Studentspecial (2003-2006)

Plakatbärare (Gör det bättre själv då...)

Häromdagen gick studenterna ut på Nordenbergsskolan i Olofström. Jag kunde tyvärr inte vara hemma och fota dem i år, så håll till godo med detta bildspel i Sydöstran.

Observera dock att fotografen missat den abslout viktigaste på den här bilden. Var är klassföreståndare nummer 2? Han som står på högerkanten och håller plakatet med klassens namn? Vad är det för sätt att utelämna honom? Får man beskära så?

Så för att visa hur det ska se ut så har jag letat upp mina bilder från studentexamen för tre år sedan. Då samme klassföreståndare, med samma plakat, gick ut med sina dåvarande studenter:

Nej men vad i... Ta ner mössjä...

OK, nästa bild då...

Nej, nu ger jag upp...

Nyttan av att ha läst Filmvetenskap!

Varför läser man filmvetenskap?

Jaså du läser filmvetenskap, vad blir man då? Arbetslös?

Film-vetenskap??? Film är väl ingen vetenskap?

Och alla andra liknande frågor från folk som läser
ekonomi,
medicin,
pedagogik,
teknik
och data mig hit och data mig dit
och alla andra såna där "riktiga" ämnen.
Sådana som leder till "riktiga" jobb.

Och vad svarar man?
Vad blir man? Svar: Ingenting.
Har man någon nytta av kunskaperna då? Jodå, när man minst anar det...

Idag var jag inne i stan och uträttade ärenden. Först hoppade jag av bussen utanför centralen och gick in och hämtade mina tågbiljetter inför den kommande resan till Skåne. Sedan vidare ner till Gårda, där jag hämtade en vinylsingel som jag köpt av en kille på Tradera.

Gårda, Göteborg (Foto Anders N)

Problemet med vinylskivor är att de är så svåra att transportera. Man är rädd att de ska gå av på mitten. Speciellt sådana här små. Jag vågade inte stoppa den ensam i ryggsäcken, men jag hade en plastpåse att stoppa den i. Så det gjorde jag. Tyvärr så blåste det idag. Mer än det brukar göra i kuststaden Göteborg, och vinden fångade påsen som blåste av och an. Stor risk att något skulle hända skivan. Men jag lyckades ta mig till min nästa anhalt utan att något hände...

Det var UB (Universitetsbiblioteket). Där hämtade jag en bok som jag beställt till hemtentan jag arbetar med just nu. På väg ut såg jag hur det fortfarande blåste, och hur jag skulle behöva ta mig till dagens sista anhalt (En fotobutik i centrala stan, för att betala anmälningsavgift för årets upplaga av utställningen PlanketGBG) med plastpåse och vinylsingel flaxande runt öronen. Det kändes som en väldigt osäker framtid för min fina skiva. Men plötsligt fick jag en idé. Och så gick jag in igen och letade upp Oxfords History of World Cinema. Den största kursbok jag haft sedan jag flyttade till Göteborg. En av de intressantaste också, så det är en av de få som jag köpt, och en av de få som jag har köpt, som jag har stående uppe i min bokhylla. Även om jag inte läst filmvetenskap på två år. De andra böckerna från den kursen ligger nedpackade i en låda.

Men även om jag har en egen Oxfords History of World Cinema, så gick jag nu in på UB och lånade en till. Och som jag misstänkte - Precis lagom stor, med en halv centimeter till godo, för att rymma en vinylsingel. Och tjock och stabil så det räckte och blev över. Så stoppade jag skivan i boken, och boken i ryggsäcken. Sedan var det enkelt att ta sig till fotobutiken och därefter hela vägen hem till förorten igen, utan att behöva vara rädd för att något skulle hända skivan...

Kom nu inte och säg att man inte har nytta av att läsa Filmvetenskap!!!

Idag för fem år sedan...

2004-05-27
"Trädkramaren"

Idag för två år sedan...

2007-05-27
Svävar på vita moln över Europa...

En studie i hur det mänskliga minnet (inte) fungerar...

På helgens megaloppis hittade jag förra årets augustbelönade bok: P.O. Enquists "Ett annat liv". Det påminde mig om ett inlägg som jag skrev för ett par veckor sedan, men av någon anledning aldrig publicerade. Det handlar om P.O. Enquist - Om att ha fotograferat någon man aldrig sett i verkligheten, samt om när han gömde sig i mitt skafferi. Mycket nöje...

--------------------------------------------------------------------------------------------
En studie i hur det mänskliga minnet (inte) fungerar...
Kommer du ihåg mitt författartest i samband med Bokmässan i höstas? Lyckades du komma på någon av författarna med hjälp av mina ledtrådar? Den sista av de fyra löd så här:

4: Bor inte i ett träd, även om man kan tro det.

Svaret var: P-O Enquist. (På en kvist...)

Förutom att vara en av Sveriges mest framstående författare så utmärker P-O Enquist också sig genom att vara den ende person i hela världen som jag har fotograferat, men aldrig sett i verkligheten(!) Jag promenerade på mässan när det plötsligt blev tvärstopp. Mellan montrarna fanns en öppen plats, som ett litet torg, och där var alldeles proppfullt med folk. Dessutom så svämmade folksamlingen ut och fyllde upp hela gången också. Vad var detta? Filmstjärnebesök? Jag kunde verkligen inte se någonting, så jag lyfte kameran över huvudet och använde den som periskop. Jag tittade mig omkring. Och plötsligt fick jag se:

P-O Enquist

Jag tog två bilder. En som blev ganska bra. Sedan började alla fans och författargroupies trycka på från alla håll, så jag fick ta mig därifrån. Läs mer om P-O Enquist här. När den senaste delkursen på Litteraturvetenskapen började så blev jag glad när jag fick reda på att en av böckerna vi skulle läsa var Enquists Legionärerna. Glad för att jag inte skulle behöva köpa den. Jag hade nämligen den redan någonstans i lägenheten. Jag hade hittat den i någon billig låda någonstans, och tänkt att

"Enquist, han ska visst vara bra han. Så den här kanske man borde läsa..."

Det är alltid roligt när man slipper ge sig ut och leta efter kurslitteraturen. I bokhandel eller bibliotek. Det brukar nämligen betyda antingen att det blir dyrt, eller att boken är utlånad när man behöver den. Mindre glad blev jag över att man valt att byta ut Lars Ahlins "Tåbb med manifestet" mot samme författares "Natt i marknadstältet". För den var ingen ordinarie kursbok, och fanns inte på Universitetsbiblioteket. Inte ens om man hade tur och ingen hade lånat den redan. Den fanns inte alls. Fast det visste jag inte ännu vid det aktuella tillfället. Det insåg jag först när jag stod på UB. Så än så länge var jag glad...över att jag hade Enquists Legionärerna hemma.

Och häromveckan blev det dags att läsa böckerna. Legionärerna hade jag ju. Frågan var bara VAR jag hade den. Jag visste ganska säkert var den brukade ligga i min gamla lägenhet, men nu har jag ju som bekant flyttat nyligen. Så jag började leta. Och leta. Jag gick igenom mina bokhyllor 2-3 gånger från olika håll. (Uppifrån, nerifrån och från vänster.) Jag letade i lådorna under bokhyllorna. Jag letade i kassarna under skrivbordet. Jag letade i kassarna bakom TV:n. Jag letade i skafferiet. (Ja, jag har böcker i ett av mina köksskåp). Men ingenstans. Men jag visste ju att jag hade köpt den. Så jag gick igenom bokhyllorna en gång till. Och kassarna. Och skafferiet. Och där...längst in i skafferiet...såg jag en bokrygg som det stod på P-O Enquist på. Men den såg ganska tunn ut. Jag hade absolut för mig att Legionärerna var en tjock bok. Jag balanserade på stolen, och sträckte mig in och fick tag på boken. Och jag lyckades få ut den utan att riva ner de yttre högarna i skåpet. Där var den: P-O Enquists Sekonden... Vänta nu. Sekonden??? Det var ju inte den jag skulle ha. Det var ju Legionärerna. Men det var tydligen Sekonden jag hade köpt. Varför trodde jag att det var Legionärerna? Förmodligen för att det var den enda av hans böcker jag kände till innan jag började på kursen. Så fungerar det mänsliga minnet tydligen (inte alls...). Men hur jag kunde veta att Legionärerna var en tjock bok, och veta precis var i min bokhylla den brukat ligga, när jag helt uppenbarligen aldrig haft den i min bokhylla...det förstår jag inte...En snabb googling efter omslagsbilder gjorde också att jag kunde konstatera att jag aldrig sett boken förut. Minnet luras ibland...

Nu ringde det igen... (Mordförsök via telefon)

Och allt jag hörde var det ett otroligt högt, vasst brus. Precis som om Atlantiska Oceanen ringde upp mig och försökte skära sönder mina trumhinnor genom luren. Men jag förmodar att det var kabel-TV-bolaget (eller möjligtvis bredbandet själv) som ringde och klagade på mitt förra inlägg...

Old friends

Kommer du ihåg kabel-TV-bolaget? Mina gamla vänner från Kviberg. Om inte så kan du läsa lite om dem här, och här, och här. Jag tog upp bekantskapen med dem igen när jag flyttade till min nya lägenhet, och skaffade bredband från dem. Mest för att det inte fanns så mycket att välja på. De ringde mig ett par gånger när jag var nyinflyttad. Varje gång trodde jag att det var någon viktig information om bredbandet, men varje gång tragglade de istället igenom samma frågor:

1: -Vad tycker du om ditt bredband? (Jo, det duger bra. Inga direkta problem.)
2: Vet du om att vi också levererar kabel-TV till ditt hus? (Jo, det har vi haft många roliga samtal om...)
3: -Men inte bara kabel-TV. Har du hemtelefon? (Ja)
4: -Vad har du för operatör? (IP-telefoni från ett annat företag. Och de är både billigare och har bättre service än vad ni brukar erbjuda)
5: -Är du intresserad av Digital-TV? (Nej. Det är dyrt, och programmen blir inte bättre för det)
6: -Men vi kan erbjuda många bra sportkanaler. (Kul för er, men inte för mig)
...

Och sådär brukar det hålla på. Det handlar bara om att jag ska köpa fler tjänster från dem. En gång ljög de om att de skulle släcka ner de analoga kabelkanalerna för mig, så att jag var tvungen att skaffa digital-TV. Men jag genomskådade lögnen och bad dem återkomma när det var dags att stänga ner dem på riktigt. Allt detta har jag skrivit om tidigare inlägg. En tid efter förra inlägget så ringde de mig medan jag sprang till bussen. Med andan i halsen svarade jag.

-Hej! Det är från (kabel-TV-bolaget). Vad tycker du om ditt bredband?
-Jo, det funkar bra...pust...stön...du får ursäkta, men jag har precis sprungit...

När andan kom tillbaka så berättade jag att bredbandet fungerade bra. Sedan kom fråga två:

-Vet du om att vi också levererar kabel-TV till ditt hus?
Då visst jag vad som var på gång. Så jag svarade:
-Ja, ni brukar säga det...
-Brukar? Har vi ringt förut?
-Ja, en två-tre gånger de senaste månaderna.

Då bad han om ursäkt. Det borde ha stått på hans skärm. Men det vet jag nog att deras datorer aldrig brukar komma ihåg någonting. De har tappat bort flera felanmälningar på mindre än 24 timmar. Men han lovade att skriva in det, och att de inte skulle störa på ett tag. Det kan ha varit ungefär två månader sedan. Så häromdagen:

Telefonen ringde. Ett av mig okänt 08-nummer. Nåväl jag känner rätt många i Stockholm, så jag svarade. Ingen där. Jag kollade upp på nätet. Ett telemarketing-bolag som brukade ringa och störa folk på uppdrag av kabel-TV-bolaget. Så idag, för ett par minuter sedan, ringde det igen.

-Hej, det är från kabel-TV-bolaget.
-Hej. Vad vill ni idag då?
-Vad tycker du om ditt bredband?
-Ja ni brukar fråga det när ni ringer hela tiden.
-Vad sa du?
-Jag sa att ni brukar fråga mig det.
-Kan du tala lite högre, för jag hör inte vad du säger?
-Nej, jag talar precis så högt jag vill. Ni får lära er lyssna. Jag sa att ni ringer mig hela tiden och frågar om det.
-Nej, jag ser här att vi inte har ringt dig på en och en halv månad...
-Just det. Det är inte länge sedan. Och det är minst femte gången sedan i januari. Det blir en gång i månaden, det tycker jag...
-Vi har ett välkomsterbjudande...
-Jaså, nu igen? Ni brukar...
-Eller du är kanske inte intresserad av det?
-Nej, inte speciellt. För jag...
-Adjö då...*KLICK*

Jag kan slå vad om att de kommer att ringa igen inom en månad. Med samma, eller möjligtvis ett något modifierat, välkomsterbjudande till kunden som bett dem återkomma när det var dags att släcka ner deras analoga kabelkanaler. Och de kommer inte att kunna se någonstans vad jag har sagt till dem tidigare. Telefonterrorister!

(Med "telefonterrorist" menar jag inte i första hand telefonslaven i andra änden av linjen, utan hennes uppdragsgivare. Även om just den här telefonslaven inte var någon av de trevligare. Komma och be mig prata högre? Lär dig lyssna istället!!!)

Modernistisk poesi (Ett försök...)

Modernistisk poesi (Ett försök...)

Det är svårt
Det är svårt
Det är svårt

Försöker
Försöker
Försöker
Men det är svårt.

Svårt
Det är svårt
Det är svårt att läsa
Det är svårare att läsa poesi
Det är svårare att läsa modernistisk poesi
Det är svårare att läsa modernistisk poesi när någon borrar i väggen

Tankarna sparkar ut öronpropparna och flyter ut över axlarna.
som våta små möss flyr de ner och tar skydd i armhålorna

BOOOOOM!

Oj, nu sprängde nå'n grannen...

Megaloppis på gator och torg i masthugget och majorna!

Släpp halsen fri...

Se upp där borta i gräset. Där kryper det en...

HUGGORM! Eller vänta...vad är det där?

Är det en...SLIPS???

(Släpp halsen fri...släng slipsen i skogen!)

Idag för två år sedan... (Telefon/Dubadown)

Fick jag ett telefonsamtal från Italien. Sedan gick jag på en bra konsert:

Dubadown - Live på Kulturhuset Oceanen, Göteborg - 19/5 2007

Palomas

Apropå "La Paloma".

Lappalåma

När jag hade börjat ta pianolektioner i fjärde klass ville min farmor alltid att jag skulle spela en viss låt. Men det kunde jag inte, för jag hade inga noter. Och jag kunde inte ta ut den på gehör heller, för jag visste inte hur den gick. Detta trots att den av många anses vara den mest inspelade låten i världen. Men nu har jag äntligen fått höra, för SVT har precis visat en hel dokumentär om "La Paloma". Bara 17 år för sent!

Här kan du höra låten i ett par olika versioner:


Och dokumentären ska gå att se på SVT Play en tid framöver. Om du klickar på den här länken så hamnar du på ett helt annat program, ett 49 sek. inslag om orkanen Paloma på Zanzibar. Men enligt SVT så är det dokumentären om "La Paloma". Och de bör ju veta...

Göteborgsvarvet 2009 - Vid starten

Vid starten - Göteborgsvarvet 2009

Göteborgsvarvet 2009 - Strax efter start

Göteborgsvarvet 2009 - Strax efter start

Massa Massa Pappersmassa... (Göteborgsvarvet 2009)

göteborgsvarvet, 2009, göteborg, massa, pappersmassa

Ta 40 000 pappersmuggar, med varierad mängd vatten kvar i. Placera på asfalt. Mosa dem med 80 000 fötter. Vad får vi då?

Här bor jag... (Tack till Micke Berg)

Micke Berg heter en duktig svensk fotograf som liksom mig också gärna skriver. Han fick nyligen ett pris för sina skildringar av Stockholm, speciellt den delen av Södermalm där han bor. Micke Berg brukar hävda på sin blogg att man inte ska vara så teknikfixerad. Dagens kameror räcker alla väldigt bra till. Egentligen behövs det bara en Leica, ett 35:mm objektiv (lätt vidvinkel, ingen zoom) och Tri-X film (den klassiska svartvita filmen). För en analog fotograf alltså. Jag tänkte att jag skulle undersöka om detta stämmer. Jag har ingen Leica (den digitala versionen är svindyr), men jag har en systemkamera. Jag har en fin 35:a men eftersom objektiv inte fungerar likadant på digitala kameror som analoga så får jag använda en 24:a istället. Och Tri-X film går inte att få in i digitalkameran, men man kan göra bilden svartvit i efterhand i Photoshop. Det borde fungera...

Genom att använda enklaste möjliga teknik så kan man helt koncentrera sig på att hitta bra motiv. Min första utflykt med denna utrustning blev i närområdet. En tidig helgmorgon innan förorten vaknat:

På den här bänken låg en man och sov en kväll när jag var på väg hem...

Här stod tre utbrända bilar häromveckan. Det händer ibland att bilar brinner i förorten, men inte alls så ofta som du tror. Det här var första gången sedan jag flyttat hit. Men det händer en massa andra saker, som du å andra sidan aldrig får höra om.

Om du kommer hit kan du se saker som inte går att se någon annanstans. Jag kan inte för mitt liv bli klok på vad detta är. En laxtrappa för fiskpinnar?

Centrala Göteborg ligger söderut, men spårvagnen dit går norrut, in i berget. Men bara för att det finns ett helt berg mellan oss, så behöver vi inte avgränsa oss ännu mer. Varken härifrån, eller från din sida.

I centrum möts alla vi som bor härute. Alla sorters människor, alla nationaliteter. De som inte bor här tycker om att klumpa ihop oss. Men vi är ingen enhetlig grupp.

Husen är fulla av människor, men parkeringarna är nästan helt tomma. Det bara är så.

Det räcker inte att bara beskåda oss på avstånd.

Man måste våga gå närmare också. Det kan vara svårt att se allt först. Men man lär sig snabbt, bara man verkligen vågar ha ögonen öppna.

Vägarna till förorten kommer från och leder åt alla håll. Vänster till Bergsjön. Rakt fram till Angered. Höger till Partille och ner/bakåt till Kortedala, Gamlestan och sedermera centrala Göteborg. Det går faktiskt alldeles utmärkt att åka hit ända från Långedrag...

Tidlöst...

Minnen från en svunnen tid. Gamla svartvita bilder kan på ett fantastiskt sätt återskapa minnen av miljöer från en annan tid...


...närmare bestämt 2002.

Lokalkändis!

Nu har jag bott här i lite drygt fyra månader. I Kviberg bodde jag i två år, och där fanns en trevlig Kebabman som så småningom lärde sig vad jag ville ha när jag kom in på torsdagseftermiddagarna.

-Kebabrulle?

Frågade han. Och det stämde. Det kändes trevligt att vara igenkänd. Här finns också en trevlig Kebabman, och när jag häromdagen var nere hos honom så visste han vilken sorts sås jag ville ha på min rulle, utan att jag behövde säga det först. Det kändes bra. Hemtrevligt på något vis.

(Eller är det bara så att jag är väldigt förutsägbar?)

Favorit i repris: Den läckande kebabrullen

Söndag morgon - tar det lugnt - läser kultursidorna...

"Konstfacksskandalen" rullar vidare. Anna Odells konstprojekt (Hon som spelade psyksjuk) hamnade i dåligt sällskap när Territorial Pissing dök upp strax efter och resulterade i att ett synnerligen onyanserat konstförakt hos den svenska allmänheten gav sig till känna. Jag misstänkte dock att Odell hade något hon ville ha sagt med sitt projekt. Nu har hon lyft på locket. Läste nyss en intressant artikel om det senaste i ämnet. Blir riktigt nyfiken. Granskning av vården är alltid bra, och behövs. Hoppas det kommer att bli möjlighet att ta del av verket här i Göteborg. Funderar på om det hade blivit lika upprörda känslor om det var en grävande journalist som hade Wallraffat på psykakuten? Vad säger du Janne Josefsson?

P.S: Såg även i samma tidning att Sparks har gjort en musikal om Ingmar Bergman. Lysande musiker tolkar Sveriges mest kände regissör. Det kan inte bli något annat än bra...

Idag för fyra år sedan...

2005-05-07

Olofström då och nu - Taket mellan Posten och gamla K-marknad

Förändring kan komma plötsligt...

Mellan posten och gamla K-marknad (nuvarande Netto med mera)
Januari 2009

Mellan posten och gamla K-marknad (nuvarande Netto med mera)
Mars 2009

Jack Cardiff (1914-2009)

Den fantastiske färgfilmfotografen Jack Cardiff har avlidit. Han började som barnskådis på stumfilmstiden (omkring 1920!) och filmade en kortfilm så sent som 2007 (!!!). Däremellan hann han med att filma en massa filmer, från Afrikas drottning till Conan - The Destroyer. Han fick en hedersoscar 2001. Mest känd kanske för sitt samarbete med Michael Powell och Emeric Pressburger i filmer som De röda skorna och A matter of life and death (också känd som Stairway to Heaven, eller Störst är kärleken som den hette i Sverige) Har du inte sett dem så bör du göra det snarast. A matter of life and death är en fullkomligt lysande film, och ur den hittade jag klippet nedan.

Den engelske flygaren Peter Carters (David Niven) plan brinner och är på väg att störta, men ändå har han lite tid att ragga på den söta amerikanska flygledaren June (Kim Hunter). Se och njut av filmhistoriens kanske snyggaste färgljussättning:



Och här kommer en intervju med Jack Cardiff själv, där han pratar om sitt liv och arbete: