingska udde som sticker ut i havet strax öster om Sölvesborg och skånegränsen. Mjällby är annars mest känt för fotbollsblekinges stolthet: MAIF - Mjällby AIF. Detta trots att laget inte alls håller till i Mjällby, utan i Hällevik, en annan by på Listerlandet. Efter att ha tillbringat en timme i Mjällby, tagit många fina bilder, men utan att ha lyckats hitta ortens centrum, så klev jag på en ordentligt försenad buss till just Hällevik.

 

Hällevik, med ungefär 800 invånare, är ett gammalt fiskeläge. Numera mer av en semesterort. Här finns Hotell Hanöhus, flera fina (dyra) fiskrestauranger och det är också här som det berömda sommarlägret Hällevikslägret anordnas varje år. Nere i hamnen finns fiskemuseum, konstgalleri och ovanstående antika Kåsar och Hamrar. Hamrarna är stenbryggorna, kåsarna är förtöjningsplatserna mellan dem. Efter att ha studerat priserna på en av de mysigaste fiskrestaurangerna, så gick jag till den lokala matbutiken, köpte en djupfryst paj, en liter mjölk och en liter jordgubbsyoghurt. Sedan promenerade jag inåt land ungefär två kilometer till:

Stiby. En mycket liten by, mest känd för Stiby Sissa. Det är fornlämningen du ser ovan. Jag kände inte till den sedan tidigare, men nu har jag läst på Sölvesborgs turistbyrås hemsida att stenen sägs vända sig när den känner lukten av nybakat bröd. Hade jag vetat det då hade jag naturligtvis köpt med mig lite från Hällevik. Nu stod den bara där och gjorde ingenting, och jag promenerade vidare till:

 

Jordgubbar. Nej, till Istaby menar jag naturligtvis. Det var två kilometer till, över vidsträckta fält.

Här och var fanns spår av en äldre civilisation, före mobiltelefonens tid. I horisonten kan du skymta Lyckebystärkelsen, det vill säga Mjällby.

Lokalbefolkningen gav mig lite undrande blickar. De var nog inte vana att se någon komma till fots. Tjejen här ovanför visar hur de flesta tog sig fram på vägen där jag vandrade. I Istaby svängde jag ner mot havet igen, ner genom skogen mot:

Torsö. Tre kilometer genom vacker bokskog. Trots namnet ingen ö, och bör inte blandas ihop med ön i Vänern utanför Mariestad. Detta Torsö är ett fint gammalt fiskeläge med ca 100 invånare. Numera i princip ett sommarstugeområde. Där finns en söt liten hamn och många fina gamla hus. Inget mer. Ingen affär eller något sådant. Ingen busslinje heller. Det var därför jag valde att promenera från Hällevik. Och naturligtvis för att jag inte får köra bil. Och för att man hinner se betydligt mer när man promenerar. Och jag har alltid velat se Torsö. Jag slog mig ner på några stockar på hamnpiren och åt min paj, drack min mjölk och lite yoghurt till efterrätt medan jag blev utstirrad en lång stund av en bister man från lokalbefolkningen. Jag fick inte tillfälle att prata med honom, för han smet strax innan jag hade ätit färdigt. Sedan tog jag fram en karta jag skrivit ut från nätet, och började leta efter:

Detta hus, nere vid havskanten i Västra Torsö. Här föddes för snart etthundrafemtio år sedan en flicka som jag föredrar att kalla farmors mormor. Hon flyttade i vuxen ålder till Åhus i Skåne. Att jag kunde hitta huset var tack vare en sida på Internet: Torsöhus. Där har en dam från byn samlat information om de gamla husen och människorna som bott där. Där finns också en äldre bild av huset, i samma vinkel. Utan denna fantastiska sida hade jag inte vetat vad min farmors mormors farfar hette. När jag hittat huset, så kände jag inte för att promenera tillbaka till Hällevik. Istället satte jag kurs mot Sandviken (nej, inte Sandviken i Gästrikland utan Sandviken på Listerlandet). Jag räknade med att jag skulle kunna ta mig till fots de 12 kilometrarna från Torsö till Sölvesborgs station på tre timmar, och vara där 19:30, lagom för att ta Olofströmsbussen 19:40. Jag räknade också med att köpa en glass i Sandviken, på halva vägen.

Jag gick på skogsstigar, som blev cykelvägar, som blev vanliga vägar. Jag kom till Sandviken, men hittade ingen kiosk. Fortsatte ut genom skogen ut över fälten förbi stora vackra träd. Så småningom kom jag till Sölve (utan -sborg) där jag hittade en cykelväg på en gammal banvall genom skogen. Det var först då det började kännas riktigt segt. Inte bara för att benen varit igång hela dagen, utan framför allt för att vägen gick genom en skog som såg närmast identisk ut hela vägen. Det kändes som att man inte alls rörde sig framåt. Efter en stund såg jag en häst.

Och framme vid Sölvesborg stod några kor...

Jag kom fram till Sölvesborgs station klockan 19:27:48:

Tyvärr upptäckte jag att Olofströmsbussen, som brukar gå tjugo i, inte gick just den timmen. Det var alltså en dryg timme till nästa. Och det var inte lönt att ta tåget till Karlshamn, för 600-bussen hade slutat gå för dagen. Jag hade naturligtvis kunnat ta en fotopromenad och fotografera Sölvesborg i vackert kvällsljus, men benen var inte riktigt på humör. Jag kände inte heller för att sitta ensam i väntsalen en hel timme. Jag var ganska trött och risken var stor att jag skulle somna om ingenting hände runtomkring mig. Vad gjorde jag då? Jo, av en ren händelse så började mitt Skånekort fungera samma dag. Jag tog första bästa tåg, som råkade gå via Bromölla, till Kristianstad. Där behövde jag bara gå rakt över perrongen och vänta någon minut, så kom ett tåg tillbaka igen. Min plan var att hoppa av i Bromölla. Jag borde vara där precis i tid för att hoppa på bussen från Sölvesborg till Olofström...

Allt gick väl, tills jag klev på tåget tillbaka i Kristianstad. Där stod det att "Toget er forsinket". Klockan var 20:38, och tåget beräknades inte vara framme i Bromölla förrän 22:32. För dig som inte har koll på geografin i den delen av Skåne, så är avståndet mellan Kristianstad och Bromölla ungefär två mil(!) Skulle det verkligen behöva ta två timmar att åka två mil? Nej, naturligtvis inte. Detta tågfel var av det mer oskyldiga slaget. Det var bara så att tåget trodde att det var i Helsingör. Fortfarande. Det var därför det pratade danska, och därför det trodde att det skulle ta två timmar att åka till Bromölla. Tåget är väl så vant vid fel och förseningar, att det tog för givet att det var försenat även denna dag. Men det var det inte. Jag anlände till Bromölla station i helt rätt tid, och kunde kliva på bussen till Olofström. Bussresan hem gick sedan helt utan incidenter...