Jag skulle egentligen ha rest hem redan i helgen, men det kom en vernissage och en massa julstädning i mellan. Fördelen med resor mellan Göteborg och Olofström, via Lund, är att de inte behöver bokas i förväg. Man kan åka med regionaltrafiken hela vägen.
Jag packade mina väskor på förmiddagen. Strax innan jag packade ner datorn gick jag ut på nätet och kollade trafikläget. Och tur var det. En tågväxel hade lagt av i Kristianstad. Ersättningsbuss mellan Hässleholm och Kristianstad. Jag packade datorn i ryggsäcken istället för i stora väskan, eftersom jag vet att på ersättningsbussar måste jag lämna ifrån mig stora väskor. Jag vill inte ha några värdesaker i obevakade bagageutrymmen.
Jag tog buss 58 mot centralen. Tyvärr är stadsbussar inte anpassade resväskor. Jag fick ta två platser. En för mig och en för väskorna. Det kändes inte helt bra. Bussen blev allt fullare. Hade någon gammal skröplig pensionär klivit ombord, hade jag naturligtvis upplåtit min sittplats. Väskorna kunde jag inte flytta, för det fanns ingenstans att lägga dem. Men ingen klagade. De verkade förstå min situation. I höjd med Bellevue var bussen överfull. Alla platser var upptagna och mittgången full med folk.
Kanske var det därför busschauffören körde rakt förbi hållplatsen vid SKF utan att stanna. Det gick inte in mer folk. Vilket naturligtvis inte uppskattades av de som stod och väntade vid busskuren, och än mindre av de i bussen som hade tänkt gå av. Det skreks och svors, och till slut stannade bussen, några kvarter längre bort än vanligt. Passagerarna strömmade av, och de som stått och väntat i busskuren kom springande med andan i halsen. Bussen blev lika full igen, och resan fortsatte in mot stan...
Vid Svingeln, sista hållplatsen före järnvägsstationen, gick de flesta av. Det blev trafikstockning vid utgångsdörren. Jag hörde en äldre dam skrika "Ta det lugnt! Jag ska också av!" till någon som uppenbarligen försökte tränga sig före. I nästa ögonblick flög en ung tjej av bussen, vände sig mot dörren hon nyss lämnat och skrek "DU RÖR INTE MIG!" Och så några ord till som inte passar på den här bloggen. Och vi åkte vidare...
Jag laddade mitt JOJO-kort med pengar i en automat på stationen, köpte en biljett och begav mig bort till tåget som redan stod inne. Jag gick ombord och direkt till toaletten. Det var inte överhängande, men nästan. Just nu var det upptaget. Fler passagerare klev ombord och strax kom även en trött dam med neonfärgad jacka och en stor sopsäck. Hon var tågstäderska, och det var hennes uppgift att städa och tömma sopor under den korta tiden tåget stod inne på stationen. Hon fick naturligtvis gå före mig i toalettkön. Hon frågade förresten inte om hon fick. Hon bara ställde sig där ändå.
Där stod vi och väntade. Länge. Ingen kom ut, och inga livstecken hördes inifrån. Städerskan blev allt mer irriterad. Tågvärdinnan dök så småningom upp, och konstaterade snabbt att:
"Har den låst sig nu igen?"
Och med några små tågvärdstrick så fick hon upp dörren. Där inne var det tomt. Städerskan knuffade undan tågvärdinnan och dök in. Hon var erfaren och jobbade snabbt. Sedan lika snabbt ut. Tåget skulle strax avgå. När jag skulle gå in på toaletten var det låst igen. Jag hade bara tittat bort för ett ögonblick. Efter några minuter avgick tåget, på utsatt tid, och tuffade söderut. I Mölndal hade fortfarande ingen kommit ut, och när tågvärdinnan inspekterade min biljett påtalade jag att dörren nog hade låst sig igen, och hon öppnade åt mig. Innan jag gick in frågade jag henne om vad jag skulle göra om dörren låste sig med mig där inne. Hon förklarade, mycket pedagogiskt, att det borde gå att låsa upp inifrån, men att jag annars kunde:
A: Ta tag i dörrspringan och slita isär den automatiska dubbeldörrens båda halvor.
eller
B: Banka på dörren tills någon hörde och hämtade hjälp.
Lugnad av detta gick jag in, gjorde det jag skulle, och sedan fort ut igen. Utan problem. Jag slog mig ner på närmast lediga plats och intog den lunch jag inhandlat på stationen. Strax därefter, en bit ner i Halland, såg jag tågvärdinnan sucka över toalettdörren som återigen låst sig, och som hon därför försåg med en klisterlapp märkt "TRASIG".
Vi anlände till Lund 16:39. Tåget mot Blekinge avgick 16:41. Jag hade alltså två minuter på mig att byta. Inte på grund av försening, utan enligt normal tidtabell.
Naturligtvis tror inte trafikbolaget att man ska hinna ut från tåget, bort till informationstavlan, leta upp vilket spår Blekingetåget går från, vidare bort till rulltrappan, åka upp till gångbron, gå över bron, åka ner till spåret och hinna ombord på tåget, på två minuter. Nej, enligt hemsidan har man en hel timme, och sedan två minuter till, på sig att byta. Man förväntas invänta nästa tåg, som går en timme senare. Det känns onödigt. Hade man lagt Blekingetåget några minuter senare hade man kunnat spara tid för en ryslig massa passagerare.
Som det nu är krävs det att man är ung och stark, hyfsat snabb och lätt lastad, och kan stationen utantill. Så man inte behöver leta efter vilket spår man ska till. Med andra ord hann jag med Blekingetåget klockan 16:41. Med mycket liten marginal. Jag slog mig även här ned bredvid tågtoaletten. Det var ett par timmar sedan sist, och en lunch och en språngmarsch senare var det dags för ett nytt besök. Jag gick fram till toalettdörren:
Toaletten ur funktion.
Jag minns i somras hur irriterade folk blev på alla tåg med trasiga toaletter. Fullt förståeligt, i synnerhet eftersom de flesta inte visste att det vanligtvis finns en toalett till på tåget. Hur ska de kunna veta det? Därför var det föredömligt att den här klisterlappen försetts med ett handskrivet tillägg: WC och en pil i rätt riktning. Jag tog mina väskor och gick genom tåget i pilens riktning.
Nästan framme, så nära att jag kunde se den andra toaletten, hindrades jag av en glasdörr. De finns här och var i tåget och öppnas med en liten sensor. Man sträcker fram handen, så ska dörren öppnas. Jag höll fram handen. Men inget hände. Jag försökte igen. Fortfarande ingenting. Då såg jag lappen: Dörren ur funktion!
En ung man som satt på andra sidan dörren fick se mig. Han log vänligt mot mig och höll handen över huvudet. Jag förstod vad han menade. Sensorn till dörren sitter i taket. Men det hjälpte inte den här gången. Jag skakade på huvudet och pekade på lappen. Nu såg jag det finstilta. Att man kunde "Dra isär dörrhalvorna manuellt" eller något liknande. Dörren var inte låst, det var bara motorn som strulade. Jag suckade, och släppte väskorna jag bar. Det var trångt, och de fick knappt plats på golvet bredvid mig. När jag tittade upp igen stod ynglingen på andra sidan och viftade med båda händerna framför sensorn på sin sida dörren. Utan resultat. Först blev han förvånad, sedan förbannad, och till slut gick han och satte sig igen.
På tredje försöket fick jag in mina korta nyklippta naglar i den smala skåran mellan de två dörrhalvorna, och med en viss ansträngning drog jag isär dem. Sedan satte jag snabbt foten mellan dem, så att de inte stängdes helt igen medan jag lutade mig bakåt för att plocka upp väskorna. Därefter kunde jag med hjälp av ena axeln och andra armbågen få isär dörrhalvorna igen medan jag klämde mig och väskorna igenom. Jag kastade en blick på den innan så vänlige och hjälpsamme ynglingen som nu blängde surt på mig. Jag förstod inte riktigt varför...
Toaletten fungerade. När jag var klar, hittade jag en plats där jag tillbringade återstående tid av resan. Vilket inte var så många minuter, för snart stannade vi i Hässleholm. Där fick vi besked om att det var byte till buss, för vidare färd till Kristianstad. På grund av växelfel. Men det visste jag ju. Dessutom fick vi det något förvånande beskedet att det bakom oss fanns ett Pågatåg, som också skulle till Kristianstad. Det skulle inte ersättas av buss, utan fortsätta till Kristianstad några minuter senare. Varför Pågatåget kunde köra till Kristianstad när inte vårt Öresundståg kunde det, framgick inte.
Jag har aldrig varit med om ett smidigare byte till ersättningsbuss. Ut från tåget, upp för rulltrappan, till höger i gångtunneln, ner för en ny rulltrappa och runt ett hörn. Där väntade två bussar. Chauffören tog hand om min stora väska och, efter att ha kollat att jag verkligen skulle till Kristianstad (exemplariskt!), lastade in den i bagageutrymmet. Bussarna fylldes snabbt. Förmodligen eftersom man inte väntade tills en var full innan man började fylla den andra, som i somras, utan fyllde båda samtidigt. Jag hamnade i en väldig lyxig långfärdsbuss vid namn "Sundets pärla", med en interiör som med sina många små färgade myslampor gav tankarna till ett rymdskepp.
Bussen startade, orkade utan problem upp för backen vid stationen, och körde direkt till Kristianstad. Jag satt längst in, och kom näst sist av. Chauffören hade redan lyft ut väskan till mig. Jag tackade för hjälpen och gick bort till det väntande tåget...
Som var låst, släckt och allmänt dött. Passagerarna kliade sig i huvudet. Klockan på stationen var fem över halv nio. Tåget mot Bromölla och Blekinge avgår tjugo minuter i varje hel timme. Bara minuter kvar. Inne i väntsalen på stora informationstavlan stod att läsa att:
Tio minuter senare, klockan 20:45 var tåget fortfarande låst och släckt. Men vänta nu? Tåget från Lund gick 16:41. Resan från Lund till Kristianstad brukar ta ungefär en timme. Visserligen tar det lite längre tid med ersättningsbuss de sista milen, men hur kunde klockan redan vara 20:47?
Jag plockade fram min mobil. Den var 17:55(!). Det är lätt att bli lurad vid den här tiden på året när det mörknar tidigt
I hörnet av väntsalen fanns en ny dörr. Innanför fanns en helt ny resebutik. Där samlades folk. Den fungerande informationstavlan där inne upplyste oss om att nästa tåg mot Blekinge avgick 18:39. Om fyrtio minuter! Jag hörde också av någon som suttit i den första ersättningsbussen att vårt tåg avgick precis när bussen anlände till stationen. Tåget bör då redan ha varit försenat, men kunde de inte ha väntat någon minut till? Varför kör tåget precis innan dess passagerare har hunnit fram? Jag som satt längst bak i buss nummer två var lyckligt ovetande. Det tåg som jag såg ståendes inne på stationen, mörkt, tyst och stilla som ett försovet luciatåg, hade inte med oss att göra överhuvudtaget.
Du undrar kanske hur det överhuvudtaget kunde komma ett nästa öresundståg, när inga öresundståg gick mellan Hässleholm och Kristianstad. Det beror på att det fortfarande kom tåg från andra hållet, från Blekinge, som vände i Kristianstad.
Mina tankar kretsade som vanligt mest kring bytet i Bromölla. Jag har nio minuter på mig att hoppa av tåget och kliva ombord på Olofströmsbussen. Inga problem så länge tåget är i tid. Minsta försening så missar jag bussen och får vänta en timme på nästa. Nu hade jag missat både tåg och buss, och fick vänta fyrtio minuter på nästa tåg, som förhoppningsvis skulle vara i tid till nästa buss i Bromölla...
Ungefär 18:00 anlände Pågatåget från Hässleholm. Jag förstår fortfarande inte varför inte vi också kunde ha gjort det.
18:26 klev jag ombord på ett nyligen anlänt, öppet och upplyst Öresundståg. Nio minuter kvar till avgång. En dam frågade mig om det var tåget mot Karlskrona. Jag svarade ärligt att jag hoppades det, men att man inte kunde vara helt säker. Jag hade knappt hunnit sätta mig, precis innanför dörren och nära den naturligtvis avstängda toaletten, när jag hörde ett utrop i högtalaren på perrongen utanför...
Tåget 18:39 beräknas avgå 18:50
Elva minuter sent? Redan? Varför? Vi står ju här. Det är väl bara att köra? Eller?
Strax efter kom en man i rullstol med två personliga assistenter. De kunde inte köra ombord. På grund av höjdskillnaden mellan tåg och perrong, men också det ungefär decimeterlånga avståndet mellan perrongen och tågets fotsteg, som vid närmare koll svajade misstänkt bara man satte foten på det. Mannens rullstol var av den tyngre typen. Vanligtvis brukar tågvärden lägga dit en specialbyggd ramp, sedan är det lätt att köra ombord. Men någon tågvärd syntes inte till.
Jag som ofta åker tåg vet var rampen finns. Men man behöver en nyckel för att få fram den. Och utan tågvärd ingen nyckel. En annan passagerare visste var det fanns en knapp för att påkalla hjälp från personalen. Hon tryckte. En av de personliga assistenterna tryckte också. Men inget hände...
När klockan närmade sig 18:50 kom ett nytt automatiskt utrop ute på perrongen:
Tåget 18:39 beräknas avgå 18:55
Vad som uppehöll oss visste vi inte. Personalen på tåget gjorde inga utrop. Och de syntes inte till. Tågvärden verkade vara försvunnen, lokföraren var uppenbarligen stum. Mannen i rullstolen frös. Snart hördes ett nytt automatiskt utrop ute från perrongen.
Tåget 18:39 beräknas avgå 19:00
När klockan nästan var 19:00, inga nya utrop gjorts, och ingen tågvärd dykt upp under hela tiden de stått där, kanske tjugo minuter, tog de personliga assistenterna det något riskabla beslutet att köra ombord utan ramp. De ville inte bli lämnade i kylan på perrongen. Det var inte lätt, och mannen i rullstolen blev ordentligt omskakad. När de var inne stängdes dörren, förmodligen för att de inte blockerade den längre, och vi kunde inte längre höra några av de automatiska utropen på perrongen. Men det blev i alla fall lite varmare. Fortfarande inga utrop i tågets egna högtalare. Ingen förklaring till varför vi stod där vi stod...
Jag visste också att jag vid denna tid precis hade missat ytterligare en buss från Bromölla. Det vill säga minst en timme till nästa.
Tio minuter senare, klockan 19:08, och fortfarande utan minsta kontakt med omvärld eller tågvärd, uppenbarar sig plötsligt inte bara en utan två personer i tåguniform utanför vårt mörka fönster. De står där någon sekund, och försvinner sedan i riktning mot tågets främre delar.
19:09 börjar det susa i tågsystemet. Motorn värmer upp.
19:11 piper det till i tågdörren, som låses. Och långsamt börjar vi rulla.
19:12 kommer det första livstecknet. En trött röst i högtalaren önskar oss:
"God kväll och hjärtligt välkomna ombord på detta tåg...vi är 39 minuter sena, det beror på att jag och er lokförare åkte taxi mellan Hässleholm och Kristianstad...och den anledningen får man tycka vad man vill om...vi ska försöka köra in förseningen, men när vi anländer till Karlskrona står skrivet i stjärnorna, för det beror helt på var vi får tågmöte...vi beklagar och hoppas att ni får en trevlig fortsatt kväll och resa..."
Jag blev helt stum. Har det inte funnits någon personal på tåget överhuvudtaget medan vi stått och väntat? Hur kom tåget överhuvudtaget till Kristianstad? Någon måste väl ha kört det dit? Vart tog den lokföraren vägen? Har han och hans tågvärd också skickats iväg med taxi? Åt andra hållet? Det är den enda rimliga förklaringen. Om han inte har gått av sitt skift, men då skulle väl någon ha bytt av honom? Kan man verkligen lämna ett tåg fullt med passagerare helt obemannat och utan information i 45 minuter på Kristianstad station?
Tydligen kan man det. För det var ju precis vad de gjorde.
19:14 kommer tågvärden och kollar biljetter. Han säger till tjejen bredvid mig, som jag tror att jag har gått i samma skola som en gång i tiden, och som också skulle till Olofström, att "det blir byte till buss i Bromölla". Då kan jag inte låta bli att surt påtala att jag redan har missat två av de där bussarna. Han svarar att det är beklagligt, men inget han kan göra något åt. Sedan försvinner han snabbt. Jag vet att det inte är hans fel, inte hans personliga fel alltså, men han är likväl representant för trafikföretaget. De är ansvariga, inte för den första missade bussen, det vill säga växelfelet, vilket väl bör vara trafikverkets ansvar, men det är definitivt tågbolaget som körde ifrån oss en gång och sedan lämnade oss på ett obemannat tåg utan information i 45 minuter. Han måste vara väldigt försiktig med vad han säger. Att önska en "fortsatt trevlig kväll och resa" kan misstolkas.
Jag har sagt det förut, och jag tänker upprepa det tills det går fram till de som behöver höra det: Fel kommer alltid att uppstå. Det viktiga är att man försöker lösa dem, och att man informerar passagerarna. Om vad som hänt, vad man gör åt saken och vad som kommer att hända. Om folk bara vet varför de sitter där de sitter, och känner att trafikbolaget tar hand om dem och bryr sig om dem, så brukar de acceptera det mesta. Att bara lämna sina betalande passagerare ensamma och utan information om vad som pågår är inte acceptabelt.
I det här fallet fanns en hel resebutik med personal bara några meter bort. Men vi kunde ju inte lämna tåget. Det skulle precis avgå. Hela tiden skulle det precis avgå. Avgångstiden flyttades fram i små, små steg. Hade jag gått in på stationen kunde tåget ha kört under tiden. Det är sånt man inte vet, när man inte har någon information. Varför kom ingen ut och informerade oss? Men den stora frågan är fortfarande: Hur kan man lämna ett helt tåg fullt med passagerare obemannat i 45 minuter? (Och varför kunde Pågatåget köra till Kristianstad om inte Öresundståget kunde det...)
19:30 anlände jag till Bromölla. En halvtimme efter att bussen gått, en halvtimme kvar till nästa. Jag försökte registrera min resa på den kortläsare som satts upp vid perrongen speciellt för registrering av förseningar. Utan registrering, ingen ersättning. Den fungerade som vanligt inte. Det stod bara "Vänta..."
Informationsskärmen i busskuren var släckt, och väntsalen på stationen, som inte är en vanlig väntsal utan ett dinosauriemuseum, stänger klockan 17. Det blev en kall halvtimme...
20:01 klev jag på bussen hem. 20:40 var jag framme. Två timmars försening igen. En timme på grund av växelfel. Den andra på grund av...ja, jag vet fortfarande inte...en timmes försening på grund av taxiresande lokförare?
No comments:
Post a Comment