Häromdagen var det åter dags för mig att hämta ut mer medicin. (Se mina tidigare inlägg. Här och här i ämnet) Då apoteken sällan har min medicin i lager, utan nästan alltid måste beställa hem till ett senare tillfälle, beslöt jag mig för att förekomma dem. Jag beställde själv medicinen i förväg, via företagets hemsida, och fick sedan både mail och SMS när den gick att hämta. Jag gick ner till apoteket.
Där var det alldeles fullt med folk. De trängdes på och runt de fyra stolarna som står inklämda i ett hörn. Så lång kö tror jag aldrig det har varit på det här apoteket förut. Inte när jag har varit där i alla fall. Jag gick bort för att ta en nummerlapp. Två knappar fanns det att välja på. "Recept" och "Receptfritt". Epilepsimedicin är inte receptfri, så det fick bli "Recept". Jag fick nummer 118. Just nu betjänades nummer 94. Det vill säga 24 personer före mig i kön. Och det bara för "Recept". Två Farmaceuter i varsin kassa jobbade för högtryck. I luckan för receptfritt var det alldeles tomt. Klockan var ungefär tre på eftermiddagen. Jag hade avsiktligt gått ner vid denna tid. Efter lunch men före folk kommer från arbetet. Jag noterar till min förvåning att man stänger redan klockan 17 nuförtiden. Dessutom sitter det ett anslag på dörren om att man inom kort kommer att börja ha lunchstängt. Varför stänga när folk har tid att gå dit?
Efter mig kommer fler personer och tar lappar. En äldre man med rullator
kommer in, ser folksamlingen och börjar grymta om att han har en
färdtjänst att hinna med. Han har redan behövt boka om den en gång den här dagen...
Att betjäna en kund på apoteket tar tid. Inte nog med att man ska ta emot legitimation, leta fram recept, leta fram medicin, leta fram alternativ till medicin, se så att den alternativa medicinen inte inkräktar med de andra mediciner man tar, sedan vill kunden ha lite råd om de vitaminpiller den brukar ta och sedan när det är dags att betala så kommer kunden på att den nog ska ha en tandkräm också. Ursäkta ett ögonblick så ska jag gå och hämta den. Vänta nu hittar jag inte den? Varför har ni flyttat tandkrämerna? Vadå, "står där de alltid har stått". Nu får du komma ut och visa mig. Jaså DÄR. Jaja. Och så vidare. Ni vet säkert vad jag menar... Men det är ju så det ska gå till på ett Apotek. Medicin, hjälp och rådgivning. Det tror jag inte någon ifrågasätter...
Efter tio minuters väntetid, och en handfull betjänade recept, går en av Farmaceuterna bort till den receptfria luckan och trycker fram ett nytt nummer där. Det visar sig vara den äldre mannen med rullator. Det var ju tur för honom att han bara skulle ha receptfritt. Eller? Nej, han börjar gestikulera och jag förstår så småningom att han förklarar om sin tidsbrist. Han får ut sin medicin, trots att han har tagit fel sorts lapp (och gått före tjugo personer i kön). Sedan går han iväg. Farmaceuten återgår till sin ordinarie receptlucka och trycker fram nästa nummer...
När den andra Farmaceuten blir ledig går en dam fram. Hon har också förfärligt bråttom, förklarar hon. Hon får svaret att hon får vänta på sin tur. Hon ger sig inte. Då upplyser Farmaceuten henne om att där finns tjugo personer före i kön. Och ville hon gå före dem, får hon fråga dem om lov. Var och en. Damen tittar bort mot folkhopen. Sedan går hon tillbaka och ställer sig och väntar på sin tur...
Naturligtvis ska man vänta på sin tur. Annars är det ingen mening att ha kölappar. Samtidigt kan jag ju förstå att gubben med rullator skulle få stora problem om han missade sin färdtjänst. Så jag säger inget om det. Men det var sedan det började hända märkliga saker...
Jag noterade nämligen att det betjänades väldigt många receptfria kunder, men väldigt få av de med recept. Trots att kön fortfarande var ungefär femton personer före mig. Och ett okänt antal efter. Det kom folk hela tiden. Och eftersom rullatorgubben kom in på Apoteket efter mig, måste han ha tagit sin receptfria nummerlapp efter mig. Och alla de receptfria som betjänades efter mig måste ha tagit sina lappar efter rullatorgubben. Det vill säga också efter mig. Jag började få misstankar. Och när jag får misstankar, då gör jag ibland märkliga saker. Bara för att testa...
När jag hade väntat i nitton minuter gick jag bort och tryckte fram en ny nummerlapp. Denna gång en receptfri. Efter en knapp minuts väntan, så fort en av de två Farmaceuterna blev ledig, så tryckte hen fram mitt nummer. Väntetiden på receptfritt var alltså närmast obefintlig. Trots att det fortfarande var 15-20 personer som väntade på sina recept. Vissa säkert en halvtimme eller mer. Jag gick fram till luckan. Men jag krävde inte att bli betjänad. Absolut inte. Däremot utnyttjade jag en annan tjänst. Låt oss kalla det "Hjälp och rådgivning". Jag ställde en fråga, helt enkelt:
-Är det inte bättre att ni betjänar någon av alla dem som sitter och väntar först?
-Va?
-Jag har väntat tjugo minuter på mitt recept. Men ni låter alla som ska handla receptfritt gå före...
-Ja, det förstår du väl.
-Nej. Varför det?
-De ska ju bara betala. Det går snabbt...
Jag skakade på huvudet. Vek ihop min receptfria lapp och la den i sopburken bredvid kassan. Sedan gick jag tillbaka och ställde mig bland de väntande.
Om man har separat lucka för receptfritt. Eller som hemma i Olofström, en separat kassa med egen kö. Och ingen kölapp. Då må det väl vara hänt. Men om man är gravt underbemannade och kön med recept bara växer. Ska verkligen de som köper en tandkräm eller en deodorant eller ett läppstift få smita före de som väntat i en halvtimme på livsnödvändig medicin. Det känns inte rätt. Tyvärr. Det går jag inte med på...
Jag anklagar egentligen inte personalen. De följer order från chefen. Jag förstår att företagsledningen tycker att man ska prioritera de som handlar receptfritt. Det är ju snabba pengar. De tänker förmodligen att de som satt sig i receptkön är mer villiga att vänta. För de behöver sin medicin för att överleva. Om man bara ska ha en tandkräm så är risken desto större att man tröttnar på att vänta en halvtimme, och bara går därifrån. Kanske till en konkurrent...
Ett ungt par klev in genom dörren strax efter min lilla demonstration. Han tog en receptfri kölapp och hon tog en sväng bort mot hudkrämerna. Efter en knapp minut blev det deras tur. Men då hade de redan lämnat apoteket. Om det berodde på kötid eller bara att de inte hittade vad de sökte, det vet jag inte...
Efter ungefär 35 minuter börjar det gå väldigt snabbt med betjäningen av receptnummer. Inte för att det kom mer personal, eller för att de som arbetade "la i en högre växel". Jag tror faktiskt de arbetade så fort de kunde redan. Nej, men folk som väntat hade gett upp. Om det berodde på den rena väntetiden, eller på att alla köpare av småkrafs fick gå före, det vet inte jag. Men allt fler nummer ropades upp, utan att någon gav sig till känna. Så även receptkunder kan tröttna och ge upp.
112?
Tystnad.
113?
Tystnad.
114?
Tystnad.
115?
En äldre herre reser sig sakta från bänken. Han går bort mot kassan. Han går med käpp, så det tar en stund. De som suttit bredvid honom ropar i förväg bort till kassan att "Ta, det lugnt. Här kommer 115". Men när mannen kommer bort till kassan står ett par redan där. Han blir irriterad. Han svenska är dålig, men det är inga problem att förstå vad han vill ha sagt. Mannen i paret betjänas i kassan. Damen vänder sig mot den äldre herren.
-Ta det lugnt. Vi har 114.
114 tänker jag? Varför gav ni er inte till känna nyss? Ni stod precis bredvid mig, bredvid kassan. Gubben köper inte förklaringen. Han är ordentligt irriterad nu. Farmaceuten reser sig upp och säger till honom att
-De har 114. Jag tryckte för snabbt. Det blir snart din tur...
Sedan fortsätter hen betjäna paret. Hen försvinner iväg för att hämta medicinen. Då smyger damen i paret bort till ett par bekanta som nyss kommit in i lokalen. Hon räcker över en mycket skrynklig nummerlapp. Ler finurligt mot dem och återvänder till kassan. Passerar den irriterade herren. För vilken hon upprepar: "Vi HAR nummer 14." Han ser inte övertygad ut.
Farmaceuten återvänder med medicinen. De betalar. Farmaceuten räcker över medicinen, önskar dem en trevlig dag. Och tillägger:
-Tappa inte bort nummerlappen nästa gång...
Den irriterade herren får äntligen bli betjänad. Jag anar något skumt, och smyger bort till parets bekanta. De som fick den skrynkliga lappen. Jag läser över axeln på dem. Vad tror du det står på lappen? Du har helt rätt. Det står "119".
Nu är det snart min tur. Efter den nu något mindre irriterade herren är det 116. Som har försvunnit. 117. Som inte syns till. Så...118! Min tur! I samma ögonblick som jag ska gå fram så skriker någon borta från stolarna.
-STOPP! Vänta! Här sitter jag och sover...
Vem är det? Jo, en annan herre. Men betydligt yngre och rörligare än den förre. Han dyker snabbt in framför mig. Han har en nummerlapp i handen. Jag försöker se vad det är för nummer. Han stoppar den snabbt i sopburken. Jag memorerar var i burken han la den, för att kunna inspektera den när det blir min tur. För han var misstänkt snabb. Jag tror knappt Farmaceuten hann se lappen. Nå, det behöver inte betyda att han ljuger. Men det som följer har jag aldrig sett förut. När Farmaceuten försvinner för att hämta medicinen, då sticker mannen handen i burken igen. Den är full med nummerlappar, som tar emot när han med en viss ansträngning tar sin lapp, och trycker ner den så långt ner i botten som han kan. Sedan kan ingen se vad för nummer det var. Han betalar, önskas en trevlig dag och försvinner snabbt. Farmaceuten sträcker sig efter knappen...
-Nummer etthundranitt...
-Nej! 118!
Säger jag med bestämd röst. Hen tittar förvånat på mig.
-Men. Var det inte han som var här precis?
Nej. Svarar jag. Jag tror han kom nyss. För vid det laget har jag kommit fram till att, för det första: På de dryga fyrtio minuter jag befunnit mig inne på apoteket, och med stor spänning följt och memorerat allt som inträffat för att kunna skriva det här blogginlägget, har jag inte sett honom förrän han ropade. Och för det andra. Platsen där han "suttit och sovit" var samma plats där nyss den förbisprungne herren med käppen satt. Så när kom den här andre mannen egentligen? Jag tror som sagt att han kom alldeles nyss...
Farmaceuten tackar mig för att jag har väntat, och säger att det är "lite kaos just nu". Jag legitimerar mig och säger att jag vill hämta min beställda epilepsimedicin.
-Jaha, men då kunde du ju tagit en lapp för "receptfritt".
Nej, säger jag. Försök inte. Min epilepsimedicin är inte receptfri. Har aldrig varit. Kommer förmodligen aldrig att bli.
-Jodå. Om du har beställt medicinen i förväg så kan du ställa dig i kön för "receptfritt"...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment