"Jag tycker det borde vara förbjudet för dem att strejka!" sa en man på tåget. Han tänkte inte längre än hans egen näsa räckte, och knappt ens det. Hans egen resa påverkades nämligen inte det minsta av strejken, visade det sig när jag frågade. Och varför skulle det vara förbjudet att strejka, om det inte är förbjudet med oskäliga arbetsvillkor? Annars verkar den större delen av allmänheten ha varit på de strejkandes sida, trots de längre restider de har orsakat. Som en man på bussen sa: "Det är svårt att inte sympatisera med dem. Man gör inte så med människor. Jag hoppas de håller ut..." Och nog höll de ut. Precis tillräckligt länge. Så fort pendeltågstrafiken i Stockholm var hotad gick det mycket snabbt att komma överens. Varför är jag inte förvånad?
Detta inlägg är alltså ingen kritik mot de strejkande och deras krav. Det är bara en skildring av en helt vanlig dag i det tågstrejkplågade Skåne. Mycket av det som hände hade egentligen väldigt lite med strejken att göra...
Jag skulle till Malmö. Utan Öresundståg hänvisades jag till Pågatågen som lyckligtvis precis börjat trafikera Bromölla. Men bara varannan timme, och deras avgångstider är inte anpassade för Olofströmsbussen, vilket Öresundstågen i alla fall påstår sig vara. Jag var med andra ord fullt beredd på att få vänta en bra stund på tåget i Bromölla, och på att det skulle bli väldigt fullt när jag väl var ombord. Pågatågen försökte köra med extra vagnar i början av strejken, men det blev det stopp för. Strejkbryteri tolereras inte. Vad som förvånar mig är att man hade extra vagnar att köra med överhuvudtaget. Det brukar man ju inte ha i vanliga fall när det behövs...
Resan tar sin början klockan 9:17 då jag klev på bussen vid Olofströms bussterminal. Strax före 10 anländer jag till Bromölla station. Vanligtvis får man skynda sig bort till tåget, i synnerhet om bussen blivit lite försenad på vägen. Idag strejkar ordinarie Öresundståg och jag hänvisas till Pågatåget klockan 10:36.
Bromölla station
Jag har därför gott om tid på mig att utforska väntsalen...förlåt...Drakmuséet. Väntsalen i Bromölla station är nämligen ingen väntsal utan just ett Drakmuseum. På morgnarna har man aldrig tid att gå in där, då missar man tåget. På kvällarna när man har tid att gå in - och dessutom ofta skulle vilja - för att tåget är så försenat att man har missat bussen till Olofström och man måste vänta en timme på nästa och det är kallt och förskräckligt - då är väntsalen, förlåt Drakmuséet, stängt. De har öppet till 17 på vardagar och 15 på helgen. Så jag har aldrig varit där inne förut. Men det var fint. Där fanns fossil efter både dinosaurier och en skalle från en utomjording. Varmt var det, rena bastun, och toaletten luktade starkt av toalett hela vägen ut i hallen. Men visst var det fint. Det kan inte förnekas...
Men det märkligaste av allt var att där fanns bänkar och en skärm med tåginformation. Nästan som i en riktig vänthall. Så om det inte hade varit för värmen och stanken hade jag kunnat sitta där och vänta på tåget. Nu när det för en gång skull var öppet när jag var där.
Pågatåget anlände i god tid. 16 minuter före avgång. Och fattas bara annat. Just denna Pågatågslinje är nämligen bara tre stationer. Kristianstad - Fjälkinge - Bromölla. Det ska mycket till för att den ska hinna bli försenad på den korta sträckan, som vanligtvis tar ungefär en kvart.
Tåget avgick i tid, men tågvärdens utrop dränktes effektivt av 15 styck 12,5-åringar runtkomkring mig som förde en livlig IPhonediskussion. Inte I IPhone utan OM IPhone. Närmare bestämt om något spel i den.
Strax före Fjälkinge kom tågvärden själv på besök. Något överväldigad av den stora mängden barn som omgav honom. Han kontrollerar några vuxnas biljetter, dock inte min, så jag förmodar att han tror att jag tillhör mellanstadieklassen. Ska jag ta det som en komplimang?
Stopp i Fjälkinge. Två tjejer i femtonårsåldern i identiska polkagrisrandiga sparkdräkter kliver ombord. Fortfarande gott om plats. Bara ett fåtal stående passagerare vid dörrarna.
10:46: Utrop i högtalaren: "På grund av...mummelmummel...arbete...ska vi stå stilla här en stund..." Men vi stannar aldrig, utan fortsätter resan mot Kristianstad.
En av skolpojkarna frågar sin kompis: "Jag fattar inte. Om det är tågstrejk. Varför kör Pågatågen?"
"Det är för att de är SJ" säger hans kompis. Vilket är nästan rätt. Strejken rör bara Veolia, som kör Öresundstågen. Pågatågen körs av Arriva. SJ har som vanligt inget med saken att göra...
Vi anländer rullar in till Kristianstad i utsatt tid. Tågvärden gör ett långt utrop, som även det dränks av kacklande mellanstadiekycklingar. Plötsligt tvärbromsar tåget. Små mellanstadiepojkkycklingar och små mellanstadieflickkycklingar flyger genom vagnen. Vi stannar en bra bit från stationen. Spåren (alla tre) är nämligen fulla av strejkande Öresundståg. I vanliga fall brukar bara ett strejka åt gången...
Dörrarna öppnas. Jag har inte hört tågvärdens utrop, och jag hinner inte stanna vid någon informationstavla för att se eventuella spårnummer eller avgångstider. Jag bara följer strömmen. De flesta verkar ha bråttom, så jag förmodar att Malmötåget står inne, och att det snart ska avgå...
Strömmen går bort mot stationshuset, förbi Öresundståget, runt Öresundståget, in mellan två andra Öresundståg och sedan långt ut på den andra perrongen. Där ser jag så småningom två andra Pågatåg. Den lila pågen Lars-Erik Larsson ska till Helsingborg, den andra lila pågen, vars namn jag inte uppfattar, ska till Hyllie. Jag hinner ombord med någon minut till godo. Precis efter mig kommer en mörkhyad man som frågar mig på amerikansk engelska:
"This is the train to Malmoe, right?"
"Yes" svarar jag.
Och jag funderar. Stod inte det på skylten? Nej, vänta. Det stod till "Hyllie". Och att Hyllie är den sista hållplatsen i Malmö, före Öresundsbron, är naturligtvis inte lätt att veta för en icke-skåning.
Precis innan dörrarna stängs kommer en Stockholmska med andan i halsen. "Kör det här tåget till Hässleholm?" skriker hon i pannan på den unga tjej som står närmast. Tjejen blir helt ställd och får inte fram något svar. Damen tar det som ett nej, mumlar något, kliver av och ropar till sitt ressällskap som precis lyckats ta sig ombord på tåget genom en annan dörr...
Jag sträcker mig fram till damen och förklarar för damen att tåget ska till Malmö, och "dit kan det inte komma utan att passera Hässleholm". Jag inser i samma ögonblick att det kan tolkas som att jag är en besserwisser, och det var ju inte meningen. Så jag tillägger att "Men det hade ju inte skadat om de skrivit ut det..." Damen svarar inte. Hon ser inte ens på mig. Hon bara vänder sig om och går in i tåget, och plöjer sig fram genom den välfyllda mittgången.
Skyltningen på perronger som trafikeras av Öresundståg brukar vara ganska tydlig. Med flera stationer omnämnda. Men vad gäller Pågatåg är det tydligen inte lika viktigt. Passagerarna förväntas veta att tåget till "Hyllie" stannar i Hässleholm och Malmö. Det är långt i från självklart.
Välfyllt är tåget som sagt. Gott om folk men inte överfullt. Vi rullar iväg mot Önnestad. Öresundståget stannar aldrig här, men Pågatåget ska göra det. Helt enligt planerna. Det samma gäller för Vinslöv, där tågvärden kommer och vill se min biljett...
Jag hälsar vänligt på henne och räcker fram mitt Sommarkort. Hon hälsar, med stor tvekan, tillbaka och ger mig en blick som förklarar för mig att jag INTE ska hälsa på henne. Jag ska inte tro att vi känner varandra. Jag har sett den blicken förut, dock aldrig hos en tågvärd...
Två äldre damer diskuterar en Köpenhamnsresa:
-Sist jag åkte från Köpenhamn köpte jag biljett på tåget.
-Det går inte. Man kan inte köpa biljett på Öresundståg.
-Nej, det var DSB.
-Nej, det är Öresundståg mellan Köpenhamn och Malmö.
-Ja, men det körs av DSB.
-Hur menar du då?
Förmodligen har båda damerna rätt. Tåget mellan Köpenhamn och Malmö är ett Öresundståg, samma tåg som körs i Skåne, men på bron och i Danmark körs det av DSB, det danska bolaget. Det är därför danskarna kan köra ersättningsbusstrafik över bron utan att det räknas som strejkbryteri. De har sina egna regler. Fast det är samma tåg. Och tur är väl det, i det här fallet.
Men enligt Öresundstågens hemsida kan man inte köpa biljett ombord varken i Danmark eller Skåne. Däremot i Blekinge och Halland. Trots att det fortfarande är samma tåg...
Resan går vidare. Förbi Hässleholm och Sösdala. Hade det inte varit strejk hade jag varit i Malmö nu. I Tjörnarp stannar vi inte, för där är stationen fortfarande under uppbyggnad. I Höör börjar det bli trångt. I synnerhet närmast dörrarna (där det finns plats att stå). Sist av alla i Höör kliver en tågvärd till ombord. I full SJ-uniform. Han vill med andra ord inte se våra biljetter...
11:55. Vi anländer till Eslöv. Dörren bredvid mig öppnas. Jag är i vägen för inströmningen, men jag kan inte flytta mig. De som står innanför mig skulle kunna gå inåt i gångarna, men de flyttar inte på sig. Det blir alltså ännu mer trångt hos mig precis innanför dörren.
Vi kör vidare. Tre kepspojkar bredvid mig diskuterar fotboll:
"Brolin och dom? När var det dom kom trea?"
"95", säger hans kompis.
"Nejnej" säger den längste av dem tre med bestämd röst. "1997!"
Och därmed var diskussionen avslutad. Själv vet jag att det var 1994. Det är det enda fotbollsår jag kan. Jag var 12 år och minns TV-bilderna från Rålambshovsparken. Och fotbolls-VM är för övrigt var fjärde år. Så när det är VM i år så kan det med andra ord inte ha varit något VM 1995 eller 1997. Det är bara att räkna bakåt. 2010. 2006. 2002. 1998. 1994...
12:06: Stångby. Två barnvagnar ska ombord. Båda väljer min dörr. Fast på andra sidan gången. Kepspojkarna flyr ut i mittgången, vilket är en bedrift eftersom en tant i rosa blockerar vägen och tänker inte flytta på sig. Jag kommer inte någonstans, på grund av en yngling med Smartphone. På något vis kommer barnvagnarna in ändå.
12:10 är vi i Lund. Här går de flesta av. Även barnvagnarna. Tyvärr går lika många på igen. Och strax innan avgång kommer åtta till, som vill in genom min dörr. Nu är det trångt. Jag har varit med om värre, definitivt, men trångt är det.
Tåget stannar inte vid de många småstationerna mellan Lund och Malmö. Tur är väl det. Det hade tagit förfärligt lång tid. I stället anländer vi till Malmö Central klockan 12:22. En normal dag hade jag varit framme 11:29. En resa som normalt tar 2 timmar och 12 min tog istället 3 timmar och 5 minuter. En restidsökning med ungefär 50%. Den största delen av detta var väntan på tåget i Bromölla.
På Malmö C strömmade folk ur tåget och ut på perrongen. En kortvuxen dam såg upp på alla människor som sprang runtomkring henne, tog sig för huvudet och utropade på bruten svenska att hon kände sig alldeles "snorad". Snurrig, tror jag var ordet hon menade. Alla tågpassagerare välkomnades direkt på perrongen av en vänligt leende man som med framsträckt kaffemugg bad om ett bidrag...
Ett par timmar och en Carbonara senare var det dags att åka hem igen och jag anlände till Malmö C med obligatorisk bokkasse i hand. Klockan 16:13 såg situationen ut som följer:
Tåget mot Karlskrona och Blekinge 16:29 var inställt. Tåget till Hässleholm 16:18, som i alla fall var en bit på rätt väg, var också inställt. Pågatåget 16:32 till Kristianstad var det enda som återstod.
Jag gick ner till perrongen, 3a, som var full med folk. Innan mitt tåg skulle det nämligen hinna gå ett Pågatåg till Helsingborg därifrån. Jag gick därför över till 4a där jag ställde mig och väntade. Perrongen var så gott som tom. Trots det fick jag en sur kommentar från en förbipasserande passagerare för att jag "stod stilla". Vad annat kunde jag göra? Jag hade ingenstans att gå. Mitt tåg gick först om en kvart...
Tåget avgick som planerat 16:32. Jag gick långt fram i tåget där det var ganska gott om plats. De flesta trängdes i vagnen närmast trappan på stationen. Det brukar vara så.
I Lund klev fler passagerare ombord. Ett utrop i högtalaren meddelade att "det finns ett tågset längre fram också, för den som vill komma med..." det vill säga det som jag befann mig i. Två mödrar med varsin barnvagn, varav en dubbelvagn, hörde utropet och skyndade fram till vagnen och dörren där jag stod. Modern med dubbelvagnen upplyste oss som stod där inne att hon hade mer rätt att stå där inne än vi som hade stått där hela vägen från Malmö. Det här var nämligen hennes plats nu. Visserligen hade hon rätt i att vi var mer flytt- och packbara än hennes vagn, men jag gillade ändå inte hennes attityd...
Vi lämnade Lund. Tågvärdens utrop i högtalaren hördes inte, inte på grund av tre högljudda småbarn i två vagnar utan på grund av deras än mer högljudda mödrar.
De automatiska utropen i samma högtalare hördes bättre. De kom med jämna mellanrum under hela vägen upp till Kristianstad, och alla löd likadant: "Tågpersonal till dörr 1". Vilken dörr som var dörr 1, och varför inte någon ur personalen begav sig dit, blev jag inte klok på. Det bara fortsatte.
(Som en parentes kan nämnas att samma automatiska utrop fortsatte även dagen efter, då jag åkte med samma tåg.)
Någonstans i höjd med Hässleholm begav jag mig till tågtoaletten, och fann den förvandlad till swimmingpool. Ett berg av pappershanddukar täckte det lilla handfatet, som hade stopp i avloppet och var fullt med vatten. Varje gång tåget svängde så skuttade en liter eller två ner på golvet. Och det hade blivit rätt många vid det här laget, eftersom jag förmodar att folk fortsatte att fylla handfatet genom att spola fram nytt vatten när de skulle tvätta händerna. Vilket kanske är förståeligt, eftersom man inte visste vem som varit i det gamla vattnet, och vad denne någon hade lämnat efter sig där. Jag kunde naturligtvis inte ställa bokkassen ifrån mig i det djupa vattnet, men på något sätt lyckades jag klara av att göra allt det jag skulle göra ändå...
(Som en till, och något större, parentes kan återigen nämnas att jag åkte samma tåg dagen efter. Både på morgonen och på kvällen. På morgonen var golvet torrt, men berget av pappershanddukar låg kvar på handfatet. Vilket inte var så konstigt. Försökte man ta en pappershandduk ur hållaren så trillade det ut tio. Och när man begagnat sin handduk var frågan var man skulle göra av den. Inte i toaletten. Det är det säkraste sättet att få stopp i en tågtoalett. Luckan till papperskorgen dolde sig under berget av pappershanddukar. De flesta besökare missade detta. Istället såg man tre små hål i väggen bredvid toalettstolen. I brist på bättre förslag stoppade de sina begagnade handdukar där. Problemet var bara att även om ett av dessa hål var avsett för sopor, så hade de övriga två ett helt annat, mycket viktigt användningsområde. Det var där man stack in handen för att ta toalettpapper. Så nu var toalettpapperet väl dolt bakom tjugo omsorgsfullt begagnade pappershanddukar. Och när jag säger omsorgsfullt begagnade så insinuerar jag att folk som inte hittar toalettpapper istället använder pappershanddukar. Det ena leder till det andra och slutresultatet blir mest äckligt. På hemvägen med samma tåg var toaletten avstängd. Precis före slutstation i Kristianstad gjorde tågvärden en oväntad upptäckt som vidarebefordrades via högtalarsystemet: "Ett meddelande till alla passagerare. Som ni kanske har märkt så är toaletten avstängd. Jag har varit inne och kollat den och det är inte toaletten som det är fel på utan vasken. Det ser ut som en katastrof där inne. Om det är någon som behöver gå och kan stå ut med att det är vatten överallt så är det bara att säga till mig så öppnar jag..." Ett välkommet besked som varit än mer välkommet om man fått reda på det någon timme tidigare och inte precis innan tåget skulle stanna och man skulle skynda iväg till sitt byte. Om man skulle kunna hålla sig så långt... Slut på löjligt lång parentes...)
Vi anlände så småningom till Kristianstad. 6 minuter försenade enligt tågvärdens utrop. Hon lät betydligt vänligare än hon på vägen ner. "Vi ber om ursäkt för förseningen. Det lila tåget på vår vänstra sida är Pågatåget till Bromölla." Och mycket riktigt, bredvid oss stod ett Pågatåg till. Men vi skulle bli tvungna att ta oss längs hela perrongen, runt de strejkande Öresundtågen, förbi stationen och tillbaka hela vägen längs den andra perrongen för att ta oss dit. Hoppas de väntade...
Några sekunder senare kom ett nytt utrop: "Vi har ringt till dem och berättar att vi är sena och bett dem vänta på er..." Tack. Det uppskattades.
Några sekunder senare kom ytterligare ett utrop: "Men vi får nog ändå be er att skynda på lite..."
Trams. Jag tänkte inte springa och riskera spräcka min dyrbara bokkasse, som med nöd och näppe överlevt översvämningen på toaletten. Jag gick med ganska raska steg hela vägen runt de strejkande tågen och bort till Bromöllatåget. Halvvägs dit började det regna. Tågvärden hälsade oss med någon mystisk Mr Spock-liknande gest. Det kan också ha varit ett tecken till lokföraren att vänta. Alla hann med. Även en eftersläntrande dam med ett barn i magen och ett i handen. Hennes make överröste tågvärden med tacksamhet.
Efter ett kort stopp i Fjälkinge var vi strax i Bromölla. Tågets slutstation. 18.20 var klockan. Kanske vi var något försenade, men även om vi hade varit i tid hade Olofströmsbussen redan varit Long Gone. Den väntar sällan på Öresundståget, vars passagerare den är avsedd att hämta, än mindre på ett Pågatåg som ska inkomma tjugo minuter senare.
40 minuter och en icke kolsyrad fruktdryck senare klev jag ombord på bussen. En tjej som skulle åkt vidare med ett av de strejkande tågen till Karlshamn stod före mig. Öresundstågen fortsätter som bekant genom hela Blekinge bort mot Karlskrona, men Pågatågen kör bara till Bromölla. Först var det tänkt att de skulle gå hela vägen till Karlshamn, men Karlshamn tackade nej, de hade ju redan ett tåg. Jag gissar att de hann ångra sig många gånger under strejkveckorna.
Nu hänvisades tjejen till att "byta i Jämshög". Det lilla samhället, med 1500 invånare och därmed näst största tätorten i Olofströms kommun, fick nämligen finna sig i att bli förvandlad till Blekinges stora knutpunkt under strejken. Där stannade både bussen mellan Bromölla och Olofström och bussen mellan Olofström och Karlskrona, via Karlshamn och Ronneby. Alla pendlare som åkte mellan Skåne och någon av de tre största av Blekinges fem kommuner blev tvungna att byta där.
Jämshög
Även Olofström fick ett uppsving i kollektivtrafiken. Då Öresundstågen i södra Småland försvann så blev en stor del av alla resande från södra Småland och med destination Blekinge eller Skåne tvungna att ta bussen till Olofström och byta där. Många okända ansikten sågs kring bussterminalen under dessa veckor, och majoriteten av dem talade Småländska...
No comments:
Post a Comment