John Waters

Förr i tiden, före bredbandets intåg i hemmen så kunde man inte bara smita ut på nätet och kolla upp en film som man var intresserad av att se. Däremot fanns det något som hette Cinemania. Ett filmuppslagsverk på CD-ROM (Just det, CD-ROM, inte DVD - så länge sedan var det. Närmare bestämt 1997) Det slukade jag glupskt, och än idag så tror jag att jag skulle kunna identifiera majoriteten av skådespelarporträtten i biografidelen.

Hursomhelst, förutom filmrecensioner och biografier om filmfolk, så fanns det ett slags "rundturer" man kunde köra i programmet. En känd filmpersonlighet berättade om någon del av filmhistorien som intresserade honom/henne. Och så fick man höra personens röst, samtidigt som man surfade fram bland artiklarna om de filmer och personer som omnämndes. Det kunde handla om De svartas filmhistoria, eller Varför jag älskar svartvit film. Men min favorit var den som handlade om "Showmanship". Konsten att visa sin film, och med detta menas inte bara att projicera den på en duk på en biograf, utan också alla gimmicks som använts i dessa sammanhang under filmhistorien. Från Alfred Hitchcocks förbud mot att släppa in folk efter att visningarna av Psycho hade börjat, via 50-talets 3D-glasögon, till kultproducenten William Castles elchocksgivande biografstolar. Denna historia berättades av regissören John Waters. En mycket underhållande värd, som själv placerat sig i denna del av filmhistorien genom sitt "luktfilmssystem" Odorama. Det gick ut på att alla biobesökare gavs ett skrapkort med
numrerade rutor vid filmens början, och när siffror visades på duken under filmen så skulle man skrapa motsvarande rutor på kortet, och få fram olika äckliga lukter.

Nästa gång jag kom i kontakt med regissören John Waters var när jag en eftermiddag halkade in på filmen Cry-Baby med Johnny Depp som gick på TV. Jag minns att jag hade sett affischen för filmen när den gick på bion i Olofström (och att jag då hade trott att filmen hette Cry-Baby för att huvudrollsinnehavaren var så Depp-ig...) men inte tänkt mer på saken. Nu upptäckte jag att det var en härligt skruvad komedi, och då jag insåg att den var regisserad av samme man som jag tidigare hört i Cinemania så blev jag väldigt nyfiken på honom och hans filmer...

John Waters (1946-) har kallats för både "Pope of trash" och "Prince of Puke". Han började göra film hemma i Baltimore med smalfilmskamera och bäste vännen, den storvuxne transvestiten Divine (1945-1988) i huvudrollen. Hans fascination för skräpkultur, och det osmakliga ledde till kultrykte, inte minst för filmen Pink Flamingos (1972) där Divine äter hundbajs - på riktigt... Samtidigt så kan man i hans filmer se ett stort intresse och solidaritet med de som inte riktigt passar in i samhället. Och naturligtvis väldigt mycket humor, om man är i rätt sinnesstämning.

Som alla provokatörer så har John Waters blivit mer mainstream med åren, inte minst efter den oväntade framgången med musikalen Hairspray (1988), som blivit både Broadway-föreställning och nyinspelning häromåret... Därmed inte sagt att Waters tappat stinget: Serial Mom, med Kathleen Turner som den perfekta amerikanska hemmafrun, som samtidigt mördar alla som går emot henne, är en lysande satir om folks fascination vid seriemördare. Cecil B Demented handlar om "filmterrorism" och senaste filmen A dirty shame om sexmissbrukare. Samtidigt så dyker John Waters själv upp i småroller i film och TV. Bland annat i det Emmy-belönade Simpsons-avsnittet Homer's Phobia, som Homers nye vän John.

Waters tidiga filmer är svåra att komma över, så de har jag inte lyckats se. Jag minns också att jag var något tveksam efter att ha sett Cecil B Demented. Men Cry-Baby och Serial Mom är två av mina absoluta favoriter. Polyester, med Divine som plågad hemmfru som blir sol-och-vårad av den åldrade 50-tals idolen Tab Hunter, är också definitivt sevärd. Pecker, om killen som ständigt fotograferar sin omvärld, och som ser det vackra i det vardagliga, fula och annorlunda, har jag på något vis också väldigt lätt att identifiera mig med...

Framförallt är John Waters en intressant personlighet, och hans filmer fortfarande en frisk fläkt i jämförelse med Hollywoods ofta så utslätade filmer. Därför var jag naturligtvis tvungen att gå och lyssna på honom när han kom hit till Göteborg i går med sin enmansföreställning "This Filthy world". Trots förkylning och feber gav jag mig ut, och det var väl värt det. Han bjöd på anekdoter från filminspelningarna, blandat med egna tankar kring udda företeelser ur samhället idag. Välformulerad och mycket rolig, även när det handlade om nekrofilil... Man kan faktiskt skämta om allt så länge man, vilket han betonade, bara gör det med hjärta.

Det var dessutom överraskande att notera hur bra koll han hade på Sverige. Han hade tex. med spänning följt Knutbyhistorien. I ett sammanhang hade han till och med bättre koll än publiken, och det var när han nämde Lars Görling (1931-1966), författaren bakom skandalboken 491, filmatiserad av Vilgot Sjöman. Det skämtet gick inte hem, för honom kommer folk inte ihåg här längre...

Det var också oväntat när han på slutet ordnade en spontan frågestund, och släppte på distansen till oss i publiken. Inga stjärnfasoner där inte, och det är alltid glädjande. Synd bara att jag inte lyckades komma på någon fråga att ställa...


Hittade ett klipp ur showen på YouTube. Kanske inte den mest spännande biten, men alltid något. Början är ganska kul...och slutet också...


Och när vi ändå håller på: Här har vi Inga from Sweden, ur Cry-Baby:
...som jag hade med i mitt specialarbete på gymnasiet.