En lördagsmorgon för ett par veckor sedan tog jag tåget till Falköping för att hälsa på några släktingar, som har en stuga i trakten. Jag stannade över natten och åkte hem på söndagen, efter ett besök på en närliggande loppis. Kvällen före avfärd packade jag, inte mycket, bara det viktigaste, men jag kunde inte hitta min rakapparatsladdare! Den var helt försvunnen. Jag vände bokstavligen upp och ner på hela lägenheten. Tömde nästan alla bokkassar, för att se om den trillat ner i någon av dem. Grävde i min stora väska, som jag brukar ha när jag åker iväg någon längre tid. Inte där heller. Började fundera på om jag överhuvudtaget hade fått den med mig till Göteborg när jag åkte från Blekinge.
Visst hade jag rakat mig vid flera tillfällen sedan jag kom upp, men jag hade nog inte laddat apparaten. Batteriet tog slut några dagar tidigare, och med min snabbväxande hårväxt hade jag ett hyfsat skägg nu. Släkten skulle nog känna igen mig även som skäggig, men jag skulle ju på utlandsresa med fotoklubben några dagar senare, och då ville jag se respektabel ut. Därför tömde jag nu bokkassar och kröp under sängen för att försöka hitta laddaren. Men den var helt borta... Det slutade med att jag fick leta upp en ny på nätet. Det var inte helt lätt. Originalladdare är förfärligt dyra. Till slut hittade jag en "piratladdare" för 10$ inklusive frakt. Det var överkomligt. Men den skulle inte hinna fram innan utlandsresan. Den fanns nämligen i HongKong.
Jag såg på mitt skäggiga jag i spegeln. Apropå pirater. Jag skulle vara ännu mer pirat innan utlandsavfärden i nästa vecka. Men, det var inget att göra åt nu. Kvällen var sen, och jag måste sova. Jag skulle upp tidigt nästa morgon...
Väckarklockan ringde. Jag for upp direkt. Ja, nästan i alla fall. Snabbt in i duschen, lika snabbt ut. Tog två rågkakor ur frysen och stoppade i brödrosten. Jodå, det går faktiskt alldeles utmärkt att tina djupfrysta rågkakor i brödrosten. Fram med lite smör och leverpastej och snart var jag redo att gå till till bussen. På väg ut skulle jag ta mobilen som satt på laddning, men då kom jag på att jag skulle på loppis på vägen hem. Då behövde jag en påse också. Jag dök ner under sängen och tog första bästa plastpåse. Den var underligt tung. Jag tittade i den. Du har säkert redan gissat vad som låg där... Rakapparatsladdaren... Jag kände mig ganska dum...
Men, det var ju positivt. Då kunde jag kanske raka mig på tåget. Där finns ju eluttag till laptops och telefonladdare och dylikt... Jag stoppade laddare, påse och apparat i ryggsäcken. Sedan ner till busshållplatsen. Precis när bussen kom insåg jag att mobilen fortfarande satt på laddning i köket. Men det var så dags då. Bussen hittade stationen utan problem. Tåget väntade, och jag klev ombord. Där var mer folk än jag hade väntat mig. Jag hittade en plats med eluttag, men vågade inte dra igång rakapparaten. Folk var morgontrötta. Någon sov. Visserligen låter den här rakapparaten betydligt mindre än den jag hade förr, men ändå tillräckligt för att väcka sovande björnar... Jag satte den på laddning, och lutade mig tillbaka...
En bit efter Alingsås gick jag på toaletten. Jag satt där i godan ro, och tittade på mitt skäggiga ansikte i spegeln mittemot mig. Då lossnade plötsligt spegeln, och kom farande rakt emot mig!!!
Spegeln ovanför handfatet alltså. Lyckligtvis har jag varit med om det förut. Jag har ju åkt mycket tåg på sistone. Jag vet att den stora spegeln ovanför handfatet sitter fast på en skåpdörr. När man säger till om att toalettpapperet är slut, brukar tågvärden öppna spegelskåpet och sträcka in handen. Spegelskåpet ska vara låst, men ibland glömmer någon. Då kan dörren öppna sig när tåget svänger. Sitter man på toaletten ser man sin egen spegelbild komma farande mot en i hög fart. Det kan vara riktigt skrämmande. Men jag var beredd. Jag fångade spegeldörren när den kom mot mig. Jag var på väg att stänga den igen, men började fundera: Vad fanns det mer än toalettrullar i det mystiska skåpet? Jag öppnade lite till, och kikade in. Det var en fascinerande syn. Förutom ett par toalettrullar, var skåpet fullt av rör och kompressorer och mojänger och manicker. En hel stor maskin stånkade därinne. Förmodligen vattensystemet som såg till att det gick att spola i handfat och toalett.
Spännande såg det i alla fall ut. Jag lutade mig bakåt och svängde spegelskåpdörren förbi mig, tills den inte gick att öppna längre, utan stoppade mot toalettdörren. Sedan plockade jag fram min kamera. Ja, naturligtvis hade jag kameran med mig in. Jag har alltid kameran med mig, det vet du väl. Sedan tog jag ett par bilder...
Bakom spegeln... (Foto Anders N)
Där satt jag alltså, med byxorna nere, kameran uppe och hade öppnat det hemliga skåpet. Jag kunde inte se vem som fanns därute. Jag såg nästan bara baksidan på spegelskåpdörren som täckte övre halvan av dörröppningen. Därunder såg jag minst två par ben, dock såg inget av dem ut som någon tågvärd. Efter den första pinsamma tystnaden hörde jag ett försiktigt "ojojoj...ursäkta..." Dörren stängdes igen. Jag såg på låset. Det var inget elektriskt lås, där man trycker på en knapp för att låsa. Det finns på Öresundstågen. Då är man alltid lite orolig. Fungerar det verkligen? Det här var ett mekaniskt lås. Ett handtag som man vrider tills dörren låser. Visst hade jag väl låst? Tydligen inte. Jag skyndade mig att bli klar, torka, spola, tvätta händerna och stänga spegelskåpdörren. Sedan gick jag ut. Där utanför stod ett uppskrämt par i 85-årsåldern. De vågade först inte säga något till mig, men jag varnade dem för spegelskåpdörren som kom farande när tåget svängde. De tackade tyst, tanten gick in efter mig, och jag gick och satte mig.
Efter en stund insåg jag vad som egentligen hade hänt. Det var inte så att gubben och tanten blev uppskrämda av att se mig sitta och fotografera in i ett hemligt skåp. Nej, det såg de aldrig. För när de öppnade dörren, möttes de av sig själva. Spegelskåpdörren var ju öppen och befann sig just då precis innanför toalettdörren. De fick se sig själva, i alla fall sina förskrämda ansikten och om de såg något mer, så var det min avklädda underhalva som satt på toaletten. Tänk dig själv att öppna en dörr och möta din egen överhalva, och därtill en okänd nakenchockande underhalva. Stackars gamlingar...
No comments:
Post a Comment