Återuppståndelsen!

Rubriken har inte så mycket att göra med min återkomst till bloggen efter två veckor (Vart tog tiden vägen?), som med en liten vardagssurrealistisk anekdot från min vistelse hemma hos föräldrarna kring jul och nyår. En sömnig morgon efter frukost begav jag mig till soffan och soffbordet för att starta upp datorn. Jag skulle fixa till några bilder. Eller något annat. Datorn skulle igång i alla fall, och den externa hårddisken likaså. Jag sträckte mig ner under bordet efter elsladden till datorn. Kopplade in den, och sträckte mig ner under samma bord efter den andra elsladden, den till den externa hårddisken. Fick tag på den, och satte mig upp för att koppla in den i hårddisken. Då fick jag se något mycket konstigt. Där satt nämligen redan en elsladd. Jag tittade på den som jag hade i handen. Det var bevisligen elsladden till hårddisken. Det kunde jag se eftersom den var ihoptejpad med USB-sladden, som ska kopplas i kontakten bredvid på hårddisken. För säkerhets skull följde jag elsladden jag höll i handen, hela vägen ner på golvet, och ner bredvid soffan där sladdosan låg. Jag hade rätt. Det var elsladden till hårddisken som jag hade i handen. Hur kunde det då redan sitta en sladd i hårddisken?

Jag är tankspridd i vanliga fall. När jag dessutom är morgonslö på det här viset så tar det mig alltså en avsevärd tid att förstå det som du med säkerhet redan har förstått. Nämligen att jag hade börjat med att koppla in elsladden till datorn, men satt den fel och satt den i hårddisken. Att det aldrig hänt mig förut har förmodligen sin förklaring i att det är en relativt ny dator, med ny elsladd och det var heller inte min vanliga hårddisk. Det här var ju hemma hos mina föräldrar, och därför använde jag deras hårddisk. När det plötsligt gick upp för mig vad jag hade gjort, drog jag naturligtvis ur den felaktiga sladden. Sedan satte jag i den rätta. Men det var för sent. Jag kontrollerade spänningsstyrkan på respektive spänningsadapter till datorn och hårddisken, och precis som jag misstänkte: Datoradaptern gav betydligt högre spänning än hårddisken skulle ha. För att tala ren svenska så hade jag grillat hårddisken. Som att sätta den i elektriska stolen ungefär. Hårddisken var stendöd. Inga livstecken alls. Den lilla gröna lampan var släckt, och hela lådan luktade lite svagt av bränd plast...

Det kunde ha varit mycket värre, efter flera hårddiskkrascher och förlorade filer har jag lärt mig att ha mina bilder på mer än en hårddisk åt gången. Det var därför inga alltför viktiga saker som gått förlorade. Jag kände mig naturligtvis väldigt korkad, men i ett försök till att skylla över ansvaret på någon annan, så tyckte jag att tillverkarna av datorn och hårddisken inte borde använda sig av likadana kontakter. Jag kan ju knappast vara ensam som klantar mig och kopplar fel sladd på fel ställe. Jag gick in och läste på nätet, och konstaterade snabbt att jag hade haft rätt. Det var väldigt många diskussioner på väldigt många forum, mellan folk som kopplat fel sladd i fel hårddisk. Problemet verkade vara vanligt, men kanske inte så allvarligt. Det var förmodligen bara de några elektriska delar som skadats. Den faktiska hårddisken med alla filer var förmodligen hel och gick att rädda. Jag diskuterade med min fader. Affären där hårddisken var inhandlad fanns inte mer, men det kanske fanns någon annan som kunde laga? Det finns många datorkunniga på skolan där han arbetar, mest elever, men det är inte någon lämplig idé att lämna en lärares hårddisk till en elev. Tänk om det fanns prov eller några andra känsliga filer på disken? Vi var inte säkra, och kunde ju inte kolla efter heller, eftersom hårddisken inte startade. Det bästa var väl att lämna in den i en datorbutik. Frågan var hur mycket det kunde kosta att laga. Om det kostade mindre än priset för en ny disk, så var det ju definitivt värt ett försök. Men just då var det helg, så det fick vänta ett par dagar...

Under eftermiddagen läste jag vidare på nätet om den här typen av skador, och om den här hårddisken i synnerhet. Jag kom fram till vilken liten komponent som förmodligen hade blivit grillad. Inte särskilt dyr, och inte så komplicerad att byta. Om man bara fick upp lådan. Det fanns inga skruvhål någonstans. Och det var tur, skulle det komma att visa sig. Jag läste också om så kallade dockningsstationer för hårddiskar, som man kunde sätta själva disken i, om man bara lyckades få ut den. Jag läste en förfärlig massa saker, och var ganska uppvarvad. Var beredd att slita låda och disk i stycken för att försöka återuppliva den. Kanske var det så som Dr Frankenstein kände sig. Känslan av att vara redo att med högst tveksamma anatomiska kunskaper utföra en blindtarmsoperation, endast med en smörkniv av trä och lite häftmassa. Ungefär... Så småningom lyckades jag sansa mig igen. Jag började jobba med något annat. Det blev kväll. Så plötsligt, när min fader satt och beskådade TV4-nyheterna och jag precis hade gått förbi TV:n och bordet där datorn och hårddisken stod, så ropade han på mig. Han sa att han tyckte att den lilla gröna lampan på hårddisken hade blinkat. Jag svarade att han måste ha sett i syne. Kanske var det en spegling av ljuset från TV:n. Och när jag gick förbi och skymde ljuset tillfälligt så kanske det såg ut som det blinkade. Så måste det väl ha varit? Han insisterade på att lampan hade blinkat, och jag satte mig i soffan och startade upp datorn. Och tro det eller ej, men strax efteråt hörde jag ett surrande ljud från hårddisken. Den startade också upp!

Det tog en stund, men sedan fungerade den. Det var som om den bara hade sovit. Resten av tiden jag var hemma fungerade den precis som vanligt. Och resten av kvällen kände jag mig alldeles upprymd, jag hade beskådat en alldeles äkta återuppståndelse...