En ljudlös frågestund på ett skrikande viktigt ämne

Årets upplaga av Göteborgs Filmfestival har börjat. Gårdagen tillbringade jag i sällskap med ovan sittande giganter. Först på ett seminarium. Från mitten och åt höger: Stefan Jarl (med mikrofon), dokumentärfilmare. Thommy Berggren, skådespelare. Carin Mannheimer, regissör och manusförfattare. Tillsammans med Barbara Czarniawska, ekonomiprofessor (till vänster om Stefan Jarl), och under ledning av Neta Norrmo (längst till vänster), diskuterades herr Jarls och herr Berggrens nya film "Godheten". En enkel men vass film om vårt samhälles egoism och girighet. Om hur allt verkar vara till salu nuförtiden. Filmen belönades med svenska kyrkans filmpris i helgen.

Efter ett ovanligt svavelosande, men samtidigt uppfriskande och rent av hoppingivande, seminarium (Det går att protestera mot plånbokshuvenas dumheter. Gör det!) fortsatte jag till visningen av själva filmen. När det är filmfestival i Göteborg visas det film överallt. Även i lokaler som inte är riktigt tänkta för det. Denna gång var det Stenhammarsalen, lilla salen på konserthuset, som invaderats. Man hade släpat upp en stor frustande projektor på balkongen, där den stod och gungade och andades tungt på oss besökare.

Filmvisningen gick bra och sedan var det dags för frågestund. De som inte hade haft möjlighet att närvara vid morgonens seminarium, skulle få ställa frågor till gubbarna. Man förvarnades om att det här inte fanns någon mikrofon att skicka ut i publiken för frågor. Det var bara halva sanningen. Det fanns ingen mikrofon överhuvudtaget. Så först försökte nyfikna publikrepresentanter vråla frågor till Jarl och Berggren, sedan försökte Jarl och Berggren vråla svar tillbaka.

Vilket förmodligen hade fungerat om inte projektorh-vetet hade stått och vrålat ännu högre uppe på balkongen. Tydligen gick den inte att stänga av, eller så behövde den svalna först. I vilket fall, så hörde inte någon någonting. Jag satt på fjärde eller femte raden och lyckades med nöd och näppe höra något av vad Stefan Jarl sa (han är lite gnälligare än Thommy Berggren, så hans röst slog igenom bättre). De som satt framför mig bör ha kunnat höra svaren något bättre, men hörde å andra sidan inget av frågorna...

Majoriteten av publiken satt dock bakom mig, hörde kanske någon av frågorna, beroende på vem som ställde den, men definitivt inget av svaren. Lika bra och viktig som filmen var, lika dåligt arrangerad, och totalt misslyckad, var frågestunden. Man kunde inte låta bli att fundera på vilken plånbok som hade betalat för att man skulle glömma bort att ta med mikrofon. En liten en, sån där med tillhörande sladd och batteridriven högtalare, hade räckt. Den kunde man ha skickat fram och tillbaka mellan frågare och svarare. Eller varför inte en megafon? Det hade passat till filmens viktiga tema...