Ungefär som vanligt...

Du har väl inte glömt bort kabelTV-bolaget? Eller som jag brukar kalla dem: GåBort. De har inte glömt bort mig i alla fall. Tyvärr. De ringde mig på mobilen mellan två filmer på Filmfestivalen. Nej, det var inte riktigt sant. Det borde ha varit mellan två filmer, men den första filmen försvann. Jag hade köpt biljett. Vädret var strålande så jag tog en lång promenad före filmen. Tog några bilder. Lagom i tid, kanske tio minuter innan filmen skulle börja, steg jag in genom dörrarna till Filmstaden Bergakungen. Den nästan supermoderna multibiografen som ligger insprängd i berget mellan Ullevi och Scandinavium. De flesta filmer jag sett på Filmfestivalen sedan jag flyttade till Göteborg har visats där. Förmodligen för att där finns så många salonger. Det första man ser när man kommer in är ett stort runt förrum, med biljettkassor och popcornsförsäljning, och om man visar upp sin biljett, eller sitt Festivalkort, beroende på om man ska se Filmfestivalfilm eller vanlig film, så får man komma in i de inre regionerna. De inre regionerna är i det här fallet en lång korridor med massor av dörrar till de olika salongerna. Det brukar inte vara några problem. Filmfestivalbesökarna står i sin kö, och övriga biobesökare i sin kö...

Häromåret var det lite problem. Filmfestivalen ville inte släppa in sina besökare. Jag kommer inte ihåg om de aktivt hindrade dem, eller om det bara inte fanns någon volontär som kunde kontrollera biljetterna. Man fick naturligtvis inte ställa sig i den andra kön, den för vanliga biobesökare, för kontrollanterna där släppte inte in några filmfestivalbesökare. Kön blev längre och längre, och till slut var hela förrummet fullt med folk. Det låter kanske inte så mycket, men det är för att du inte inser hur stort förrummet är. Jag har en bild någonstans, men den är på någon av mina undanstoppade hårddiskar, så den får vänta just nu. Det var ju inte tänkt att jag skulle berätta om minnen från tidigare festivaler, utan om årets festival. Eller rättare sagt om telefonsamtalet från GåBort, men har jag nu börjat berätta, så får jag ju berätta färdigt. Jo, förrummet var proppfullt. Man släppte inte in förrän i precis sista minuten innan filmvisningarna skulle börja, och det var en ryslig massa röra.

Detta tänkte jag på nu när jag klev in genom Filmstaden Bergakungens entré. Jag noterade att mängden folk i förrummet var mycket litet, och att det inte var någon kö. Ingen kö alls faktiskt. Jo, för de vanliga biobesökarna. Men ingen filmfestivalkö. Och när jag såg mig omkring så fanns det inte heller några filmfestivalflaggor. Och inga ställ med filmfestivaltidningar att läsa medan man väntade. Jag var på väg att gå bort till filmfestivalens speciella biljettkassa, man lånar en av de vanliga i samband med festivalen, och fråga vad som stod på när jag såg att filmfestivalen inte hade någon biljettkassa. Den var nu en helt vanlig biljettkassa, som sålde biljetter till helt vanliga filmer. Sakta började jag inse att filmfestivalen hade rymt. Jag plockade fram min biljett ur innerfickan på jackan. Biopalatset, salong 1. Ja, det var ju där jag var...eller vänta. Biopalatset? Inte Filmstaden. Vad i hela friden var Biopalatset för något? Vad det än var, så hann jag inte dit på fem minuter. I synnerhet som jag inte visste var det låg någonstans...

Dagen efter hade jag en annan biljett till Biopalatset. Det visade sig ligga inne vid gågatorna, bakom Saluhallen. Och när jag kom in där, och började vandra upp för trapporna i den fantastiska trapphallen, och under mig skymtade rester av Göteborgs Stadsmur. Då mindes jag att jag nog faktiskt varit där och sett den första ARN-filmen, när jag var nyinflyttad i stan. Men det var ett par år sedan...och filmfestivalen brukar inte visa film där. Inte förrän nu...

Men nu har vi kommit för långt i berättelsen. Spolar tillbaka. Efter den missade filmen så åkte jag till ner till Frölunda Centrum. I god tid. Ville inte missa nästa film också. Den skulle visas i biografen på Frölunda Kulturhus. Det vet jag var det ligger. Jag har bott ett halvår vid sidan om Frölunda Kulturhus. Men jag har aldrig varit där inne. Jag klev av spårvagnen, gick uppför den gigantiska pampiga trappan, som inte fanns när jag bodde där, och fortsatte sedan uppför den äldre, mer normaldimensionerade, trappan upp till Kulturhuset. Tog reda på var biografen fanns och att den skulle visa min film. Allt stämde. Sedan gick jag och åt, och tog en sväng förbi Ebbes hörna (Stadsmissionens butik). Det var då min mobil ringde. Nu har jag äntligen kommit fram till det jag skulle berätta. Som sagt, mobilen ringde...

RRRIIING!
-Ja hallå, det är Anders...
-Hej, jag heter XXX och ringer från GåBort.
-OK?
-Har du tid att prata just nu?
-Nej...
-Jaha, ursäkta då. Då ringer jag om några dagar...
*KLICK*

Ovanligt artig typ det där. En försynt yngling. Tänk om det hade varit så lätt att bli av med vanliga telefonförsäljare. "Har du tid?" "Nej" och så är det avklarat. Det kunde man ju köra varje gång. Så slapp man behöva lyssna på deras långa "erbjudanden" och "uppgraderingar" som ibland i själva verket är "nedgraderingar". Men det var ju inte så att jag sa nej för att vara otrevlig. Jag hade helt enkelt inte tid. Det är ytterst sällan jag har tid att prata med telefonförsäljare, men jag brukar göra det ändå, för det kan resultera i bra blogginlägg. Men nu skulle jag ju gå på bio. Eller bio...jag vet inte riktigt om jag skulle kalla det för bio. Det såg ut som en idrottshall...

Med tegelväggar och hårda nedfällbara plaststolar. Och en stor tom plan mellan läktaren och bioduken. Man förväntade sig när som helst att Harlem Globetrotters, eller åtminstone Högsbo Basket skulle komma inrusande och börja spela på planen. Men det hade blivit en ganska tråkigt match. Det fanns ju inga korgar. Folkdansuppvisning hade också varit fullt möjligt: Gärdebylåten tonar upp och in skuttar 15 par färgglada pensionärer. Men bio, nej det var väl bland det sista man hade förväntat sig. Trots det så var det precis vad det blev. Filmvisning. Blandade svenska kortfilmer. Det är mest det jag brukar se på festivalen. Och lite dokumentärer. Och så animerade filmer. Nej, inte barnprogram. Jag sa animerade filmer. Det är en avsevärd skillnad. Långfilmer finns ju överallt, på TV och i DVD-hyllan på Erikshjälpen. Kortfilm syns alltför sällan...

Två långfilmer hann jag med också under de närmaste dagarna. Först Berberian Sound Studio. En timid engelsk ljudtekniker kommer till Italien på 1970-talet för att ljudlägga en film. Han är van vid barnprogram och idylliska naturdokumentärer, men inser snabbt att den här filmen handlar om blod och våld. Detta, och intrigerna mellan personerna i studion, driver honom långsamt till vansinne.  "Filmen i filmen" är en hyllning till klassiska italienska skräckfilmer, som Dario Argentos Suspiria. Man har till och med hittat en skådespelerska som i vissa vinklar liknar Jessica Harper (som spelade huvudrollen i Suspiria) Men vi får aldrig se filmen som ljudläggs. Vi bara hör den. Istället ser vi när ljudteknikern knivhugger grönsaker, och när skådespelerskorna efterdubbar sina skrik av smärta. Jag vet inte om jag någonsin har sett (eller rättare sagt hört) en film med så fantastiskt ljudarbete.

Och just det faktum att man inte ser, utan själv får fantisera ihop bilderna, är det genialiska. Fotot är snyggt, och stämningen i den lilla ljudstudion (nästan hela filmen utstpelar sig i samma rum) är klaustrofobisk. Karaktärerna är engagerande. Vi tycker synd om ljudteknikern och skådespelerskorna och avskyr den onde producenten och den självgode regissören. Det kunde ha blivit en fantastisk film. Om man inte hade fuskat med manuset. Handlingen bygger upp, men håller inte vad den lovar. Om den i alla fall hade haft ett dåligt slut, osannolikt, fånigt, vad som helst. Men den har inget slut. Den bara bryter. Ett öppet slut kan vara väldigt effektivt i rätt sammanhang, men här blir man bara förbannad. Jag var långt ifrån ensam om den uppfattningen, det hörde jag på folk runtomkring mig hela vägen ut från salongen, ner för trapporna, längs gatan och på spårvagnshållplatsen. Läser man recensionerna på nätet så får filmen antingen toppbetyg eller bottenbetyg. Sällan något där i mellan. De som sågar är liksom jag förbannade över bristen på slut. De som hyllar nämner inget om handlingen utan bara foto och framförallt ljudet. Och det var fantastiskt, men tyvärr, det räcker inte...

Jag kunde förresten inte låta bli att notera i förtexten att filmen bekostats bland annat av pengar från engelska National Lottery. Det är ju fantastiskt. Varför kan man inte göra så i Sverige? Svenska Spel skryter så mycket om alla pengar som man sponsrar svensk idrott med. Varför skulle man inte kunna sponsra lite kultur också?

Den andra långfilmen jag såg var A liar's Autobiography. Något så ovanligt som en animerad biografi, med tveksam sanningshalt, om en person som varit avliden i snart 25 år. Med personen själv som berättarröst. Graham Chapman. Vem? Det är konstigt, säger man Graham Chapman, så vet få vem man pratar om. Säger man Terry Jones, samma sak. Säger man Terry Gilliam, så kanske någon vet att han är en framgångsrik amerikansk filmregissör. Säger man Michael Palin, Eric Idle eller inte minst John Cleese, så vet de flesta att man talar om Monty Python. Graham Chapman är han i Monty Python som inte lever längre. Dog 1989. Söp och rökte för mycket. Han spelade Brian i Life of Brian och Kung Arthur i Monty Python and the Holy Grail. Han skrev sin högst tveksamma självbiografi och läste in den på 1980-talet. Nu har den blivit film. Intressant, men även här är manuset den svaga punkten. Bitvis kul, men den kunde ha varit ännu roligare. Vassare. Om man kunde ha anpassat berättelsen till filmmediet. Men det är naturligtvis svårt när man måste utgå från en skriven och inläst text som inte kan bearbetas. Det gick ju av naturliga skäl inte att be Graham Chapman göra om sin berättarinspelning...

Hur kom jag in på detta nu? Det var ju GåBort, och deras telefonsamtal jag skulle berätta om. För några dagar sedan ringde den försynte ynglingen igen.

RRRIIING!
-Ja hallå, det är Anders...
-Hej, jag heter XXX och ringer från GåBort.
-Jaha, hej...
-Jag skulle vilja ställa några frågor. Har du tid?

Hade jag nu varit lite elak hade jag bara sagt "Nej" igen. Så kunde han ringa upp någon annan dag. Och så kunde jag säga "Nej" och så kunde han ringa upp någon annan dag. Och så kunde jag säga "Nej", och...ja, du förstår. Men jag tyckte ju synd om honom. Och nu var jag hemma. Så jag sa:

-Ja, det har jag väl...
-Vad bra. Jo, först vill jag fråga hur det går med ditt bredband...

Suck, jag är så trött på alla dessa "hur går det med ditt bredband"-samtal. För ni bryr er ju inte alls om hur mitt bredband fungerar. Ni vill bara ha mina pengar. Den enda anledning att ni ringer, är för att ni har något nytt "erbjudande" som ni ska försöka lura på mig. Det gör det samma om jag säger att det går "Bra" eller "Dåligt" för även om det går dåligt så kommer du inte att göra något åt saken. För du är bara inhyrd telefonförsäljare, och har ingen som helst kontakt med supporten och teknikavdelningen. Du frågar bara för att det står i dina instruktioner, inte för att du bryr dig, inte för att du vill, nej du kan inte ens, göra något åt saken.

-Ja, jag har haft en del strul med uppkopplingen på sistone, men jag tror att det har med teledosan att göra. Så jag har beställt en ny sådan nu. Så det bör lösa sig.
-Jaha, men du har väl ingen bredbandstelefoni hos oss?

Nej, det är klart att jag inte har. Jag har en som är billigare, bättre och som har en trevlig kundtjänst som hör av sig snabbt när man kontaktar dem och kommer med konstruktiva lösningar. Och de ringer ALDRIG upp och försöker lura på mig några nya "erbjudanden" eller "nedgraderingar".

-Nej.
-Vad har du för något då?

Det är inte lönt att jag säger, för ni har ändå aldrig hört talas om dem

-Det är ett bra och billigt abonnemang. 49 kr i månaden, som jag också får ringa för, men jag kommer aldrig upp i den summan ändå...
-Jaha, då förstår jag.

Nej, då är det inte lönt att erbjuda någon av era lösningar. För det kommer ändå att bli dyrare. Och då är jag inte intresserad.

-...
-Men, anledningen att jag ringer egentligen är...

OK, här kommer det nu. Vad ska ni erbjuda den här gången? Fördubbla månadsavgiften och halvera hastigheten? Försöka lura i mig att min analoga TV kommer att explodera om jag inte skaffar digitalbox. Jag har förresten en digitalbox som ni har sålt till mig. Jag använder den däremot inte. För innan jag hann börja använda den så ringde ni till mig och sa att den var för gammal, och att jag borde köpa en ny...

-...att vi vill erbjuda dig att gå upp från din nuvarande hastighet på 10 MBit till 30 MBit. Och det kostar dig inget alls de första sex månaderna. Sedan blir det bara 80 kr dyrare i månaden.

Tredubbla hastigheten och bara öka avgiften med 35%. Det var ju ett helt OK erbjudande. Jag behöver inte ens 10 MBit för 249 kr. Jag var nöjd med 2 Mbit för 199. Men sedan tvångshöjde ni ju det. Så det här erbjudandet var helt OK. Men inget jag behöver...

-Nej tack. Jag är nöjd med mina 10 MBit.
-OK. Då får jag be om ursäkt att jag störde.
-Ingen fara. Godnatt.
-Hejdå.
*Klick*

Återigen, han var vänlig och försynt. Inte alls otrevlig Comhem...jag menar GåBorts telefonförsäljare är sällan det. Med vissa undantag. Deras erbjudanden är oftast tveksamma. Förmodligen hade det här också varit det. Något viktigt de glömmer att berätta. Varje gång jag har tackat ja till något och får hem papper så ser man sanningen. "Du ska få telefon också, för endast 50 kr mer i månaden...och så sänker vi din bredbandshastighet med 75%" och liknande. Men nu slapp jag undan. Det bör väl ta några månader innan de ringer igen... Trodde jag. Det tog bara några dagar:

RRRIIING!
-Ja, hallå, det är Anders...
-Jamen hejsan. Jag heter YYY och ringer från GåBort...

Nu igen? Och det här var någon ny typ. Förfärligt klämkäck. Något sliskig också...

-Jaha?
-Är det Anders?
-Ja.
-Anders Nilsson?
-Ja...
-Och jag vill bara kolla att bredbandet ditt fungerar som det ska...

Suck, nej det vill du inte alls...

-Ja, det har väl varit lite si och så. Men det duger.
-Du, det låter bra. Men vad jag egentligen ringer om är att vi vill erbjuda dig 30 MBit...Blablablabla
blablabla blabla blabla...
-Hördudu. Det där låter misstänkt likt det som ni ringde och erbjöd mig häromdagen. Jag var inte intresserad då, och jag är inte mer intresserad den här gången...
-Va? Varför inte det då? Om jag får fråga?

Vaffan har du med det att göra? Det är väl min sak. Och jag har som sagt redan pratat med er. Men nej, jag tycker inte om att vara oförskämd. Men jag är trött. I allmänhet. Och i synnerhet på er. Som ringer mig EN GÅNG TILL!

-För att det kostar pengar. Och för att jag inte behöver det.
-Jaha. Jag förstår. Ja, men då kryssar jag i här att du har tackat nej den här gången.

Jag betvivlar att det hjälper. Men det är väl knappast förvånande att ni inte kan komma ihåg att jag har tackat nej. Redan första gångerna jag var i kontakt med er (se inlägg februari 2007) så lyckades ni ju tappa bort, inte bara min felanmälan, utan alla mina grannars också, på mindre än 24 timmar...

-Jajaja...
-Då får jag önska en trevlig kväll och hoppas att du inte blir uppringd av oss på ett tag.
-Mja. Säkert. Mummel mummel...