Odenplan, november 2012 (Foto Anders N)
Wednesday, November 14, 2012
Ett möte med Hans Hammarskiöld (RIP)
Läste sent igår kväll att en av Sveriges stora fotografer, tillika en personlig favorit, har gått ur tiden,. I synnerhet hans svartvita människobilder är i en klass för sig. Hans Hammarskiöld (1925-2012) var den siste av det legendariska fotografkollektivet Tio Fotografer, som också inkluderade andra favoriter som Georg Oddner (1923-2007) och Tore Johnson (1928-1980).
Jag har tidigare skrivit om mina möten med svenska fotografpersonligheter. Jag träffade Hans Hammarskiöld 2009. Det var ett mycket kort möte, knappt värt att kalla ett möte, men det betyder mycket för mig, i synnerhet idag...
Äldre, mycket prydligt klädd man, kommer vandrandes genom konsthallen. Vid dörren står en slöfsig student.
PRYDLIG ÄLDRE MAN: Hej.
SLÖFSIG STUDENT: Hej.
Därefter blev det bildvisning. Hans Hammarskiöld visade och berättade om bilder från hela sin långa och imponerande karriär. En karriär som nu har tagit slut...
Smakprov ur en film av Per Wichmann med HH och några av hans klassiska barnbilder:
Kamera&Bild (Intervju med HH)
DN
Jag har tidigare skrivit om mina möten med svenska fotografpersonligheter. Jag träffade Hans Hammarskiöld 2009. Det var ett mycket kort möte, knappt värt att kalla ett möte, men det betyder mycket för mig, i synnerhet idag...
Äldre, mycket prydligt klädd man, kommer vandrandes genom konsthallen. Vid dörren står en slöfsig student.
PRYDLIG ÄLDRE MAN: Hej.
SLÖFSIG STUDENT: Hej.
Därefter blev det bildvisning. Hans Hammarskiöld visade och berättade om bilder från hela sin långa och imponerande karriär. En karriär som nu har tagit slut...
Smakprov ur en film av Per Wichmann med HH och några av hans klassiska barnbilder:
Kamera&Bild (Intervju med HH)
DN
Monday, November 12, 2012
Ja förresten...
Portionsförpackning...i kylen? (Vem har snott min Keso?)
Öppnar kylskåpsdörren. På jakt efter lite Keso. När man blir sugen på något och egentligen vill äta något betydligt sötare och fetare, men man är inne i en sådan där period att man ska försöka vara nyttig. Då kan man ta sig några skedar Keso. Det kan jag verkligen rekommendera. I synnerhet minikeso. Inte så mycket för att den är magrare, utan för att den är mjukare och mildare. Vanlig Keso kan vara ganska sträv ibland, tycker jag. Men det gäller förstås att hitta den där burken Keso man köpt, och den här gången var det inte det enklaste...Leta, leta, leta... Nej...Vem har snott min Keso?
Om jag nu har köpt någon, vill säga. Men jag var ju i affären igår. Och jag minns så väl hur jag öppnade dörren till mjölkavdelningen. Siktade in mig på Kesopaketet och sträckte in handen... Vänta nu... Det var ju då som...
En man knackade mig på axeln. "Excuse me sir", sa han. Jag tittade förvånat på honom. Han och hans kompis såg vänligt på mig. "We are looking for baking powder." Det vill säga bakpulver. Och det kunde jag väl hjälpa honom med. Jag funderade två sekunder, för affären har precis flyttat om alla sina hyllor. Var kan bakpulvret tänkas stå nu? Jag såg mig omkring. Där borta var bakavdelningen. Jag tog honom med mig bort till hyllan och grävde fram en burk. Bakpulver. Baking powder. Jag gav burken till honom. Han såg på mig med viss tveksamhet. Nej, sa han. Han var ute efter en mindre förpackning. För två personer. Hans syster hade sagt honom att det brukade finnas i kylen vid mjölken.
Jag har aldrig ens tänkt tanken att köpa bakpulver i portionsförpackning. Än mindre i kyldisken. Jag brukar för övrigt aldrig klara av att klämma ner en hel portion bakpulver på egen hand. Men jag har ingen anledning att ifrågasätta mannen eller hans syster. Jag bad honom leta upp någon i personalen. Han och hans vän tackade för hjälpen, jag tog min korg och gick vidare. Jag mötte en kille i personalen som jag brukar hälsa på. Så också idag. De två männen dök på honom. Jag såg på avstånd hur han också gick bort till bakhyllan, tog samma burk som jag tagit, och räckte fram den. Och hur han såg om möjligt ännu mer förvånad ut än jag gjorde när mannen inte ville ha den... Sedan såg jag inte mer, för jag hade satt kurs mot kassan...uppenbarligen utan Keso...
Arla Mejeri i Skövde - Här föds Keso! (Foto Anders N)
Om jag nu har köpt någon, vill säga. Men jag var ju i affären igår. Och jag minns så väl hur jag öppnade dörren till mjölkavdelningen. Siktade in mig på Kesopaketet och sträckte in handen... Vänta nu... Det var ju då som...
En man knackade mig på axeln. "Excuse me sir", sa han. Jag tittade förvånat på honom. Han och hans kompis såg vänligt på mig. "We are looking for baking powder." Det vill säga bakpulver. Och det kunde jag väl hjälpa honom med. Jag funderade två sekunder, för affären har precis flyttat om alla sina hyllor. Var kan bakpulvret tänkas stå nu? Jag såg mig omkring. Där borta var bakavdelningen. Jag tog honom med mig bort till hyllan och grävde fram en burk. Bakpulver. Baking powder. Jag gav burken till honom. Han såg på mig med viss tveksamhet. Nej, sa han. Han var ute efter en mindre förpackning. För två personer. Hans syster hade sagt honom att det brukade finnas i kylen vid mjölken.
Jag har aldrig ens tänkt tanken att köpa bakpulver i portionsförpackning. Än mindre i kyldisken. Jag brukar för övrigt aldrig klara av att klämma ner en hel portion bakpulver på egen hand. Men jag har ingen anledning att ifrågasätta mannen eller hans syster. Jag bad honom leta upp någon i personalen. Han och hans vän tackade för hjälpen, jag tog min korg och gick vidare. Jag mötte en kille i personalen som jag brukar hälsa på. Så också idag. De två männen dök på honom. Jag såg på avstånd hur han också gick bort till bakhyllan, tog samma burk som jag tagit, och räckte fram den. Och hur han såg om möjligt ännu mer förvånad ut än jag gjorde när mannen inte ville ha den... Sedan såg jag inte mer, för jag hade satt kurs mot kassan...uppenbarligen utan Keso...
Monday, November 5, 2012
PS...
Ja, förresten. Mitt förrförra inlägg, det om det irriterande pensionstelefonsamtalet, har haft 145 besök på en och en halv vecka. Det är tio gånger fler än godnattsagan om tågkaoset i Skåne i somras, som jag skrev fyra dagar tidigare, har haft på samma tid. Lustigt, jag tycker godnattsagan är mycket roligare och intressantare... Har du någon teori? Det näst mest lästa inlägget under denna period handlar förresten om Sunes kiosk i Jämshög.
He's alive! ALIVE!!! (After effects och dörren till Göteborgs filmfestivals kontor)
Inser att det var alltför länge sedan jag skrev här. Föräldrarna var och hälsade på ett par dagar, men framförallt har jag jobbat med en liten kortfilm. Mer eller mindre dygnet runt. Jag hade en filmidé som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra av. Jag hade inte resurser, varken tekniska eller ekonomiska för att bygga upp den miljö jag önskade. Sedan kom jag på hur det kulle gå till. Animation! Jag är ingen animatör egentligen. Jag minns att jag träffade en flyktig bekant på bokmässan för ett par år sedan, som kände igen mig som..."den där animatören". Jag förstod först inte varför. Så småningom förstod jag att jag lärt känna personen i samma veva som jag gjorde Ska vi gå på Cirkus. Den är förvisso en slags animation.
För övrigt har jag inte gjort animerade filmer sedan mellanstadiet. På VHS. Ingen bra kombination. Mina animerade äventyr har alltså varit begränsade. Men om man träffar en person som just då gjort en animerad film, så kan man luras att tro att personen är animatör. Jag sa till min bekant på bokmässan att jag snarare vad "den där manusförfattaren". För jag hade skrivit ett par kortfilmer vid det laget. Men det var då det...
Ska vi ses på Cirkus är en ganska enkelt tillverkad historia. Mitt nya projekt krävde mera möjligheter, och jag behövde ett riktigt animationsprogram. Som Adobe After Effects. Ett närmast mytiskt datorprogram för den som arbetar med film. Jag har länge velat lära mig det, och jag har lyssnat på två föreläsningar på ämnet. En på Jämshögs folkhögskola. 2003. En i Gamleby. Kan det ha varit 2005? Sedan har det inte hänt så mycket mer. Har glömt det mesta. Har inte haft tid när jag har haft programmet tillgängligt, och inte haft programmet tillgängligt när jag haft tid. Och tid behöver man för att lära sig ett datorprogram. Och allt annat man behöver lära sig. De flesta som klagar på att de inte lyckas lära sig någonting, har inte lagt ner tillräckligt med tid. Själv har jag behandlat bilder i datorn i ungefär femton år. Det är halva mitt liv. Varav tolv år i Photoshop. Jag har redigerat film i Premiere ungefär lika länge. Det är två program från samma tillverkare som After Effects. Det finns likheter, så jag har ett försprång. Men det mesta är helt nytt...
För ganska precis en månad sedan lade jag in en 30-dagars testversion av programmet på min dator. Exakt 30 dagar innan deadline för att skicka in film till Göteborgs filmfestival. Idag. Jag vågar nog påstå att jag har lärt mig en del. Bara en bråkdel av allt man kan göra med programmet, men jag har skaffat mig hyfsade grundkunskaper. Det har resulterat i en nio minuters kortfilm, som jag idag, sista dagen, lämnade på festivalens kontor inne vid Järntorget. Vi får se vad de tycker... Jag är fortfarande ingen animatör, och det är ingen animerad film av vanlig typ, men jag är ganska nöjd. En experimentfilm. Jag skulle beskriva mitt arbete som en digital klipp och klistra-film.
Själva avlämnandet var betydligt lättare än förra gången. Då var det 2006 och jag var nyinflyttad i Göteborg. Filmen jag skulle lämna var Svart Kaffe, tack. Jag hade ringt och pratat med någon på festivalkontoret i förväg, och fått reda på att de befann sig ovanpå en av stadens mer kända biografer. Jag åkte dit, och försökte förgäves hitta en dörr. Det fanns en trappa upp i biografen, men den ledde bara till salongen. Inget kontor där. Det fanns många ingångar och uppgångar i kvarteret, men ingen som det stod något om Göteborgs filmfestival på. Jag letade och letade. Till slut hittade jag en dörr en våning upp i en av trappuppgångarna. Där satt en liten skylt. Göteborgs Filmfestival. Tyvärr var dörren en stor tung ståldörr, och alldeles låst var den.
Jag knackade försiktigt, men inget hände. Jag knackade igen. Fortfarande ingenting. Det slutade med att jag bankade som en dåre på den där dörren, tills en vimsig man (nyvaken?) kom ut och frågade vad som stod på. Jag gav honom filmen, han kliade sig i huvudet, men tog emot den och försvann in och låste dörren. Därefter har jag skickat mina filmer med post istället. Men det har inte hjälpt, de har inte velat visa dem ändå. I år hade jag också kunnat posta filmen, men det blir ju alltid så att man håller på in i sista minuten. Jag satt långt ut på natten och lade ljud och mixade. Klockan var halv fem när jag fick nöja mig. Jag sov till klockan nio. Gick upp, finputsade filmen, komprimerade och brände en DVD. Vid halv tre på eftermiddagen klev jag av spårvagnen vid Järntorget. Jag mindes fortfarande vilken uppgång det var. Jag gick in och uppför trappan. Ståldörren var kvar, men nu hade den fått sällskap av en liten tryckknapp. En ringklocka. Genialiskt! Jag tryckte på knappen och redan efter ett par sekunder öppnade en tjej. Hon var betydligt vaknare än kollegan var 2006. Hon tog emot filmen och tackade. Sedan stängde hon kvickt. De har alla väldigt bråttom att stänga dörren. Jag undrar vad de egentligen har för militära hemligheter där inne...
Jag undrar också om de kommer att vilja visa den här filmen. Hur väljer de? Svart kaffe, tack som jag lämnade den där första gången ville de inte visa. Var den inte bra nog? Kanske, men den vann ändå första pris i en kortfilmstävling i Florens på våren året efter. Kanske handlar det mest om den som väljer, och dennes personlig smak. Det är i alla fall vad jag tror...
Efter att ha jobbat med min film dygnet runt den senaste veckan, försakat blogg, dusch, rakning, diskning och matlagning, ska jag nu ta semester ett par dagar. Vad jag ska göra? Återkommer med rapport till helgen...
PS: Om du inte har placerat rubriken ännu, så kommer en ledtråd här...
För övrigt har jag inte gjort animerade filmer sedan mellanstadiet. På VHS. Ingen bra kombination. Mina animerade äventyr har alltså varit begränsade. Men om man träffar en person som just då gjort en animerad film, så kan man luras att tro att personen är animatör. Jag sa till min bekant på bokmässan att jag snarare vad "den där manusförfattaren". För jag hade skrivit ett par kortfilmer vid det laget. Men det var då det...
Ska vi ses på Cirkus är en ganska enkelt tillverkad historia. Mitt nya projekt krävde mera möjligheter, och jag behövde ett riktigt animationsprogram. Som Adobe After Effects. Ett närmast mytiskt datorprogram för den som arbetar med film. Jag har länge velat lära mig det, och jag har lyssnat på två föreläsningar på ämnet. En på Jämshögs folkhögskola. 2003. En i Gamleby. Kan det ha varit 2005? Sedan har det inte hänt så mycket mer. Har glömt det mesta. Har inte haft tid när jag har haft programmet tillgängligt, och inte haft programmet tillgängligt när jag haft tid. Och tid behöver man för att lära sig ett datorprogram. Och allt annat man behöver lära sig. De flesta som klagar på att de inte lyckas lära sig någonting, har inte lagt ner tillräckligt med tid. Själv har jag behandlat bilder i datorn i ungefär femton år. Det är halva mitt liv. Varav tolv år i Photoshop. Jag har redigerat film i Premiere ungefär lika länge. Det är två program från samma tillverkare som After Effects. Det finns likheter, så jag har ett försprång. Men det mesta är helt nytt...
För ganska precis en månad sedan lade jag in en 30-dagars testversion av programmet på min dator. Exakt 30 dagar innan deadline för att skicka in film till Göteborgs filmfestival. Idag. Jag vågar nog påstå att jag har lärt mig en del. Bara en bråkdel av allt man kan göra med programmet, men jag har skaffat mig hyfsade grundkunskaper. Det har resulterat i en nio minuters kortfilm, som jag idag, sista dagen, lämnade på festivalens kontor inne vid Järntorget. Vi får se vad de tycker... Jag är fortfarande ingen animatör, och det är ingen animerad film av vanlig typ, men jag är ganska nöjd. En experimentfilm. Jag skulle beskriva mitt arbete som en digital klipp och klistra-film.
Själva avlämnandet var betydligt lättare än förra gången. Då var det 2006 och jag var nyinflyttad i Göteborg. Filmen jag skulle lämna var Svart Kaffe, tack. Jag hade ringt och pratat med någon på festivalkontoret i förväg, och fått reda på att de befann sig ovanpå en av stadens mer kända biografer. Jag åkte dit, och försökte förgäves hitta en dörr. Det fanns en trappa upp i biografen, men den ledde bara till salongen. Inget kontor där. Det fanns många ingångar och uppgångar i kvarteret, men ingen som det stod något om Göteborgs filmfestival på. Jag letade och letade. Till slut hittade jag en dörr en våning upp i en av trappuppgångarna. Där satt en liten skylt. Göteborgs Filmfestival. Tyvärr var dörren en stor tung ståldörr, och alldeles låst var den.
Jag knackade försiktigt, men inget hände. Jag knackade igen. Fortfarande ingenting. Det slutade med att jag bankade som en dåre på den där dörren, tills en vimsig man (nyvaken?) kom ut och frågade vad som stod på. Jag gav honom filmen, han kliade sig i huvudet, men tog emot den och försvann in och låste dörren. Därefter har jag skickat mina filmer med post istället. Men det har inte hjälpt, de har inte velat visa dem ändå. I år hade jag också kunnat posta filmen, men det blir ju alltid så att man håller på in i sista minuten. Jag satt långt ut på natten och lade ljud och mixade. Klockan var halv fem när jag fick nöja mig. Jag sov till klockan nio. Gick upp, finputsade filmen, komprimerade och brände en DVD. Vid halv tre på eftermiddagen klev jag av spårvagnen vid Järntorget. Jag mindes fortfarande vilken uppgång det var. Jag gick in och uppför trappan. Ståldörren var kvar, men nu hade den fått sällskap av en liten tryckknapp. En ringklocka. Genialiskt! Jag tryckte på knappen och redan efter ett par sekunder öppnade en tjej. Hon var betydligt vaknare än kollegan var 2006. Hon tog emot filmen och tackade. Sedan stängde hon kvickt. De har alla väldigt bråttom att stänga dörren. Jag undrar vad de egentligen har för militära hemligheter där inne...
Jag undrar också om de kommer att vilja visa den här filmen. Hur väljer de? Svart kaffe, tack som jag lämnade den där första gången ville de inte visa. Var den inte bra nog? Kanske, men den vann ändå första pris i en kortfilmstävling i Florens på våren året efter. Kanske handlar det mest om den som väljer, och dennes personlig smak. Det är i alla fall vad jag tror...
Efter att ha jobbat med min film dygnet runt den senaste veckan, försakat blogg, dusch, rakning, diskning och matlagning, ska jag nu ta semester ett par dagar. Vad jag ska göra? Återkommer med rapport till helgen...
PS: Om du inte har placerat rubriken ännu, så kommer en ledtråd här...
Subscribe to:
Posts (Atom)