Fotografiska

Fotografiska, Stockholm (Foto Anders N)

Fotografiska heter ett nytt ställe i Stockholm. Det skulle först heta Fotografiska muséet, men de tyckte väl att det lät för mossigt. Hursomhelst, där finns massor av fotografi att studera, så naturligtvis begav jag mig dit. Det ligger i ett gammalt tullhus på söder. Jag minns att jag en gång suttit i en bil och väntat på en finlandsbåt där utanför. Men det måste ha varit 12 år sedan, eller så. Det förvånar mig lite att jag inte har någon bild att bjuda på från det tillfället. Ovanstående bild är från förra veckan. Det är på tiden med ett hus enbart för fotografi. Mitt inne i stan också, bara ett stenkast från slussen. Trots detta minst sagt avsides. Kolla trappan. Den är inte att leka med den:

Fotografiska, Stockholm - och en  liten trappa (Foto Anders N)

Jag trodde att jag hade hört att det skulle finnas en gångbro från söders höjder. Men insåg när jag väl var på plats att det nog bara var någon som framlagt sin önskedröm. Går man via sjökanten blir det lite lättare. Men då får man å andra sidan inte vackra överblicksbilder som den här.

Därinne då? Där fanns Pieter Ten Hoopens bilder i panoramaformat som jag såg en del av på fotomässan för ett år sedan. Utställningen heter "Stockholm" men här handlar det inte om några vykort och sevärdheter utan betydligt mörkare och dystrare saker. Snyggt och tankeväckande som vanligt när det gäller Pieter Ten Hoopen. Se bilder på hans hemsida här.

Sedan fanns det Gus van Sants polaroider. Om du känner till Gus van Sant så är det kanske som filmregissör. Han är mannen bakom filmer som Elephant, Good Will Hunting och Milk. Min personliga favorit är en film som heter To Die For. En svart komedi vars huvudperson (spelad av Nicole Kidman) inte skyr några medel för att slå sig fram i TV-branschen. Inte så långt från verkligheten som man kanske tror innan man varit där... Polaroidbilderna har Van Sant tagit i samband med att han provfilmat skådespelare till sina filmer. Både kända och okända. Vissa som varit med i flera filmer åldrades från bild till bild. Mer intressant som filmhistoria än som fotokonst kanske. Mest blev det kanske att man gick runt och såg hur många man kände igen... De som man inte kände igen hade mått bra av lite bakgrundsinformation. Intressant hur bilder som säkert inte var tänkta för ett sådant här sammanhang, kan bli något helt annat när tid har gått och de sammanställs på det här viset. I ett rum på utställningen visades ett par kortfilmer av Van Sant. Av dessa fastnade jag speciellt för en musikvideo där Allen Ginsberg reciterar sin "Ballad of the skeletons"*. Finns på Youtube. Lyssna på texten.

Och till sist naturligtvis "Fashion", den omtalade utställningen med modefotografins historia. Från rent registrerande bilder av modeller i klädesplagg (typ postorderkatalog) via fototekniska experiment, iscensättningar och effekter till senare tiders heroin chic, blod och ifrågasättande av allehanda normer. Jag var nyfiken på hur jag själv skulle se på utställningen. Jag är definitivt ingen kännare av genren. Mina fotografiska rötter ligger i svartvitt gatufoto och dokumentära bilder, även om jag inte på något vis är främmande för fotografiska experiment av någon sort. Flitiga läsare av denna blogg känner mina bitvis ganska extrema färgbehandlingar i Photoshop. Har aldrig funnit kamerateknik särskilt intressant, medan jag vet att perfekt teknik är grunden för modefoto. Min dokumentära ådra gillar det enkla och jordnära med innehåll, men min konstnärliga ådra njuter av komposition och färg. Jag tycker om det som inte är helt perfekt. I skavankerna finner jag själen. Inte helt oväntat föredrog jag 50- och 60-talens bilder. Gamla bekanta legendarer som Avedon och Penn. Mestadels svartvitt. Snyggt ljus, utsökta kompositioner. Klassiskt i ordets bästa bemärkelse, samtidigt lite nyfiket, experimentellt, lite oväntat. Man hade lämnat det rena registrerandet, men fortfarande var modell och plaggen i fokus. Det kändes fortfarande som att det var människor som fotograferades. Långt ifrån plastkänslan i många av de senare modellerna. Visst kunde jag även uppskatta många av de senare bilderna, rent estetiskt, men jag saknade själen, och undrade ofta var själva modet fanns i bilden. Naomi Campbell helnäck på en soffa ställer mig kluven. Vissa estetiska kvaliteter kan jag inte förneka. Men vad är det hon försöker sälja? Vart tog modet vägen, är det nu bara kroppen som är till salu? Någon mer insatt i dagens modefoto får gärna förklara för mig vad det är jag missat. Vad är det jag inte förstår...

Sedan fanns det en stor fin fotoboksshop också. Med priser per bok som motsvarade min veckobudget. Så jag gav mig ut för att jaga Fotoböcker hos Myrorna och Stadsmissionen. Det passade bättre för min plånbok. Mer om detta senare...

Sammanfattningsvis är det trevligt att det nu finns ett hus speciellt för fotografi. Men nog kunde de haft lite Sune Jonsson och Micke Berg också...

*Ginsberg ackompanjerades av tidernas kanske mest osannolika kompband: Paul McCartney och Phillip Glass!