Mr Wall-Ender I presume?

Beskådade den engelska Wallander-filmen på TV4 i Söndags. Den var inte så illa faktiskt. Helt OK. Tyckte jag kände igen handlingen, och det visade sig att jag sett den i svensk filmatisering med Rolf Lassgård tidigare. Men det gjorde inget, jag hade glömt det mesta. Var lite rädd efter att ha sett de dubbade tysksvenska deckarna som visats de senaste söndagarna, men här pratade alla samma språk (engelska) och alla munrörelser stämde. Var också lite rädd när jag hörde att man hade ett så pass stort namn i huvudrollen. Stora stjärnor är ofta måna om sitt utseende och vill inte alltid "skita ner sig" för en roll. Kenneth Branagh var precis så orakad, trött, sliten som man kunde förvänta sig av rollen. Så alldaglig att man efter ett tag glömde bort att det var han. Och det är väl det bästa betyg en skådespelare kan få. Samtidigt så är det naturligtvis kul att känna igen något ansikte, ibland. Här var det mest anonyma engelska skådespelare, tills plötsligt Yohanna Idha (från Svart Kaffe, tack) dök upp. Det var jag inte beredd på. Kul! Insåg sedan när jag läste eftertexterna att mannen hon talade med i filmen inte var en engelsk skådespelare, utan den svenske Lars Humble, som jag såg som Överste von Trapp i Sound of Music, när jag var åtta eller nio och för första gången var på Malmö Stadsteater. Tio år senare såg jag honom på samma scen i en mindre roll i Kaspar Hauser. Även i hans fall får det räknas som ett bra betyg att jag inte kände igen honom, utan trodde att han var en engelsman.

Halvägs in i filmen dök Wallanders gamle far upp. Du vet den gamle mannen som sitter i sitt hus ute vid havet och målar träd, och som spelats av Ernst Günther och Keve Hjelm i de svenska filmerna. Till min förtjusning såg jag att han spelades av en av mina favoritskådespelare. En engelsman som haft en lång karriär, med små och stora roller i kända filmer. Ofta som skurk. Han medverkar i en mindre roll i en av tidernas största filmsucceer - du vet den där med båten... och spelade fotograf (bara en sån sak...) i en klassisk skräckfilm på 70-talet. Rollen i den senare är inte så stor, men har sin givna plats i filmhistorien. Om du sett den så vet du vad jag menar. Du kanske inte känner igen hans namn, men förmodligen hans utseende. Jag väljer att inte nämna hans namn här, i fall du inte redan placerat honom, så får det bli en överraskning om du ser någon av de kommande filmerna. Han känns fullkomligt övertygande som åldrad konstnär med sviktande minne, med långt grått hår och en kombination av värme och vresighet. En typisk farfar helt enkelt. En njutning också att se hur han vågade medverka i en ljussättning som framhävde rynkor och skäggstubb i närbilderna. Överhuvudtaget hade filmen en uppfriskande naturalism på det viset. Folk såg ut som folk gör.

Det enda som kändes fånigt för en svensk åskådare var att Wallander inte visste vad han hette. När han presenterar sig som "Inspector Wall-Ender from Eeeeeh-Staaaard" (Ystad) så kan man inte låta bli att fnittra tyst för sig självt. Vissa kanske tänker på Hipp Hipps språkkurser, men jag skrev liknande saker själv redan i gymnasiet. Än mer skrattar man när man i en trailer för en av de kommande filmerna får höra att ett brott begåtts i "Tommy Lee-La".

Fick en Flashback till när jag var i Florens. Mellan hotellet och Stensen-institutets lokaler låg en liten bokhandel. I dess skyltfönster såg jag två böcker av Henning Mankell. Det var oväntat, jag insåg inte då att han var känd utanför Sverige. (Men om engelsmännen filmatiserar hans böcker, så är han nog det trots allt...) Jag nämnde det på kvällen för min tolk. Han var inte riktigt säker på om han kände till Mankell. Han frågade mig vad dennes huvudkaraktär hette:
- Wallander, sa jag.
Han skakade på huvudet. Jag funderade en stund och sa sedan:
- Wall-Ender...
Honom hade han hört talas om. Och dagen efter när jag gick förbi samma skyltfönster så stod där bara en bok av Mankell. Den ena hade försvunnit. Kan det ha varit min tolk som varit framme?