Vi har ingen hund i grannskapet. Jag vet att man kan lära hundar att bära in tidningen, även om jag inte riktigt förstår hur hunden får tag på tidningen när den ligger nere i postlådan. Vi spekulerade i om tidningsbudet bara försökte vara snäll. Kanske hade hen dåligt samvete för alla de dagar under året som hen missat att ge oss någon tidning överhuvudtaget...
"Kanske någon har sprängt postlådan" sa jag plötsligt. Bara på skämt. Jag vet att sådant händer ibland, och det är verkligen inget skämt för de som blir utsatta. Men kom igen, då borde vi väl ha hört det? Det är max tio meter från föräldrarnas sovrum ner till postlådan. Något längre från mitt. Borde vi inte ha vaknat av smällen?
Vi tystnade kring frukostbordet. Vi insåg alla att något måste ha hänt vår gamla trotjänare till postlåda. Vi åt färdigt under tystnad. Sedan tog jag på mig skor och jacka och gick ut. Postlådan sitter på andra sidan muren och syns inte genom fönstret eller från trappan. Jag gick långsamt ut på gatan och ner längs muren. Där jag möttes av...
Smile!
Ett självbelåtet flin. Jag kan inte beskriva det som något annat. Två små kisande silverbultögon och en stor träig mun...
Jag hade aldrig sett ansiktet förut. Det var förstås inget riktigt ansikte. Bara plankan som postlådan brukar sitta fast i. Men var var lådan? Jag såg mig omkring. Inte ett spår.
Jag gick in, avlade rapport och hämtade en kamera. Sedan gav jag mig ut på jakt. På jakt efter en försvunnen postlåda. Det var första gången för mig...
Jag gick ner till vändplatsen längst ner på gatan. Jag gick en bra bit in i skogen. Ner till bron över ån. Sedan tillbaka igen. Postlådan syntes inte till. Jag mötte två små flickor i rosa kläder.
-Ursäkta tjejer. Har ni sett en postlåda?
-En postlåda?
De såg mycket frågande ut. Jag förklarade. De lovade att hålla uppsikt och höra av sig om de såg en postlåda för mycket någonstans. Sedan gick jag runt kvarteret och tillbaka igen. Och sedan hela gatan in till centrum. Nästan framme vid Storgatan fick jag se en misshandlad postlåda utanför ett hus.
Fel färg dock. Vår var grön. Vid närmare eftertanke var det precis här som de två pensionärerna blev påkörda och svårt skadade av en bilidiot på väg hem från nyårsfirandet häromåret. Kanske idioten körde ner lådan på samma gång. Jag fortsatte in mot centrum.
Där såg jag en postlåda som hade bajsat ut ett julkort, och höll på att trycka ut ett till. Det har jag heller aldrig varit med om förut...
Sedan började det regna, och jag fick ge mig hem tomhänt. Efter lite letande bland veden där hemma hittade vi en annan postlåda. Vi kan kalla den en släktklenod...
Antik postlåda (Shabby Chic)
E.Nilsson är inte jag. Ej heller min far. Kan vara min farfar, som använde lådan som extralåda en sommar för tretton år sedan nere i Kärrfästorna. Det minns jag. Men den var antik redan då. Han hade hittat den i något av uthusen. Förmodligen var det hans far, min farfars far, som ägt den. Han hette nämligen också E.Nilsson.
Man har hört historier om trädgårdstomtar som försvunnit ur trädgårdar och sedan skickat vykort från exotiska platser. Nu sitter släktklenoden ordentligt fastskruvad nere vid muren och väntar på julkort från sin företrädare. Släktklenoden är skröplig och kan trilla sönder vilken dag som helst. Vi är lite oroliga att vår försvunna låda inte vill komma hem igen. Att han är borta för evigt. Visst unnar vi honom lite semester, men önskar bara att han hade förvarnat oss. Så vi slapp gå oroliga...
