Frukosten? Nog för att jag inte har något emot lite vitlök i maten ibland, men det har aldrig varit så här mycket, och aldrig någonsin har jag väl haft det i frukosten? Jo, det var faktiskt så. Låt mig förklara:
Det började i fredags. Jag skulle testa ett synnerligen delikat recept på marinerad kycklingfilé, som jag ätit när jag var hemma över jul. Det utmärkande för något marinerat är som du säkert vet att det legat en längre tid i marinad, det vill säga en kryddblandning. Ju längre tid i marinaden, desto mer smak suger det åt sig. Sagt och gjort, jag gjorde marinad på soja, vinäger, hackad persilja och hackad vitlök. Vitlök är gott, så jag tog kanske lite mer än det stod i receptet. Sedan lade jag kycklingfiléerna i en plastpåse, hällde på marinaden och lade alltihop i kylen.
Kycklingfile i marinad (Foto Anders N)Ett dygn skulle den ligga. Allt var väl uträknat, dagen efter skulle jag se en film på festivalen före lunch. Därefter skulle jag åka hem och laga till kycklingen, äta den och sedan tillbaka in till stan för en kvällsfilm med mera. Hur enkelt som helst...
Det blev dagen efter, och jag kom till biografen. På väg in i salongen fick jag syn på en trevlig bekant från praktiktiden i Stockholm som jag inte träffat på flera år. Tyvärr såg inte personen mig, och satt ganska långt in i sin bänkrad. Jag kunde alltså inte nå fram. Men jag noterade var personen satt, för att kunna genskjuta på vägen ut. Jag satte mig längst ut i min bänkrad för att få en snabb start...
Filmen jag skulle titta på var inte bara en film, utan ett helt kortfilmsprogram. Och alla filmerna hade premiär vid detta tillfälle. Det var högtidligt, och därför skulle alla upphovspersonerna hålla lite tal innan vi såg deras filmer. Fast det hade inte arrangörerna räknat in i programmet. Så det det drog ut på tiden. Vissa filmare hade väldigt mycket att säga...
Ett utmärkande drag för filmfestivaler är att alla besökare vill hinna se allt, och följaktligen har ett späckat schema med mycket korta transporttider mellan de olika biograferna. Vissa har därför väldigt bråttom iväg. Så när alla filmer var visade och jag tog min väska och sprang ner - så var personen jag letade efter försvunnen. Hade förmodligen smitit ut i mörkret under sista filmens eftertexter. Jag gick ut ur salongen, tittade i foajen och utanför. Men inte ett spår. Jag kastade en blick på klockan. Efter förseningar och letande hade den redan hunnit bli 15.00. Det var fortfarande tid att åka hem, men på vägen till spårvagnen insåg jag att jag var vrålhungrig. 45 minuter för att ta sig ut till förorten, och sedan en timme för att laga till maten. Det gick bara inte. Det blev favoritgatuköket istället. Det låg bara några kvarter bort...
Köttbullar med lingon och sås, och riktigt potatismos. Det är gott det. Vanligtvis brukar jag sitta och äta vid något av borden utanför, men den här dagen var det KALLT. Så jag tog maten i en låda istället. Innehavaren tipsade om en vänthall vid en närbelägen busshållplats. Jag tog min matlåda och begav mig dit. Väl där upptäckte jag att det var fullt där inne. Inte av folk som väntade på bussen, inte heller av hungriga människor med mat från gatuköket. Där var fullt av törstiga människor, som lämnat sina parkbänkar runtom i staden och nu hade hittat ett varmt och skönt ställe att umgås på. Där fanns ingen plats för mig. Istället gick jag vidare med min matlåda och funderade på vart man kunde ta vägen. Snöade gjorde det också. Jag funderade på biografen, men där är ont om platser att sitta. I foajen alltså. I salongerna är där desto fler, men då måste man ha biljett. Och det vore skönt att få sitta. Det är enklare också. Man kan använda båda händerna. Biblioteket? Nej, men får nog inte ta in mat där. Universitetet? Jag är inte student längre, men ändå... Nej, det var inte lönt att ta sig dit, det var långt och många trappor. Och där kanske inte ens var öppet. Det var ju helg. Jag började bli ganska trött i benen. Jag ville inte gå alla trapporna upp från Korsvägen till Humanisten i onödan. Men Järnvägsstationen då? Där finns det gott om sittplatser...
Det fanns det. Så jag åt där. Sedan var det inte lönt att åka hem till min marinerande kyckling. Men det var fortfarande lite tidigt att åka till biografen. Det är inte så spännande att stå där i flera timmar i foajen. Sittplatser finns det som sagt inte många. Så jag åkte bort till Draken. Det vill säga den stora gamla biografen vid Järntorget, som fungerar som centrum för hela festivalen. Där brukar man kunna hitta folk att prata med...
Biograf Draken, Göteborgs filmfestival (Foto Anders N)Och det gjorde jag. Jag hann inte mer än in genom dörrarna, förrän jag fick syn på två trevliga kurskamrater från manuskursen i Sunne. De hade gjort en film som skulle visas på festivalen (och det var den som jag skulle se på kvällen.) Vi pratade en stund, och sedan skulle de hem och förbereda sig. Jag följde med dem en bit på vägen och spårvagnen. Sedan var det lagom tid att åka till bion. Där väntade jag ett tag, såg en bekant skynda förbi utan att se mig, och ett antal kurskamrater från olika universitetskurser gå betydligt långsammare förbi och ändå inte se mig. Vi var många som väntade i foajen. Alla väntade på någon. Men det var ingen som väntade på mig. När mina bekanta dök upp så visade det sig att ungefär hälften av de som stod i foajen väntade på dem. Det var deras kurskamrater och filmteam. Sedan kom det några släktingar också. Det blev ett stort sällskap, i vilket jag också fick plats. Sedan blev det film. Mer om den så småningom, i ett senare inlägg. Efter filmen drog större delen av sällskapet in mot centrum på jakt efter något ställe där det serverades öl...
Det hade snöat hela dagen, och många fötter hade trampat den under dagen. Nu var snön pressad till is, och gator och trottoarer var hur hala som helst. Minst en gång höll vi på att halka ut framför en buss. Långt om länge kom vi fram till det ölförsäljande stället. Men då var klockan redan efter 22.00. Och dagen innan hade jag träffat mina lärare från utbildningen i Gamleby, och lovat dem att en gång för alla ta mig iväg till den årliga träff för gamla Gamlebyelever som brukar anordnas i samband med festivalen. Tidigare år har den lyckats sammanfalla med att jag flyttat, haft manuskurs och förra året missade jag ju hela festivalen på grund av influensa. Men nu skulle jag ta mig samman. De sa att träffen var dagen efter. Och nu var det alltså dagen efter. Så jag halkade iväg utmed Vasagatan och hann se inte mindre än två spårvagnar köra iväg precis innan jag hann fram till hållplatsen. Först vid Viktoriagatan, sedan vid Hagakyrkan. Men efter några minuters väntan kom en ny vagn, och jag kunde åka en sista hållplats. Nu var jag framme...
Göteborgsk spårvagn (Foto Anders N)Jag hade aldrig varit på det aktuella stället. Det var också ett sånt där ställe man kan dricka öl på. Jag klev in genom dörren, och möttes av en trappa som gick upp och en som gick ner. Jag visste inte vilken jag skulle ta, så jag tog den som gick upp. Det känns naturligt att börja uppifrån. Och det var mer ljus där.
- "ey, killen" sa en röst bakom mig. Jag tittade bakåt. I en skuggig vrå inne bakom dörren jag just klivit in genom, såg jag en kille med en kassaapparat. "Du måste betala inträde" sa han. "Det kostar sjuttio kronor däruppe, då kan du dricka och lyssna på ett band. Därnere kostar det tjugo kronor, men då kan du bara dricka..."
Jag funderade ett tag. Sedan frågade jag honom om han visste var de från GTV Gamleby var. Jag tänkte att de kanske hade bokat en del av lokalen eller så. Inte visste jag. Jag hade aldrig varit på det här stället förut. Killen rynkade på näsan.
- "Vad är det för några? Är det de som ska spela?" sa han.
Det lät högst osannolikt. Det lät också osannolikt att de skulle betala sjuttio kronor, när det gick att betala tjugo. Så jag gav honom en tjuga och gick ner för trappan. Där var mörkt. Jag kunde se konturerna av folk som satt i soffor och på stolar. Hög rockmusik spelades. Jag hörde knappt när någon sa:
- "ey, killen". Jag tittade mig omkring. Bakom en disk stod en kille som såg precis ut som han vid kassaapparaten på våningen ovanför. Han sa något om "....jackan". Mer hörde jag inte för musiken var så hög. Jaha tänkte jag. Man får tydligen inte ha jackan på sig heller här. Ska de ha garderobsavgift nu också? Men det behövde jag inte betala i alla fall. Jag tömde fickorna på mobil, spårvagnskort och andra värdesaker. Lämnade jackan och fick en nummerlapp tillbaka. Sedan gick jag in i lokalen. Det påminde om det stället där vi spelade in Svart Kaffe, tack. Fast sämre ljussättning. De mörka skuggorna runtomkring mig tittade på mig med sina knappt urskiljbara ögon. Knappt urskiljbara som sagt, men stirrade gjorde de. Det kändes inte precis som om jag smälte in i gänget om man säger så...
Längst in i rummet, under en röd lampa såg jag till sist ett bekant ansikte. När jag väl tagit mig in så långt så hade också mina ögon vant sig så långt att jag kunde se att jag var den ende därinne som inte hade jacka på mig. Det var förmodligen därför de hade stirrat. Det var lite varmare där inne än ute, men inte var det mycket. Men det gjorde inte så mycket, efter en stund hade jag skrikit mig varm. För den lediga plats jag fick var naturligtvis mitt under högtalaren. Jag hörde knappt någonting. Trots detta, och min måttligt kraftiga stämma, lyckades jag ha ett långt och givande samtal med en mycket trevlig tjej som påstod att hon gick i intag 15 (Jag gick i intag 10, och kan inte fatta att tiden gått så fort. Det borde väl bara vara intag 13 nu, eller? Det är alltså 5 år? Jösses...). Inga andra 10:or syntes till, men där var något enstaka bekant ansikte. Och så lärarna förstås, de är fortfarande samma.
Intag 10, GTV Gamleby. För nästanexakt fem år sedan... (Foto Anders N)
När folket, dygnet och min röst var mer eller mindre slut så lämnade jag lokalen. Fick jackan tillbaka också. På väg till spårvagnen skymtade jag min före detta praktikhandledare som skyndade över spåret. Jag följde efter och hann byta några ord med honom innan han hoppade på sin vagn. Sedan tog jag samma linje fast åt andra hållet...
Men vitlöken då? Har du glömt den? Inte alls. När jag väl kommit hem efter en halvtimme med spårvagn och en promenad genom förortscentrum, så var det för sent att göra något med kycklingen. Det var bums i säng. För det var filmfestival dagen efter också...
Morgonen efter gick jag upp tidigt. Nu hade kycklingen legat i marinaden i snart två dygn istället för ett, som det stod i receptet. Och jag hade aktiviteter hela dagen och skulle inte hinna hem förrän till kvällen. Då skulle det vara närmare två och ett halvt dygn. Det gick ju bara inte. Så jag tog kycklingfiléerna ur kylen, la dem i en form, hällde på matlagningsgrädde och creme fraiche som blev sås och så in med dem i ugnen.
Marinerade kycklingfiléer i en form (Foto Anders N)Det kändes lite dumt när jag nu hade lagt ner så här mycket jobb på kycklingen, att inte få smaka den när den var nylagad. Lunchen var det långt till, och då skulle jag vara inne i stan. Så den fick bli frukost. Första gången jag ätit kycklingfilé till frukost. Den var väldigt god. Men den smakade VITLÖK. Och inte lite heller. Det berodde säkert på att den legat så länge i marinaden. Inte konstigt att ingen stod ut någon längre stund i närheten av mig igår... Jag var verkligen en vandrande vitlök.
P.S: Bara ett tips. Om man som jag använder fryst fågel så är det lämpligt att se till att den är helt tinad innan man lägger den i marinaden. Annars blir det så mycket vatten när den smälter, och då blir marinaden ganska urvattnad...
Fryst fågel / Frozen bird (Foto Anders N)
No comments:
Post a Comment