Under ett besök häromdagen i en medelstor västsvensk stad, fann jag ett behov att utföra ett postärende. Posten, som du säkert vet, existerar ju inte längre i form av postkontor, utan istället använder man sig av så kallade Postombud. Vilket betyder att man i en affär som egentligen inte har något med posten att göra, ändå kan utföra sina postärenden. Tanken är ju god. Oftast är det någon större matvarubutik, typ ICA Maxi i Olofström. Ibland en mindre tipsbutik, som här ute i förorten. Det fungerar bra i båda fallen.
Postombudet här i förorten är exceptionellt på det viset att de är både är trevliga och har superkoll. De kan plocka fram mina skrymmande brev post, även när jag inte har fått någon avi, vilket tyvärr händer alltför ofta. Ibland behöver jag bara kliva inom dörren så får jag mitt brev direkt i handen. Behöver inte säga något. Det är fördelen med ett mindre, personligt postombud. De har till och med mer koll på den post som skickas med konkurrerande företag till mig, än vad konkurrenten själva har...
Nåväl, nu skulle jag alltså ha tag på ett postombud i en annan västsvensk stad än den jag vanligtvis befinner mig i. Då jag inte har någon Smartfån utan en vanlig Dumfån, så kunde jag inte leta upp var närmaste postombud fanns. Jag fick gå på intuition. Som jag såg det så fanns det tre möjliga alternativ: Den stora ICA-butiken inne i stan, eller någon av de två ICA-butiker som ligger i utkanten av stan, i anslutning till stadens gigantiska köpcentrum.
Varför man har två stora ICA stormarknader, på varsin sida gatan, det har jag aldrig förstått, men att minst en av dem borde vara ett postombud är ju så gott som självklart. Lika självklart som att det också bör finnas ett postombud inne i centrum, och då rimligtvis i den stora ICA-butiken där. Jag befann mig just då i centrum, och gick de få kvarteren bort till ICA. Noterade till min förvåning att det inte fanns någon postskylt utanför. Jag har på mina fotoresor under de senaste åren besökt ett otal svenska småstäder i varierande storlek. Och deras matvarubutiker. Från Götene till Eslöv. Och det är mer regel än undantag att utanför varje ICA-butik sitter en skylt som markerar att butiken också är postombud. Men inte här, tydligen...
Jag kikade in genom dörren och noterade att man förvisso inte hade någon postdisk. Så jag gick vidare. Genom staden och ut till köpcentrat. Där gick jag till den första ICA-butiken. Ingen postskylt där heller. Men jag köpte i alla fall lunch. En god lunch dessutom. Av en av de suraste kassörskorna jag träffat någonsin. Det är väl allas rätt att ha stora gnälldagen ibland, det säger jag inget om. Men det var uppenbarligen bara mig hon var sur på. Kunden innan behandlade hon som vanligt. Sa hej till i början och varsågod när hon lämnade över kvittot. Mig ignorerade hon totalt. Kastade inte en blick på mig när det blev min tur. Sedan inledde hon ett samtal med nästa kund medan hon slog in mina varor. Då var hon inte sur, utan skrattade och skämtade. Sedan betalade jag och när hon skulle lämna över kvittot till mig så blev hon omedelbart tyst. Nu var hon tvungen att se på mig. Hon sa fortfarande ingenting. Ansiktet ihopskrynklat av förakt och mord i blicken. Sedan gick jag för att packa mina varor. Då återgick hon till det skrattande samtalet med kunden bakom. Och struntade i att köra bandet så att mina varor kom ner till mig där jag kunde packa dem. Jag fick klättra upp på, och sträcka mig över halva kassan för att komma åt dem. Som sagt, en dålig dag kan alla ha, men varför bara mot mig? Det är väl inte mitt fel att hennes affär inte är något postombud?
Jag åt min mat, som smakade utmärkt. Sedan gick jag tvärs över gatan till den tredje ICA-butiken. Där fanns i alla fall en postskylt med ett frimärke utanför. Nu var det inte frimärken som mitt ärende gällde, jag skulle i själva verket lämna ett brev som jag hade tagit med mig för att posta på vägen, men som inte gick in i postlådan. Då brukar det bara vara att lämna det hos postombudet. Om man hittar ett sådant, vill säga...
Jag klev in i affärens rymliga förrum, och det första jag fick se var postens karaktäristiska mörkblå postdisk med tillhörande hylla och dator. Varje postombud har en sådan, och det är ju bra att de ser likadana ut, så att man känner igen sig. Det enda underliga var att den såg lite tom ut. Där satt en liten uppklistrad lapp. Postombudet var väl inte stängt och nedlagt? Det vore ju i så fall typiskt. Jag gick fram och läste. Men nej, postombudet var inte nedlagt. Tvärtom. Det hade inte öppnat ännu. Affären blev inte postombud förrän på Måndag. Om fem dagar.
Från och med den 25:e februari kan du göra dina postärenden här i affären!
Men så länge kunde jag inte vänta. Men jag kunde fråga. Så det gjorde jag. Jag gick bort till kundtjänstdisken och frågade den vänliga tjejen där:
-Jag såg på lappen att ni inte är postombud ännu. Men om jag behöver göra mina postärenden nu, vart beger jag mig då?
Jag fick svaret att jag fick göra det där jag brukar göra mina postärenden. Där jag har gjort dem fram tills nu. Men det är ju i Göteborg, och jag var inte i Göteborg, så det hjälpte mig inte. Jag frågade var närmaste postombud fanns. Det hade hon inte en aning om. Hon gick och hämtade en kollega. Som inte heller visste. Jo, förrsten. Det fanns väl ett ute i förorten? Det lät långt, sa jag. Bara fem minuter med bil, sa hon. Och utan bil? frågade jag. Oj då, sa hon. Då var det kanske lite långt, men det borde väl finnas något inne i stan också? Jodå, sa jag. Det borde det. Definitivt. Men var? Det visste hon inte. Men jag kanske kunde fråga på Pressbyrån?
De var mycket vänliga, och försökte väl. Men kan man inte begära av ett postombud att de ska veta var närmaste postombud finns? Om de nu inte kan hjälpa till själva, om någon vara är slut, så borde de väl kunna hänvisa till nästa? De hör väl ihop? Samma företag? Posten, alltså... Eller nej, det gör de ju inte. Inte nu längre.
Som det gamla talesättet lyder: Den ena posten vet inte var den andra är...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment