Jag förstår att du undrat länge hur det har gått med mitt datorinköp. Om du inte undrar, så kan det bara bero på en sak: Du har missat mina tidigare delar av bloggföljetongen "
The Quest for Fire(Wire)". Det skulle bara bli tre, men detta är likväl del 5. Kan det vara slut nu? Vi får se. Men om du inte har läst föregående delar, gör det nu. Del 1 hittar du
här.
Jag var alltså nu på väg tillbaka till
EL-efanten med min splitternya dator. Av märket
Ponny (Snällt, tryggt och pålitligt). Som jag såg det var det min nya familjemedlem som blivit hastigt sjuk. Vi kan väl därför kalla den "lillen". Lillen hade blivit sjuk och jag var nu på väg till doktorn. Jag räknade med att lillen skulle behöva läggas in på sjukhuset, och jag hade läst en del skräckhistorier på olika nätforum om hur lång tid det skulle kunna ta. Datorserviceföretag verkade inte ha bråttom. Jag behövde verkligen en ny snabb, stark dator. Jag hade mycket saker att göra som min gamla trötta dator inte riktigt orkade med. Jag hade väntat länge nog på den nya datorn, och hade inte tid att vänta längre. Typiskt att den skulle gå sönder direkt. Jag stegade in på
EL-efanten och fram till den lucka där jag hämtat ut lillen, en knapp vecka tidigare. Det var nu torsdag, jag hade hämtat ut honom föregående fredag. I luckan stod en vänlig kille som nickade när jag förklarade mitt problem. Att vänster klickknapp hade lagt av efter fyra dagar. Det var inte bra sa han. Han öppnade lådan där jag omsorgsfullt packat ner lillen, packade upp honom och studerade knappen. Sedan bad han att få se mitt kvitto. Det fick han. Han tog upp en penna och kladdade lite på kvittot, och satte sedan en stor stämpel på det. Han sa att han skulle behålla lillen, och jag skulle få åka upp för rulltrappan till datoravdelningen, gå till kassan och där antingen få en ny lille, eller få pengarna tillbaka. Först blev jag lite chockad. Jag hade räknat med att lillen skulle skickas på service, men det här var egentligen mycket bättre. En ny dator direkt, istället för att behöva vänta flera veckor på att lillen skulle komma tillbaka. På väg uppför rulltrappan började jag dock fundera på vad som skulle hända med mina filer, som jag hade lagt in i datorn. Lyckligtvis hade jag inget där som jag inte också har på min gamla dator. Men tänk om någon stjäl dem? Jag hoppas lillen blir omformaterad innan han får åka ut till en ny familj.
Väl uppe på datoravdelningen tog jag sikte på kassan. Jag lämnade in mitt stämplade kvitto, och berättade att jag precis lämnat in en defekt dator på nedervåningen. Killen som stod där tittade på kvittot och undrade sedan:
-Vill du inte hellre ha en ny dator?
Jo, sa jag. Det ville jag gärna. Det var så det var tänkt. Jag hade inte sagt något annat.
-Men...sa han. Jag är inte säker på att vi har några fler. Du får kolla med en av våra försäljare.
Jag gick bort och tog en kölapp. Nu visste jag ju var säljarna gömde sig. Förra gången tog det en stund att hitta deras väl dolda arbetsplats/gömställe. En hurtig säljare fanns på plats. Tyvärr inte samma som förra gången, men det gick bra ändå. Jag förklarade att jag precis hade lämnat tillbaka en defekt dator, att jag gärna ville ha en likadan, eftersom den hade vissa speciella finesser som jag behövde, men att jag var medveten om att den kunde vara slut eftersom det var en utgående modell. Säljaren nickade och gick in på sin dator. Han sa att jag hade haft verklig otur, för
Ponny-datorer är kända för att vara så pålitliga. Men nu hade jag tur å andra sidan, sa han, för det fanns en kvar. Men bara en. Då ville jag gärna ha den, sa jag. Det gick utmärkt sa han, men... Tilläggsförsäkringen jag hade köpt. Den som var två år, eftersom det var minsta möjliga de erbjöd. Den gällde inte längre. Jag blev först orolig att de på något vis skulle få det till att mitt datorbyte inte skulle gå på garantin utan på min försäkring. Min pappa råkade ut för det vid något tillfälle i en annan affär, när han bytte ut en elektronikvara som gått sönder under garantitiden, men han tog kontakt med försäkringsbolaget som gav honom rätt. Det är ju butikens ansvar om varan är defekt. Försäkringen gäller om varan går sönder av annan anledning. Om man tappar den till exempel...
Det var inte alls något sådant som det var frågan om här. Men försäkringen jag köpt gällde nu bara ett år. Jag skulle få pengarna tillbaka för det andra året. Sedan, sa han, skulle försäkringsbolaget kontakta mig efter ett år och se om jag ville förnya försäkringen.
-Och detta har ni lyckats ändra på en knapp vecka, sa jag. Sedan i fredags?
-Nej, sa säljaren. Sedan i Måndags. För att vara exakt. När han hade lagt in ändringarna på datorn fick jag ge mig tillbaka till kassan. Där stod en ny kille nu, så det blev en fjärde person att behöva förklara min historia för. Jag betonade att jag skulle ha pengar tillbaka på tilläggsförsäkringen som de hade hunnit ändra på sedan i fredags. Vi har inte ändrat något, sa han. Jaså inte? sa jag. Det var ett regeringsbeslut som gått igenom på måndagen. Den typen av försäkring fick bara gälla ett år i taget nu. Jag satte mitt bankkort i kortläsaren. Killen i kassan knappade lite. Sedan fick jag två kvitton, ett för datorn och ett för återbetalningen, och ombads bege mig nerför rulltrappan igen för att hämta ut min nya dator.
På väg nerför rulltrappan studerade jag mina kvitton. Jag noterade att jag inte hade fått tillbaka halva summan för tilläggsförsäkringen, utan en något mindre summa. Naturligtvis. Köper du tilläggsförsäkring i ett år kostar det en viss summa, köper du för två eller flera år får du mängdrabatt. Nu slipper företaget ge mängdrabatt. Var det måhända därför regeringen har beslutat som de gjort? Förbjudit mängdrabatten? Det skulle inte förvåna mig...
Jag kom ner till luckan där jag en stund tidigare lämnat in lillen. Det var kö och jag studerade mitt andra kvitto. Det såg blodigt ut. Rödrandigt. Det betyder vad jag vet att pappersrullen i kassaapparaten håller på att ta slut. Dessutom var det svårläsligt. Datorns modellbeteckning gick inte att se överhuvudtaget. Jag påtalade det för killen i luckan när det blev min tur. Han skrev ut ett ordentligt kvitto till mig från sin dator. På riktig skrivare och riktigt A4-papper. Jag hade funderat lite på om det verkligen var en bra idé att bara ha ett vanligt kassamaskinskvitto. De brukar ju tappa färgen ganska snabbt. Inte bra om man kommer in mot slutet av garantiperioden och inte kan visa upp något läsligt kvitto. Men det kanske är meningen... Nu hade jag ett riktigt kvitto, och strax därefter hade jag en ny dator. Vi kan kalla den för "lillan". Med lillan i handen begav jag mig bort till bussen och åkte hem. Dagen efter gick åt till städning, och på lördagen kom mina föräldrar på besök från Blekinge.
Sista dagen av föräldrarnas besök skulle jag visa upp min nya dator. "Lillan" alltså. Jag ställde henne på bordet bredvid min gamla, kopplade in sladden och tryckte på
On. Hon startade upp mjukt och fint, men jag kunde inte låta bli att notera en massa små röda prickar som for runt på den del av skärmen som förväntades vara svart. Installationen fortsatte. Jag fick samma trevliga, men i det här fallet felaktiga namnförslag som sist, och fyllde i mitt eget. Sedan gick Windows igång. Bilden var fortfarande full med röd snö (svensk TV-serie från 80-talet) och nu kunde jag också notera att de fönster som var öppna på skärmen, och som brukar ha vit bakgrund, nu gick i turkost. Så skulle det väl ändå inte vara?
 |
| Turkos bakgrund och en massa små röda prickar... (Foto Anders N) |
Jag tog en skärmdump och sparade på ett USB-minne, sedan flyttade jag över den till min gamla dator. Där såg den helt normal ut. Jag kunde därmed ställa diagnosen: Lillan var normal, men skärmen visade fel bild. Det var alltså något fel på skärmen. Men eftersom datorn var bärbar så sitter allt ihop, och jag måste lämna in hela datorn. Dagen efter åkte jag in till
EL-efanten igen. Samma kille stod i luckan, men nej tyvärr, han kom inte ihåg mig och mitt datorproblem. Jag sa att jag ville att han skulle ta en titt på datorn, och säga vad han ansåg. Vi hjälptes åt att packa upp lillan, ställde henne på disken och tryckte på On. Killen tittade. Han undrade lite försiktigt vad som var problemet. Jag undrade om inte skärmen var full av små röda flygande prickar. Han tittade lite närmre. "Ja OJ" sa han. Så skulle det definitivt inte vara. Han bad att få se mitt kvitto. "Vilket av dem? Jag har två stycken." sa jag. "Jaså, det var DU" sa han.
En stund senare stod jag i kassan på övervåningen. Den buttra tjejen bakom disken frågade aldrig om jag ville ha en ny dator i utbyte, och det gjorde hon rätt i. Jag fick tillbaka alla pengar på kortet, även för tilläggsförsäkringen, och gick ut ur affären. Nu var jag utan dator igen. Tillbaka där jag började. Efter flera veckors slit.
Sammanfattningsvis: Jag har ställt en enkelt och tydligt krav på den dator jag sökt. Den ska vara billig och ha FireWire. Alternativt ha en möjlighet att lösa mitt FireWire-problem. Kanske via USB? Det första stället jag var på (tyskt), den kända leksaksaffären för medelålders män, affären med ett namn som kan lura en att tro att de är experter och även
Kalle Anka & Co har alla påstått att det gick att lösa via USB, men de hade inte lösningen hemma och hänvisade mig vidare. En av dem hänvisade mig till
DatorStaden, som inte ens finns.
På/Av finns inte heller längre. Men det visste jag ju.
YesLixoms säljare ignorerade mig totalt. Det är inte första gången. På den första
EL-efanten pratade personalen i alla fall med mig, om än inte för att de ville sälja någon dator till mig. På den specialiserade datorbutiken
PestData fick jag bekräftat att det var lögn att problemet skulle gå att lösa via USB. Å andra sidan ville inte
PestData sälja någon dator till mig, inte ens när jag hade letat upp en modell ur deras sortiment och ställde en direkt fråga om den. Inget svar ville de ge mig, och de visade inget som helst intresse att sälja någon dator till mig. På den andra
EL-efanten var servicen strålande, personalen var trevlig och säljvillig, svarade på mina frågor och behandlade mig som en människa. Tyvärr var datorerna de sålde till mig riktigt dåliga. Inte bara en, utan två på raken. Så även om jag gillade dem som affär bäst, utan konkurrens, så fick inte heller de sälja någon dator till mig. Eller jo, två stycken fick de sälja. Men de fick ta tillbaka dem också.
Så vad gjorde jag? Jag gick ut på nätet. Närmare bestämt till ett företag som vi kan kalla
Hoffman (efter en känd amerikansk skådespelare) där jag hittade en dator av ett märke som vi kan kalla
Jiu-jitsu. Det låter hårt och våldsamt, inte lika snällt och pålitligt som
Ponny, men den hade kortplatsen jag behöver för att komplettera med en FireWire-port, den hade bättre prestanda än
Ponnyn, var nästan lika snygg, och den var 200 kr billigare, även med frakten inräknad. Jag beställde den förra lördagen, vid lunch på tisdagen fick jag ett SMS om att den fanns hos mitt postombud. Och än så länge, efter fem dagar, fungerar den faktiskt fortfarande.
Jag har inte vågat släppa den gamla datorn helt ännu (jag skriver det här inlägget på den), men den nya har jobbat bra. Att konvertera 90 minuter redigerad film från AVI till mpeg tog ett halvt dygn för den gamla datorn om man lät den vara ifred och inte körde några andra program. Jag brukade låta den stå och jobba över natten, eller när jag var ute på heldagsfotograferingstur. I fredags satte jag igång en konvertering på morgonen, gick och duschade, rakade mig och bredde tre rågkakor med leverpastej. Jag lyfte den första mackan för att ta ett bett, men kastade samtidigt en blick på datorn. Den var FÄRDIG! Tyvärr tycker inte Windows 7 om mitt Officeprogram (som jag skrivit förut) och idag upptäckte jag att jag inte heller kan installera mitt videoredigeringsprogram (som jag köpte för dyra pengar 2002) på den nya datorn. Men den har en stor och alldeles rund ON-knapp som
blinkar vackert blått här vid sidan om mig. Allt är som det ska. Jag känner att den tycker om mig...
