Linus farbror Lasse i Arninge...

17:20. Nyligen hemkommen från en långpromenad.

RRRIIIIING!

Märkligt. Ett för mig okänt telefonnummer. Bäst att svara tydligt med namn...

-Anders!
-Hallå?
-Hallå ja?
-Vem är det jag pratar med?

En Stockholmare. Gubbe. Märklig typ. Det är han som ringer upp. Då är det väl han som borde presentera sig?

-Jag heter Anders. Vem är du och vem har du ringt till?
-Va?
-Vem söker du?
-Öh. Får jag snacka med Lasse?
-Här finns ingen Lasse. Du har nog ringt fel...
-Va?
-Här finns ingen Lasse.
-Jaha...öh...

Jag väntar på ett "Ursäkta, då har jag nog ringt fel" eller dylikt. Men han blir bara tyst. Och han lägger inte på. Jag hör hur han andas.

-Hallå?

Frågar jag. Men han svarar inte. Andningen är tung, men lite för tyst för att vara en flåsare...

-Nähä...

Säger jag. Och är på väg att lägga på, men min nyfikenhet tar överhanden. Så jag väntar lite till. Efter en stund dyker han upp i luren igen...

-Öh...Hallå?
-Hallå hallå!
-Vem pratar jag med nu då?
-Det är fortfarande jag. Anders. Som du pratade med nyss.
-Är det inte Lasse? Lasse XXX?
-Nej, jag sa ju att här inte finns någon Lasse.
-Va?
-Du har nog ringt fel.
-Va?
-HÄR FINNS INGEN LASSE!!!
-Lasse XXX?
-Jag har inte den blekaste aning om vem det är...
-Va, har Lasse lämnat alla grejerna till dig?
-Nej, det tror jag inte. För jag vet inte vem Lasse är.
-Och vem är du då?
-Ja...öh...

Ett par sekunders identitetskris tills jag kommer på något att säga...

-Jag är inte Lasse i alla fall. Vem han nu är...
-Jag har gjort många affärer med HOOnom genom åren.

Han betonar första stavelsen i "honom", som en riktig urstockholmare. Som Rolle Stoltz, om du mot förmodan kommer ihåg honom. Förlåt. HOOnom menar jag naturligtvis...

-Jaså?
-I Arninge. Täby du vet.
-Nej, där har jag aldrig varit.
-Va?
-Jag har aldrig varit i Täby.
-Jaså, hehe...Jodå, många fina bilaffärer...

Bilhandlare? OK. Det var ju skönt att höra. Jag började tro det var en helt annan typ av affärer. Och sådana vill man ju inte bli indragen i...

-Ja, jag äger inte ens EN bil.
-Va?
-Jag har ingen bil.
-Nähä? Öh...öh...öh...
-Nej. Inte en enda.
-Då får jag väl försöka hitta honom på något annat nummer...
-Gör så. Hejdå.
-Hej...

Han lägger på. Jag kollar upp numret på Eniro. De känner inte heller till det. Mycket märklig individ, och märklig historia. Men nu börjar nätet kring Linus sakta dras åt. Nu vet jag att han har en släkting i Arninge som är bilhandlare. Troligtvis en farbror. Eller morbror...