Ännu ingen Lasse… (Att Vara…)

För ett par månader sedan gick jag in på Ticnet, som jag gör ibland. De artister som jag gillar brukar sällan spela någonstans i närheten. Oftast spelar de inte i Sverige alls. Om de överhuvudtaget spelar någonstans. Döm om min överraskning och förtjusning när jag upptäckte att Lars Hollmer skulle ut på turne. Du vet förmodligen inte vem Lars Hollmer är, men du har säkert hört honom. Tror du mig inte? Vill du höra mer?

Lars Hollmer (1948-) är en världsberömd svensk musiker, kompositör, klaviaturspelare och dragspelare, men inte så berömd i Sverige. Stor i Japan. Medlem i Samla Mammas Manna på 70-talet. Experimentell och mysig i största allmänhet. Som en korsning mellan Philip Glass och Frank Zappa, med dragspelet som favoritinstrument. Galet, njutbart och med en stor dos humor. Vandrar den musikaliskt smala tråden mellan oljud och rytmiskt geni. Vänta? Vart tog du vägen? OK, jag förstår, du tappade intresset när jag skrev dragspel. Varför det? Vad har du emot dragspel? Dragspelsmusik kan vara så mycket mer än Roland Cedermark och Kalle Jularbo.

Mitt intresse för dragspel har jag fått av min farfar, tillsammans med hans dragspel med ett trasigt Giss…eller är det ett Ass? Han fick sitt dragspelsintresse av sin farfar, Nils Månsson, tillsammans med ett dragspel. Tyvärr är det inte samma dragspel som jag fick som han fick, för det försvann någonstans på vägen…

Men åter till Lars Hollmer. Du påstår att du inte hört honom någon gång. Det skulle jag betvivla. De flesta svenska har hört hans vackra Boeves psalm. Om du inte har gjort det så är det dags nu… Bland många andra fantastiska musikstycken av honom kan jag bland en rik produktion rekommendera t.ex. Starlep Signs (Humoristisk), Eyeliner (Melodiös och medryckande), Spanska trappan (Rockig), Pompen (Suggestivt repetativ), Inga pengar (En av mina personliga favoriter) och Vill du höra mer (Experimentell och med ett allvarligt tema).

Nåväl, jag har väntat flera år på att få uppleva Lars Hollmer i verkligheten. Närmare bestämt sedan jag köpte min första skiva med honom, vilket bör ha varit 2002 eller så. Enligt Ticnet skulle han bara göra ett fåtal spelningar i Sverige och naturligtvis ingen i Göteborg. Men väl i Vara. Var då? Säger du då förmodligen… Jo i Vara. Ett litet samhälle ute på slätten med ett omotiverat stort och fint konserthus som man byggde för några år sedan. Orten ligger i Västergötland. Och Västergötland gränsar ju till Göteborg, så det borde väl inte vara några större problem? Sticka dit en eftermiddag, gå på konserten och sedan ta tåget hem? Nej, så enkelt var det visst inte. Konserten skulle sluta vid klockan 10, och sista tåget gick vid 9. Jag mailade vandrarhemmet i Vara som aldrig svarade, och det visade sig bero på att de bara har öppet på sommaren. Hotell fanns det, men hotellrum är dyrt. Kostade 3 gånger så mycket som konsertbiljetten. Jag letade runt och hittade en förening som skulle ha konferens i Vara den aktuella kvällen, gå på konserten och som hade hyrt en buss som gick hem till Göteborg på kvällen. Det skulle ju vara perfekt. Jag mailade dem och undrade om de hade någon plats över som jag kunde få köpa. Så fick de in extra pengar till bussen, tänkte jag. Men jag fick bara ett kyligt svar där de upplyste mig om att jag inte var medlem i föreningen, och det visste jag väl. Då får de väl betala sin gamla buss själva då!

Med en vecka kvar till konserten återstod inget annat alternativ än att hyra ett rum på det dyra hotellet. 740 kr - Det var hälften av vad jag hade på kontot… Nåväl, om man får höra Lars Hollmer i verkligheten så kan det vara värt att äta blodkorv resten av månaden. Inget fel på blodkorv förresten, men det kan bli lite enformigt i längden… I torsdags var det dags för den stora dagen. Vid lunchtid tog jag Oslotåget från Göteborg. Första anhalten på resan var Öxnered, en station utan samhälle, som jag förra året brukade beskåda från tåget till Sunne. Denna gång klev jag av där och bytte till ett lokaltåg som via Vänersborg tog mig ut på Västgötaslätten. Bytet gick utan några som helst problem.

Öxnereds station

Västgötaslätt och Vänern

Framme i Vara var det utmärkt fotoväder och jag tog en promenad. Fler bilder kommer här på bloggen och på fotobloggen så småningom.

Lagerhuset i Vara

Besökte Varas stora arkitektoniska sevärdhet: Det berömda lagerhuset i Vara. Ritat av den kände Gunnar Asplund som även ritat Stockholms stadsbibliotek och tingshuset i Sölvesborg. Det är ett av tre kvarvarande, och det enda som fortfarande är i drift av de nio lagerhus som svenska staten lät uppföra 1917-1919. Lagerhuset i Eslöv var länge rivningshotat, och som sådant fotograferade jag det när jag var där 2002 (analogt, så jag kan inte lägga ut några bilder just nu), men det lär nu ha räddats och ombyggts till bostäder.

Torget i Vara

Vara verkar vara ett trevligt litet samhälle. Små mysiga hus och gator och torg. En vänligare stämning än i storstaden. Ingen som tittar konstigt på en när man kommer med sin kamera. Till och med mammor med småbarn ler vänligt mot okända fotografer.

Konserthuset i Vara

Vädret var som sagt strålande, jag gick bort till konserthuset så jag visste hur jag skulle hitta dit senare på kvällen. Hittade en affisch med höstens konsertprogram:

Där stod det. Det var en härligt pirrande känsla när jag tänkte på att jag skulle få höra Lars Hollmer Live!

Och medan solen sakta sjönk så gick jag till hotellet och checkade in. Råkade nämna att jag skulle gå på konserthuset på kvällen, och då fick jag 100 KRONOR I RABATT PÅ RUMMET! Fortfarande dyrt, men naturligtvis mycket bra med rabatt. Den här dagen kändes allting bara så rätt! Lastade av min ryggsäck och kamera och gick och tog en hamburgare i väntan på konserten.

Hotellrum. 640 kr.

Ja, du läste rätt. Jag hade alltså inte kameran med mig till konserten. Jag ville inte riskera att fastna i någon väskkontroll och missa konserten. Det var det inte värt, när jag nu skulle få se LARS HOLLMER! Och det vill inte säga lite, det inser ni som känner mig. Om jag lämnar kameran hemma frivilligt, så är det ett mycket speciellt tillfälle. Och det är också värt att nämna att jag hade fått bästa möjliga plats. Tredje raden i mitten. Rad 1 och 2 var i orkesterdiket och användes inte. Med andra ord så satt jag så nära att jag nästan skulle kunna se att det var Lars Hollmer som satt framför mig och spelade, även om jag tog av mig glasögonen. När klockan var kvart i sju på kvällen så promenerade jag bort till allegatan och följde den upp till konserthuset. Det tog bara 15 minuter. Jag kunde ju vägen sedan jag gått den tidigare på dagen.

I konserthusets foaje var det en hel del folk. Inte överfyllt, men ett par hundra var det nog. De flesta hade namnskyltar så jag insåg att de hörde till den stora konferensen. De med bussen vet du… I övrigt ett antal kulturella gråhåriga par från regionen. Inga ungdomar alls. Jag tror vi var totalt 2 st. som var under 40 på den där konserten. Här ska ett av Sveriges stora musikaliska genier uppträda och så kommer ingen. Mer än de som ändå är där på konferensen, och så några lokala gamlingar som inte vet vem Lars Hollmer är utan går dit bara för att det är något som händer i Vara. Det var i alla fall det intrycket jag fick när jag tjuvlyssnade på dem. Vid utsatt tid, halv åtta, hade vi inte blivit insläppta ännu, men bandet hade redan dragit igång. Dörrvakten tittade in och jag hörde Avlägsen Strandvals. Hollmers röst var sig inte riktigt lik, men det måste vara 25 år sedan han spelade in skivan, så det är föga förvånande. Tio minuter för sent så släpptes vi in och jag gick in och satte mig. En fantastiskt bra plats, precis som jag hade misstänkt. Det här skulle bli så j***a kul, om uttrycket ursäktas. En man klev upp på scenen och tog till orda... (Ungefärligt citerat ur minnet…)

"För fyra år sedan så åkte Lars Hollmer till Kanada för att träffa en gammal vän. Där lärde han känna orkestern Fanfare Pourpour, och det blev kärlek vid första ögonkastet. Under dessa fyra år har han varit där vid flera tillfällen, spelat med dom, och försökt få dom till Sverige. Nu har han lyckats. Här är dom, den enda som inte är här är tyvärr Lars Hollmer som är sjuk… Varsågoda…"

Jag kunde inte röra mig och inte få fram ett ord. Jag blev bara sittande. Drev de med mig? Efter ett par låtar så sa de att de skulle presentera en speciell gäst. Aha, tänkte jag. Det var bara ett skämt. Han har gömt sig ute i kulissen och kommer nu. Trots allt så hörde jag ju honom sjunga tidigare... Men det var inte Lars Hollmer. Det var hans brorson Nils… I pausen satt jag alldeles ensam, mitt på första raden i Vara konserthus. Hoppades att han skulle tillfriskna och dyka upp efter pausen. Men nej, ingen Lasse…

I efterhand kan sägas att konserten var riktigt riktigt bra. Nitton kanadensare - Två dragspel, gitarr, banjo, klarinetter, trumpeter, saxofoner, fioler, bas och två slagverkare. Nils Hollmer sjöng Avlägsen strandvals och Kanadensarna försökte själva klara resten av sånginsatserna - på svenska - med blandat resultat. Fantastiskt bra musik (ca 2/3 var Hollmerlåtar) i fantastiska arrangemang. Boeves psalm i en lysande tolkning. Kanske den bästa konsert jag varit på. Förmodligen världens bästa kompgrupp utan huvudattraktion. Väl värd sina 270 kronor. Jag skulle betala 270 kronor för att se och höra den en gång till. Och Vara var ett mysigt samhälle. Väl värd tågresan. Men hotellrummet… Det var en väldigt underlig känsla. Glad och uppspelt efter en mycket god dag med en fantastisk konsert. Men ändå ett mycket gnagande tomrum inuti mig… Och i plånboken också, men det är högst sekundärt i sammanhanget. Jag åkte dit för att se, höra och uppleva Lars Hollmer. Och han var inte där. Musikerna stannade kvar på scen efter föreställningen och de som ville kunde gå fram och prata med dem. Inga sådana där divor som försvinner ut i logen och aldrig mer syns till. Fast jag hade inget att prata med kanadensarna om. Men jag hade velat prata med Lars Hollmer… Eller i alla fall skakat hand med honom… Jag hoppas han mår bra. Läste på nätet att han saknats på fler konserter, men att han var med och spelade i Uppsala (där han bor) dagen efter. Blandade känslor…

Ungefär så här såg det ut och lät: Fanfare Pourpour (utan Lars Hollmer) framför Lars Hollmers "En grekisk faster":