Konsten att förnya ett recept...

Det var två veckor innan jag skulle åka hem till Blekinge och fira jul. Min epilepsimedicin var snart slut och jag skulle förnya receptet. Det gör jag varje år. När jag var nybliven epileptiker var det ett stort äventyr, men de senaste åren har det blivit lättare och lättare. Eller?

Första gången jag skulle förnya receptet, för drygt tio år sedan, hade jag aldrig gjort något sådant förut. Jag visste inte hur det gick till. Det enda jag visste var att medicinen började ta slut. Så jag beslöt mig för att ringa till den läkare som skrivit ut receptet.

-Har du telefontid? frågade växeltelefonisten.

Nej, det hade jag förvisso inte.

-Då kan jag tyvärr inte släppa fram dig...

Samtalet avslutades. Vad skulle jag göra då? Inte visste jag. Och hur skulle jag kunna veta det som nybörjarsjuk? Men jag visste att jag behövde ta min medicin. Jag ville inte få fler förfärliga anfall...

Den gången slutade det med att jag ringde lasarettets växel en gång till. En ny telefonist svarade. Jag frågade efter läkaren. Och fick samma fråga till svar: 


-Har du telefontid?

Så jag ljög. Jag sa:

"Ja..."

För jag visste inte vad annat jag skulle göra. Och telefonisten kopplade fram mig. Min läkare blev mycket förvånad när mobiltelefonen ringde mitt under lunchen. Än mer förvånad när det var jag. Eller rättare sagt, min läkare har många patienter och visste inte vem jag var. Men jag fick i alla fall reda på att om man vill kontakta sin läkare ska man ringa till den avdelning på lasarettet där läkaren arbetar, och lämna ett meddelande till läkarsekreteraren. I efterhand förstår jag att en läkare har viktigare saker för sig om dagarna än att prata i telefon med patienter som bara behöver förnya recept. Varför inte växeltelefonisten kunde ha förklarat detta för mig, eller bara kopplat mig till avdelningens ansvariga läkarsekreterare direkt, det förstår jag däremot inte...

Inte långt därefter flyttade jag till Gamleby utanför Västervik för att plugga. Jag var fortfarande skriven hemma i Blekinge, men efter en diskussion med föräldrarna kom vi fram till att det nog var bättre att ha en läkare i närheten av där jag bodde. Alltså blev jag förflyttad till Kalmar Läns Landsting. Det gick bra, även om jag inte var skriven där. Efter ett par månader blev jag kallad till min första träff med läkaren. En tidig morgon. Att det var så tidigt på morgonen berodde på att jag inte skulle ha hunnit ta mina morgonpiller innan träffen. Problemet var att träffen inte var på det närliggande Västerviks lasarett, utan på lasarettet i Kalmar. 16 mil bort.

Det blev en mycket tidig uppstigning och en mycket lång färd för ett mycket kort läkarbesök. En dagsutflykt jag inte hade någon lust att göra om.

Efter året i Gamleby flyttade jag till Stockholm för att fortsätta min utbildning med ett års praktik. Jag var fortfarande skriven hos föräldrarna i Blekinge, och istället för att byta till en läkare i Stockholm återvände jag till min ursprungliga läkare i Blekinge. Det var enklast så. Och inga problem alls. Jag fick ett brev om att, och när, jag hade telefontid med min läkare, och behövde inte längre ljuga när växeltelefonisterna återigen frågade:

-Har du telefontid?

Efter året i Stockholm flyttade jag till Göteborg. Jag skötte fortfarande läkarkontakterna via telefon, och ibland fick jag brev om att jag skulle ta blodprov för att kolla medicinkoncentration och övriga blodvärden. Då tog jag brevet med mig till en närliggande läkarstation och deras labb. De tog proverna och skickade till Blekinge. Fortfarande var det inga problem.

När jag flyttade till studentlägenheten i Kviberg var jag tvungen att skriva mig i Göteborg för att kunna få bostadsbidrag. Jag brydde mig inte om att byta bort min läkare i Blekinge. Jag visste inte hur länge jag skulle bli kvar i Göteborg, och varje ny läkare betyder att jag måste förklara hela min sjukdomshistoria för en ny okänd person. Bättre med en läkare som känner mig. Och jag är så ofta nere i Blekinge att jag skulle kunna göra eventuella läkarbesök vid dessa tillfällen. Och om det gick att ha telefontid i Stockholm så gick det väl i Göteborg? Det var inga problem. Jag kontaktade avdelningens läkarsekreterare när receptet behövde förnyas. Varje år. För att slippa onödiga telefonsamtal mailade jag dem oftast, på en adress som fanns på deras hemsida. De svarade sällan på mailen, men receptet blev förnyat. Och det räckte för mig.

Efter några år infördes ett nytt system, kallat Mina vårdkontakter. En sida på nätet där jag skulle kunna logga in och sköta alla mina vårdkontakter. Därav namnet, förmodar jag...

Jag loggade in, och ombads söka upp den avdelning, på det lasarett, jag ville komma i kontakt med. Jag skrev in namnet. Den avdelningen fanns inte, påstod systemet. Då skrev jag in namnet på lasarettet. Det lasarettet fanns inte, påstod systemet. Då skrev jag in namnet på staden där lasarettet ligger. Den staden finns inte, påstod systemet. Första gången det hände trodde jag att det var en bugg, men det fortsatte.

Jag började misstänka att det hela berodde på att jag var skriven i Göteborg. Så jag fortsatte att maila dem på den gamla adressen istället, och passade samtidigt på att fråga dem varför jag inte kunde hitta dem i Mina Vårdkontakter. Varken lasarettet eller staden fanns ju med. Berodde det på att jag bodde i Göteborg? Jag fick ett snabbt svar att mitt recept var förnyat, och att man vidarebefordrat mina systemfrågor till mera datorkunnig personal...

...som hörde av sig inom kort. De skrev att jag skulle gå in på Mina Vårdkontakter, och söka på staden där lasarettet ligger. Då skulle jag få upp en lång lista på lasarettets mottagningar, och sedan var det bara att klicka på den jag ville ha. Det vill säga precis vad jag skrivit till dem att jag hade gjort, men som inte fungerade. Detta fenomen är mycket vanligt vid mina kontakter med datorsupporter...

Men eftersom det gick bra att förnya receptet genom det enkla mailet till avdelningens mailadress så nöjde jag mig med det. Det gick utmärkt att förnya receptet på detta sätt 2008.

Det gick utmärkt att förnya receptet på detta sätt 2009.

Det gick utmärkt att förnya receptet på detta sätt 2010.

Det gick utmärkt att förnya receptet på detta sätt 2011.

Det gick utmärkt att förnya receptet på detta sätt 2012.

Nu är vi framme vid strax före jul 2013, och jag mailade som vanligt avdelningen, på samma adress som de senaste fem åren. Efter ett par timmar fick jag svar:

Vi svarar inte på patientärenden i denna e-postlåda längre

Men ingen förklaring varför. Istället hänvisades jag till Mina vårdkontakter, som fortfarande inte fungerade, eller till telefon. Vad tjänar de på att svara så? Det resulterar ju i dubbelarbete för både dom och mig. Det är som att svara i en telefon, på ena änden av skrivbordet och be personen att ringa till telefonen på andra sidan av skrivbordet och sedan upprepa sitt meddelande. Istället för att bara ta emot meddelandet direkt...

Men eftersom det är så de vill ha det, ringde jag till det angivna telefonnumret. Den automatiska telefonväxeln gav mig ett par alternativ, och jag valde att "Förnya recept". Vilket tog mig till en telefonsvarare, som bad mig lämna namn, personnummer och telefonnummer. Vilket jag gjorde. Förvånansvärt smidigt i alla fall. Jag tycker nog fortfarande att det borde gå lika bra att skicka ett mail som att tala in samma information på en telefonsvarare som de sedan måste lyssna av. Men det är ju jag det...

Sedan väntade jag. Minst en gång varje dag loggade jag in på apotekets hemsida för att se om mitt nya recept hade dykt upp. Men inget hände.

Efter en vecka ringde jag samma nummer igen. Denna gång valde jag att alternativet att få prata med telefonist. Jag lämnade mitt telefonnummer och fick en tid när de skulle ringa upp. Det kanske var en kvart senare. Så slapp jag sitta i telefonkö. Utmärkt...

På utlovad tid blev jag uppringd. Jag förklarade för den uppringande damen att jag lämnat önskemål på telefonsvararen för en vecka sedan. Det vill säga att jag ville förnya mitt recept. Men att inget hade hänt. Det visste hon inget om, sa hon. Telefonsvararen var inte hennes ansvarsområde. Hon bad om mitt personnummer. Det fick hon.

-Men du bor ju i Göteborg!

Det förnekade jag inte.

-Då kan du inte vara vår patient!

Jag förklarade att jag har varit patient hos dem sedan 2001, med ett avbrott för ett år i Gamleby. Och under de senaste åren har jag varit skriven i Göteborg, men det har inte varit något problem förut.

-Men vi gör inte så här! Man ska vara patient hos en läkare där man bor!

Jag förklarade att de hade förnyat mitt recept varje år utan att protestera. Det var visserligen rätt länge sedan de skickade ut en provtagningslapp för labbesök, men jag förmodade att de kom allt mer sällan om man som jag var någorlunda besvärsfri. Det var också rätt länge sedan jag haft telefonkontakt med min läkare, exakt hur länge sedan vet jag faktiskt inte. Men jag har definitivt varit på provtagning minst en gång sedan jag skrev mig i Göteborg. Och i vilket fall så har de som sagt förnyat mitt recept varje år. Och jag har varit skriven i Göteborg sedan 2007. Varför skulle de ha förnyat mitt recept i alla dessa år, utan att klaga, om jag inte var deras patient?

-Det vet inte jag. För vi gör inte så här! Du får skaffa en läkare i Göteborg!

Men jag ska åka hem och fira jul i Blekinge om några dagar...Och jag behöver min medicin.


-Hrmpf. Jag ska prata med läkare. Jag ringer upp.

Efter någon timme ringde hon tillbaka.

-Nu har jag pratat med den ansvarige. Man ska gå hos läkare där man bor. Det är så vi gör här! Du får skaffa en läkare i Göteborg!

Och därmed var diskussionen, och samtalet, slut. Det var nu mindre än en vecka kvar till jag skulle åka hem och fira jul med föräldrarna i Blekinge. Min medicin skulle inte räcka till januari när jag skulle åka tillbaka. Hur hade de tänkt att jag skulle hinna få en tid med en specialistläkare här i Göteborg på mindre en vecka? Vet de hur långa väntetider vi har i vården här?

Hade de dumpat mig EFTER att de förnyat mitt recept så hade jag haft gott om tid på mig att skaffa en ny läkare i Göteborg. Jag önskar att de åtminstone hade meddelat mig direkt när de dumpade mig. När det nu skedde. Det vet jag fortfarande inte. Men det måste ju ha varit någon gång under det senaste året. Allra senast när de mottog mitt meddelande på svararen. Eftersom de inte ringde tillbaka. De kunde ju ha hört av sig och sagt att de dumpat mig redan då. I stället för att låta mig sitta och vänta på ett förnyat recept som aldrig kom... Om det är något som är värre än att bli dumpad, så är det ju att inte bli informerad om det...

Det är ju bra att ha en läkare som har koll på hur det går med ens sjukdom. Tar prover ibland och som jag kan träffa någon gång ibland, eller i alla fall prata med på telefon. Och det slutade uppenbarligen min läkare göra någon gång efter att jag skrivit mig i Göteborg. Men jag märkte det inte. Det var så sällan jag tog de där proverna, att jag märkte inte när de slutade komma. Jag visste att det var länge sedan sist, men jag tog för givet att man hade koll på mig. Om inga prover togs så var det väl för att inga prover behövde tas. Jag vet inget om hur ofta man behöver ta dem. Jag tar för givet att läkaren har koll på det. Jag tror inte det är så nyttigt att käka medicin utan att någon har koll på ens värden. Men återigen, det är svårt att veta att man är dumpad av någon man aldrig träffar, om man inte får reda på det. Och jag hade ingen anledning att tro att jag var dumpad av några som förnyade mitt recept en gång om året.

Men, jag förmodar att de tycker att det var mitt eget fel. Det var ju trots allt jag som flyttat från länet och trodde att jag ändå kunde ha kvar min läkare där. Eftersom jag tidigare kunde ha en läkare i Kalmar län när jag bodde där men var skriven i Blekinge. Jag trodde att jag utnyttjade det så kallade Fria Vårdvalet, som det talats så mycket om de senaste åren. Men det gäller tydligen bara inom länet. Jag har ofta undrat varför vi behöver ha olika län och landsting. Har inte alla i landet rätt till samma vård? Jag undrar än mer nu...

Men framförallt handlar det om att jag trodde att jag var patient hos de läkare som skrev ut min medicin i mer än tio år...Så korkad är jag...