Min medicin, en lång historia... (del 2)

Ja, då var jag tillbaka i Göteborg. För en vecka sedan var det Planket. Jag har fortfarande ett antal spännande skånska resor från sommaren att bjuda på, men först tänkte jag berätta om en annan sak. Jag fick nämligen en fråga i våras från en av mina trognaste läsare om hur det egentligen gick med min medicin. För det hade jag glömt att berätta. Jag skrev bara om den panik jag hamnade i när jag hastigt och oväntat blev dumpad av min läkare för jul. Läs gärna det inlägget om du har hunnit glömma det. Det är bra att veta bakgrunden till det som följde...

Efter dumpningen stod jag utan läkare som kunde förnya mitt utgångna recept på epilepsimedicin. Att kontakta specialistläkare kändes inte som någon bra idé, eftersom tiden var knapp och jag vet att specialistläkare i Göteborg har långa väntetider. Jag skulle mycket snart åka hem till Blekinge över julen och kunde inte vänta till våren. Så jag kontaktade en vanlig vårdcentral. För rådgivning om inte annat. Vad gör man när sådant här händer? Här i storstaden finns många vårdcentraler att välja på, men för säkerhets skull tog jag den absolut närmaste jag kunde hitta. Knappt 300 meter fågelvägen. Den vänliga damen som svarade i telefonen förstod mitt problem. Hon sa att jag var välkommen. Inte samma dag, men väl dagen efter. Jag behövde inte ens boka tid...

Dagen efter gick jag till vårdcentralen. I väntsalen satt ett av mina egna fotografier inramad i stort format. Det var en av fotoklubbarna som gjorde en märklig affär häromåret. Det är fortfarande oklart om den gick med vinst.

Efter en lagom lång väntetid fick jag komma in. Jag förklarade mitt problem för den vänliga doktorn och hon förstod problemet fullständigt. Hon skulle ordna en tid åt mig hos en specialist. Men i väntan på det skrev hon ut ett recept på medicin i ett par månader. Förvånansvärt enkelt och smidigt ändå. Jag visste inte att en vanlig läkare på vårdcentral kunde skriva ut epilepsimedicin. Jag trodde det krävdes en neurolog eller motsvarande specialist. Man lär sig något nytt varje dag.

Tack vare detta recept klarade jag mig över jul, och fram till det var dags att träffa en riktig neurolog. Det var ett par månader senare. På ett av Göteborgs sjukhus fick jag träffa en trevlig och kunnig specialist. Vi pratade en bra stund, och jag fick svar på flera av de frågor jag länge har haft om epilepsi. Hon skrev ut mer av medicinen. Då jag hade vissa lindriga besvär den senaste tiden valde hon att höja min dos något. En halv tablett extra på morgon och kväll. Det vill säga två och en halv istället för två.

Sedan gick jag till apoteket för att hämta ut medicinen. Jag tog en nummerlapp, väntade i kö och så småningom blev det min tur. Som vanligt hade man inte min medicin hemma. Inte för att den på något vis är ovanlig. Detta är ett problem som har dykt upp på senare år. Ungefär samtidigt som Sverige fick så många nya apotek. Tydligen har man inte lika stora lager längre.

-Vill du att vi ska ta hem åt dig?

Frågade tjejen i luckan. Och det ville jag naturligtvis. För jag behövde min medicin. Men, tillade hon, de hade en annan, men likvärdig medicin hemma. Ville jag köpa den istället?

-Ja, sa jag. Det går också bra. Bara jag får min medicin.

Hon gick ut och hämtade medicinen. När hon kom tillbaka kliade hon sig i huvudet.

-Det står här att du ska ta två och en halv tablett nu.
-Ja, det stämmer. Doktorn höjde dosen lite.

Hon knappade på datorn. Sedan skakade hon på huvudet.

-Nej, sa hon. Då kan du inte ha den här sorten.
-Inte?
-Nej, för den går inte att dela. Det står inget om det här på datorn.
-Då struntar vi i den. Ta hem min vanliga medicin istället.
-Ja, eller...

Hon knappade vidare ett tag till. Sedan skakade hon ännu mer på huvudet.

-Nej, jag kan inte ta hem den heller. För den går inte heller att dela.
-Inte?
-Nej, det står inget om det här.

Jag hade för mig att tabletterna hade en skåra på mitten. För att dela dem. Men som sagt, det stod inget om det på apoteksdatorn. Och den bör ju veta.

-Du måste ha fått fel medicin utskriven. Du får ringa din läkare.

Jag fick gå hem från apoteket utan medicin den dagen. Väl hemma kunde jag se att de tabletter jag hade sedan tidigare hade skåra och följaktligen var delbara. Men hon kanske hade rätt, den nya medicinen kanske inte hade det. Även om den tycktes heta precis samma sak kanske det var någon liten skillnad i beteckning någonstans som jag inte uppfattade. Som doktorn också hade missat. Det lät osannolikt, men jag kunde ju inte tvivla på en utbildad Farmaceut och på det här Apoteksföretagets hela datasystem.

Innan jag hann kontakta min läkare om problemet, skulle jag ta en tur till en annan stad. En liten svensk småstad med oförtjänt dåligt rykte från en av Lukas Moodyssons filmer. Du kanske har sett den. Under min promenad i staden sprang jag på ett Apotek. Från ett annat apoteksföretag. Jag tänkte att det var värt ett försök...

Jag tog min nummerlapp, väntade en stund och sedan blev det min tur. Jag sa att jag ville hämta ut min medicin. Svaret blev inte oväntat att...

-Tyvärr har vi inte den hemma just nu, men...

Nej, tänkte jag. Då är det inte lönt att ni tar hem den heller. Jag kan inte åka hit för att hämta ut den någon annan dag. Jag är bara här idag.

-...vi kan erbjuda ett alternativ.
-Du menar samma medicin. Men en annan tillverkare?
-Nej, samma medicin OCH samma tillverkare.
-Jaså? Vad är skillnaden då?
-Bara lådan. Den här är importerad via Danmark...

Ja jösses. Vad allt kan de inte hitta på. Hon gick och hämtade två lådor Danmarksmedicin. För säkerhets skull var jag tvungen att fråga...

-Går de här att dela?
-Dela?
-Ja, på det förra apoteket fick jag inte ut någon medicin, för de sa att den inte gick att dela...
-Då får vi väl titta efter...

Jag trodde hon menade på datorn. Men nej, hon öppnade medicinförpackningen och tog fram en karta med tabletter. Tyvärr var de danska blisterförpackningarna inte genomskinliga utan kritvita. Det gick inte att se pillren. Då plockade hon fram bipacksedeln. Det vill säga den lilla lapp med information om medicinen som alltid följer med. Där stod:

"Tabletten är delbar men får ej krossas eller tuggas"

Så det var inga problem. Jag fick ut medicinen. Jag undrar varför inte den första Farmaceuten kunde kolla i lådan. Fast datorn påstod ju att tabletterna inte var delbara. Eller rättare sagt, den sa inte att de VAR delbara. Det är en viss skillnad där. När jag kom hem igen på kvällen gick jag av nyfikenhet in på FASS. (Farmaceutiska Specialiteter i Sverige) Du vet den där stora boken som förr stod i alla läkares bokhyllor. Vi hade en mindre patientversion i bokhyllan hemma. Numera finns FASS på nätet. Där finns allt du behöver veta om mediciner. Jag förmodar att det var där damen på apoteket försökte hitta informationen om eventuell delbarhet. Eller?

Förutom att medicinen bör användas med stor försiktighet vid graviditet, och att den kan ge "nedsatt alkoholtolerans", läser jag på FASS att tabletterna "är delbara men får ej krossas eller tuggas". Svårare var det alltså inte. Klart och tydligt.

Frågan är om denna information inte stod på Apoteksföretagets egen dator. Och om den inte gjorde det, varför.

Och: Om jag nu hade ringt sjukhuset, och via ombud fått fram anklagelsen till läkaren att hon hade skrivit ut fel medicin, och hon så småningom hade svarat att det hade hon visst inte. Att medicinen var helt rätt. Hade det hjälpt mig? För när jag hade försökt hämta ut den på apoteket hade det förmodligen fortfarande inte stått på deras dator att tabletterna var delbara. Och varför skulle personalen tro på mig? Om en dator är mer trovärdig än en läkare, måste den ju vara betydligt mer trovärdig än vad jag är. Eller?