Sunday, August 31, 2014

The handikapptoalett in the sky...

handikapptoalett
The handikapptoalett in the sky... (Foto Anders N)

Utflykt till Utby...

utby
Lördagens utflykt gick till Utby. Utby är stadsdelen min buss
åker genom på väg in till stan. Till skillnad från Bergsjön
(vars berg du kan se i bakgrunden) består Utby nästan
helt av villor och radhus. Här bor ungefär 6000 personer.

loppis, loppmarknad, promenadloppis, garageloppis, utby, göteborg
Denna dag anordnades en Promenadloppis. Ett
uttryck som är nytt för mig i alla fall. Jag har dock tidigare

loppis, loppmarknad, promenadloppis, garageloppis, utby, göteborg
Enkelt sammanfattat: Denna dag öppnade
alla Utbybor på humör sina garage, och en massa
människor vandrade runt och hjälpte till att tömma dem...
 loppis, loppmarknad, promenadloppis, garageloppis, utby, göteborg
Små och stora skyltar i gathörnen avslöjade vilka smågator
som var värd ett besök. Faktum var att i princip varje gata
hade minst en säljare...

loppis, loppmarknad, promenadloppis, garageloppis, utby, göteborg
Och de som inte hade garage att öppna, slog läger i
trädgården eller på närmaste lekplats...

Jag vandrade runt i två omgångar, däremellan tog jag bussen hem och lastade av. Totalt var jag
ute i ungefär fem timmar, och jag hann ändå inte besöka alla gator. Utby är större än man tror.. 

Om det är något jag kan klaga på är det möjligen att andelen böcker var försvinnande liten. Kläder och leksaker var desto fler. Men det gäller ju för de flesta loppisar...

Tvätta mig!!?

tvätta mig, wash me, tvättstuga, fönster, tvätta fönster, fönster tvätt
Tvätta mig!!?

(Foto Anders N)

Wednesday, August 27, 2014

Att vänta på sin tur... (Min medicin, del 3)

Häromdagen var det åter dags för mig att hämta ut mer medicin. (Se mina tidigare inlägg. Här och här i ämnet) Då apoteken sällan har min medicin i lager, utan nästan alltid måste beställa hem till ett senare tillfälle, beslöt jag mig för att förekomma dem. Jag beställde själv medicinen i förväg, via företagets hemsida, och fick sedan både mail och SMS när den gick att hämta. Jag gick ner till apoteket.

Där var det alldeles fullt med folk. De trängdes på och runt de fyra stolarna som står inklämda i ett hörn. Så lång kö tror jag aldrig det har varit på det här apoteket förut. Inte när jag har varit där i alla fall. Jag gick bort för att ta en nummerlapp. Två knappar fanns det att välja på. "Recept" och "Receptfritt". Epilepsimedicin är inte receptfri, så det fick bli "Recept". Jag fick nummer 118. Just nu betjänades nummer 94. Det vill säga 24 personer före mig i kön. Och det bara för "Recept". Två Farmaceuter i varsin kassa jobbade för högtryck. I luckan för receptfritt var det alldeles tomt. Klockan var ungefär tre på eftermiddagen. Jag hade avsiktligt gått ner vid denna tid. Efter lunch men före folk kommer från arbetet. Jag noterar till min förvåning att man stänger redan klockan 17 nuförtiden. Dessutom sitter det ett anslag på dörren om att man inom kort kommer att börja ha lunchstängt. Varför stänga när folk har tid att gå dit?

Efter mig kommer fler personer och tar lappar. En äldre man med rullator kommer in, ser folksamlingen och börjar grymta om att han har en färdtjänst att hinna med. Han har redan behövt boka om den en gång den här dagen...

Att betjäna en kund på apoteket tar tid. Inte nog med att man ska ta emot legitimation, leta fram recept, leta fram medicin, leta fram alternativ till medicin, se så att den alternativa medicinen inte inkräktar med de andra mediciner man tar, sedan vill kunden ha lite råd om de vitaminpiller den brukar ta och sedan när det är dags att betala så kommer kunden på att den nog ska ha en tandkräm också. Ursäkta ett ögonblick så ska jag gå och hämta den. Vänta nu hittar jag inte den? Varför har ni flyttat tandkrämerna? Vadå, "står där de alltid har stått". Nu får du komma ut och visa mig. Jaså DÄR. Jaja. Och så vidare. Ni vet säkert vad jag menar... Men det är ju så det ska gå till på ett Apotek. Medicin, hjälp och rådgivning. Det tror jag inte någon ifrågasätter...

Efter tio minuters väntetid, och en handfull betjänade recept, går en av Farmaceuterna bort till den receptfria luckan och trycker fram ett nytt nummer där. Det visar sig vara den äldre mannen med rullator. Det var ju tur för honom att han bara skulle ha receptfritt. Eller? Nej, han börjar gestikulera och jag förstår så småningom att han förklarar om sin tidsbrist. Han får ut sin medicin, trots att han har tagit fel sorts lapp (och gått före tjugo personer i kön). Sedan går han iväg. Farmaceuten återgår till sin ordinarie receptlucka och trycker fram nästa nummer...

När den andra Farmaceuten blir ledig går en dam fram. Hon har också förfärligt bråttom, förklarar hon. Hon får svaret att hon får vänta på sin tur. Hon ger sig inte. Då upplyser Farmaceuten henne om att där finns tjugo personer före i kön. Och ville hon gå före dem, får hon fråga dem om lov. Var och en. Damen tittar bort mot folkhopen. Sedan går hon tillbaka och ställer sig och väntar på sin tur...

Naturligtvis ska man vänta på sin tur. Annars är det ingen mening att ha kölappar. Samtidigt kan jag ju förstå att gubben med rullator skulle få stora problem om han missade sin färdtjänst. Så jag säger inget om det. Men det var sedan det började hända märkliga saker...

Jag noterade nämligen att det betjänades väldigt många receptfria kunder, men väldigt få av de med recept. Trots att kön fortfarande var ungefär femton personer före mig. Och ett okänt antal efter. Det kom folk hela tiden. Och eftersom rullatorgubben kom in på Apoteket efter mig, måste han ha tagit sin receptfria nummerlapp efter mig. Och alla de receptfria som betjänades efter mig måste ha tagit sina lappar efter rullatorgubben. Det vill säga också efter mig. Jag började få misstankar. Och när jag får misstankar, då gör jag ibland märkliga saker. Bara för att testa...

När jag hade väntat i nitton minuter gick jag bort och tryckte fram en ny nummerlapp. Denna gång en receptfri. Efter en knapp minuts väntan, så fort en av de två Farmaceuterna blev ledig, så tryckte hen fram mitt nummer. Väntetiden på receptfritt var alltså närmast obefintlig. Trots att det fortfarande var 15-20 personer som väntade på sina recept. Vissa säkert en halvtimme eller mer. Jag gick fram till luckan. Men jag krävde inte att bli betjänad. Absolut inte. Däremot utnyttjade jag en annan tjänst. Låt oss kalla det "Hjälp och rådgivning". Jag ställde en fråga, helt enkelt:

-Är det inte bättre att ni betjänar någon av alla dem som sitter och väntar först?
-Va?
-Jag har väntat tjugo minuter på mitt recept. Men ni låter alla som ska handla receptfritt gå före...
-Ja, det förstår du väl.
-Nej. Varför det?
-De ska ju bara betala. Det går snabbt...


Jag skakade på huvudet. Vek ihop min receptfria lapp och la den i sopburken bredvid kassan. Sedan gick jag tillbaka och ställde mig bland de väntande.

Om man har separat lucka för receptfritt. Eller som hemma i Olofström, en separat kassa med egen kö. Och ingen kölapp. Då må det väl vara hänt. Men om man är gravt underbemannade och kön med recept bara växer. Ska verkligen de som köper en tandkräm eller en deodorant eller ett läppstift få smita före de som väntat i en halvtimme på livsnödvändig medicin. Det känns inte rätt. Tyvärr. Det går jag inte med på...

Jag anklagar egentligen inte personalen. De följer order från chefen. Jag förstår att företagsledningen tycker att man ska prioritera de som handlar receptfritt. Det är ju snabba pengar. De tänker förmodligen att de som satt sig i receptkön är mer villiga att vänta. För de behöver sin medicin för att överleva. Om man bara ska ha en tandkräm så är risken desto större att man tröttnar på att vänta en halvtimme, och bara går därifrån. Kanske till en konkurrent...

Ett ungt par klev in genom dörren strax efter min lilla demonstration. Han tog en receptfri kölapp och hon tog en sväng bort mot hudkrämerna. Efter en knapp minut blev det deras tur. Men då hade de redan lämnat apoteket. Om det berodde på kötid eller bara att de inte hittade vad de sökte, det vet jag inte...

Efter ungefär 35 minuter börjar det gå väldigt snabbt med betjäningen av receptnummer. Inte för att det kom mer personal, eller för att de som arbetade "la i en högre växel". Jag tror faktiskt de arbetade så fort de kunde redan. Nej, men folk som väntat hade gett upp. Om det berodde på den rena väntetiden, eller på att alla köpare av småkrafs fick gå före, det vet inte jag. Men allt fler nummer ropades upp, utan att någon gav sig till känna. Så även receptkunder kan tröttna och ge upp.

112?

Tystnad.

113?

Tystnad.

114?

Tystnad.

115?

En äldre herre reser sig sakta från bänken. Han går bort mot kassan. Han går med käpp, så det tar en stund. De som suttit bredvid honom ropar i förväg bort till kassan att "Ta, det lugnt. Här kommer 115". Men när mannen kommer bort till kassan står ett par redan där. Han blir irriterad. Han svenska är dålig, men det är inga problem att förstå vad han vill ha sagt. Mannen i paret betjänas i kassan. Damen vänder sig mot den äldre herren.

-Ta det lugnt. Vi har 114.

114 tänker jag? Varför gav ni er inte till känna nyss? Ni stod precis bredvid mig, bredvid kassan. Gubben köper inte förklaringen. Han är ordentligt irriterad nu. Farmaceuten reser sig upp och säger till honom att

-De har 114. Jag tryckte för snabbt. Det blir snart din tur...

Sedan fortsätter hen betjäna paret. Hen försvinner iväg för att hämta medicinen. Då smyger damen i paret bort till ett par bekanta som nyss kommit in i lokalen. Hon räcker över en mycket skrynklig nummerlapp. Ler finurligt mot dem och återvänder till kassan. Passerar den irriterade herren. För vilken hon upprepar: "Vi HAR nummer 14."  Han ser inte övertygad ut.

Farmaceuten återvänder med medicinen. De betalar. Farmaceuten räcker över medicinen, önskar dem en trevlig dag. Och tillägger:

-Tappa inte bort nummerlappen nästa gång...

Den irriterade herren får äntligen bli betjänad. Jag anar något skumt, och smyger bort till parets bekanta. De som fick den skrynkliga lappen. Jag läser över axeln på dem. Vad tror du det står på lappen? Du har helt rätt. Det står "119".

Nu är det snart min tur. Efter den nu något mindre irriterade herren är det 116. Som har försvunnit. 117. Som inte syns till. Så...118! Min tur! I samma ögonblick som jag ska gå fram så skriker någon borta från stolarna.

-STOPP! Vänta! Här sitter jag och sover...

Vem är det? Jo, en annan herre. Men betydligt yngre och rörligare än den förre. Han dyker snabbt in framför mig. Han har en nummerlapp i handen. Jag försöker se vad det är för nummer. Han stoppar den snabbt i sopburken. Jag memorerar var i burken han la den, för att kunna inspektera den när det blir min tur. För han var misstänkt snabb. Jag tror knappt Farmaceuten hann se lappen. Nå, det behöver inte betyda att han ljuger. Men det som följer har jag aldrig sett förut. När Farmaceuten försvinner för att hämta medicinen, då sticker mannen handen i burken igen. Den är full med nummerlappar, som tar emot när han med en viss ansträngning tar sin lapp, och trycker ner den så långt ner i botten som han kan. Sedan kan ingen se vad för nummer det var. Han betalar, önskas en trevlig dag och försvinner snabbt. Farmaceuten sträcker sig efter knappen...

-Nummer etthundranitt...
-Nej! 118!


Säger jag med bestämd röst. Hen tittar förvånat på mig.

-Men. Var det inte han som var här precis?

Nej. Svarar jag. Jag tror han kom nyss. För vid det laget har jag kommit fram till att, för det första: På de dryga fyrtio minuter jag befunnit mig inne på apoteket, och med stor spänning följt och memorerat allt som inträffat för att kunna skriva det här blogginlägget, har jag inte sett honom förrän han ropade. Och för det andra. Platsen där han "suttit och sovit" var samma plats där nyss den förbisprungne herren med käppen satt. Så när kom den här andre mannen egentligen? Jag tror som sagt att han kom alldeles nyss...

Farmaceuten tackar mig för att jag har väntat, och säger att det är "lite kaos just nu". Jag legitimerar mig och säger att jag vill hämta min beställda epilepsimedicin.

-Jaha, men då kunde du ju tagit en lapp för "receptfritt".

Nej, säger jag. Försök inte. Min epilepsimedicin är inte receptfri. Har aldrig varit. Kommer förmodligen aldrig att bli.

-Jodå. Om du har beställt medicinen i förväg så kan du ställa dig i kön för "receptfritt"...

Tors ansikte? / The Face of Thor?

tor, thor, thunder, åska, blixt, lightning, asagud, åskans gud, god of thunder
Tors ansikte? / The Face of Thor?

Häromkvällen var det ett rysligt åskväder här över Göteborg. Slog ut telefoner och bredband över hela stan. Dock inte hos mig. Men det var så stora och många blixtar att jag för första gången lyckades fånga några på bild, rakt ut genom fönstret. På en av bilderna tycker jag mig se ett ansikte...

Sunday, August 24, 2014

Den ökända hästen...

den trojanska hästen, gävlebocken
Han gömde sig i en skånsk skogsdunge,
och försökte hjälpligt dölja sin Gävledialekt.
Han sa att "Ryktet om min brand är
starkt överdrivet. Men jag lever nu
med skyddad identitet.
De kallar mig den
ökända hästen från trädkoja
..."

Motdemonstranter

motdemonstranter, svenskarnas parti, götaplatsen, göteborg, 2014fuck you, up yours, finger, give the finger, ge långfinger, ful gestmotdemonstranter, svenskarnas parti, götaplatsen, göteborg, 2014motdemonstranter, svenskarnas parti, götaplatsen, göteborg, 2014
 motdemonstranter, svenskarnas parti, götaplatsen, göteborg, 2014
  motdemonstranter, svenskarnas parti, götaplatsen, göteborg, 2014, the finger, långfinger, långfingrar, montdemonstranter
 svp, svenskarnas parti, partiledare, partis, stefan jacobsson, talar, håller tal, tal, götaplatsen, Göteborg
Motdemonstranter vid Svenskarnas Partis tal på
Götaplatsen 24/8 2014 (dagen efter Limhamn)

(Foto Anders N)

Saturday, August 23, 2014

Sprang på den här damen på stan häromdagen...

Gudrun Schyman, Göteborg, järntorget, 2014, Fi, Feministiskt initiativ
Gudrun Schyman valtalar på Järntorget (Foto Anders N)

Hammarkullekarnevalen på Kulturkalaset

hammarkullen, karneval, karnevalståg, hammarkullekarnevalen, kulturkalaset, 2014, vått, paraply, paraplyer, samba
Hammarkullekarnevalen, Kulturkalaset 2014

Min medicin, en lång historia... (del 2)

Ja, då var jag tillbaka i Göteborg. För en vecka sedan var det Planket. Jag har fortfarande ett antal spännande skånska resor från sommaren att bjuda på, men först tänkte jag berätta om en annan sak. Jag fick nämligen en fråga i våras från en av mina trognaste läsare om hur det egentligen gick med min medicin. För det hade jag glömt att berätta. Jag skrev bara om den panik jag hamnade i när jag hastigt och oväntat blev dumpad av min läkare för jul. Läs gärna det inlägget om du har hunnit glömma det. Det är bra att veta bakgrunden till det som följde...

Efter dumpningen stod jag utan läkare som kunde förnya mitt utgångna recept på epilepsimedicin. Att kontakta specialistläkare kändes inte som någon bra idé, eftersom tiden var knapp och jag vet att specialistläkare i Göteborg har långa väntetider. Jag skulle mycket snart åka hem till Blekinge över julen och kunde inte vänta till våren. Så jag kontaktade en vanlig vårdcentral. För rådgivning om inte annat. Vad gör man när sådant här händer? Här i storstaden finns många vårdcentraler att välja på, men för säkerhets skull tog jag den absolut närmaste jag kunde hitta. Knappt 300 meter fågelvägen. Den vänliga damen som svarade i telefonen förstod mitt problem. Hon sa att jag var välkommen. Inte samma dag, men väl dagen efter. Jag behövde inte ens boka tid...

Dagen efter gick jag till vårdcentralen. I väntsalen satt ett av mina egna fotografier inramad i stort format. Det var en av fotoklubbarna som gjorde en märklig affär häromåret. Det är fortfarande oklart om den gick med vinst.

Efter en lagom lång väntetid fick jag komma in. Jag förklarade mitt problem för den vänliga doktorn och hon förstod problemet fullständigt. Hon skulle ordna en tid åt mig hos en specialist. Men i väntan på det skrev hon ut ett recept på medicin i ett par månader. Förvånansvärt enkelt och smidigt ändå. Jag visste inte att en vanlig läkare på vårdcentral kunde skriva ut epilepsimedicin. Jag trodde det krävdes en neurolog eller motsvarande specialist. Man lär sig något nytt varje dag.

Tack vare detta recept klarade jag mig över jul, och fram till det var dags att träffa en riktig neurolog. Det var ett par månader senare. På ett av Göteborgs sjukhus fick jag träffa en trevlig och kunnig specialist. Vi pratade en bra stund, och jag fick svar på flera av de frågor jag länge har haft om epilepsi. Hon skrev ut mer av medicinen. Då jag hade vissa lindriga besvär den senaste tiden valde hon att höja min dos något. En halv tablett extra på morgon och kväll. Det vill säga två och en halv istället för två.

Sedan gick jag till apoteket för att hämta ut medicinen. Jag tog en nummerlapp, väntade i kö och så småningom blev det min tur. Som vanligt hade man inte min medicin hemma. Inte för att den på något vis är ovanlig. Detta är ett problem som har dykt upp på senare år. Ungefär samtidigt som Sverige fick så många nya apotek. Tydligen har man inte lika stora lager längre.

-Vill du att vi ska ta hem åt dig?

Frågade tjejen i luckan. Och det ville jag naturligtvis. För jag behövde min medicin. Men, tillade hon, de hade en annan, men likvärdig medicin hemma. Ville jag köpa den istället?

-Ja, sa jag. Det går också bra. Bara jag får min medicin.

Hon gick ut och hämtade medicinen. När hon kom tillbaka kliade hon sig i huvudet.

-Det står här att du ska ta två och en halv tablett nu.
-Ja, det stämmer. Doktorn höjde dosen lite.


Hon knappade på datorn. Sedan skakade hon på huvudet.

-Nej, sa hon. Då kan du inte ha den här sorten.
-Inte?
-Nej, för den går inte att dela. Det står inget om det här på datorn.
-Då struntar vi i den. Ta hem min vanliga medicin istället.
-Ja, eller...


Hon knappade vidare ett tag till. Sedan skakade hon ännu mer på huvudet.

-Nej, jag kan inte ta hem den heller. För den går inte heller att dela.
-Inte?

-Nej, det står inget om det här.

Jag hade för mig att tabletterna hade en skåra på mitten. För att dela dem. Men som sagt, det stod inget om det på apoteksdatorn. Och den bör ju veta.

-Du måste ha fått fel medicin utskriven. Du får ringa din läkare.

Jag fick gå hem från apoteket utan medicin den dagen. Väl hemma kunde jag se att de tabletter jag hade sedan tidigare hade skåra och följaktligen var delbara. Men hon kanske hade rätt, den nya medicinen kanske inte hade det. Även om den tycktes heta precis samma sak kanske det var någon liten skillnad i beteckning någonstans som jag inte uppfattade. Som doktorn också hade missat. Det lät osannolikt, men jag kunde ju inte tvivla på en utbildad Farmaceut och på det här Apoteksföretagets hela datasystem.

Innan jag hann kontakta min läkare om problemet, skulle jag ta en tur till en annan stad. En liten svensk småstad med oförtjänt dåligt rykte från en av Lukas Moodyssons filmer. Du kanske har sett den. Under min promenad i staden sprang jag på ett Apotek. Från ett annat apoteksföretag. Jag tänkte att det var värt ett försök...

Jag tog min nummerlapp, väntade en stund och sedan blev det min tur. Jag sa att jag ville hämta ut min medicin. Svaret blev inte oväntat att...

-Tyvärr har vi inte den hemma just nu, men...

Nej, tänkte jag. Då är det inte lönt att ni tar hem den heller. Jag kan inte åka hit för att hämta ut den någon annan dag. Jag är bara här idag.

-...vi kan erbjuda ett alternativ.
-Du menar samma medicin. Men en annan tillverkare?
-Nej, samma medicin OCH samma tillverkare.
-Jaså? Vad är skillnaden då?
-Bara lådan. Den här är importerad via Danmark...


Ja jösses. Vad allt kan de inte hitta på. Hon gick och hämtade två lådor Danmarksmedicin. För säkerhets skull var jag tvungen att fråga...

-Går de här att dela?
-Dela?
-Ja, på det förra apoteket fick jag inte ut någon medicin, för de sa att den inte gick att dela...
-Då får vi väl titta efter...


Jag trodde hon menade på datorn. Men nej, hon öppnade medicinförpackningen och tog fram en karta med tabletter. Tyvärr var de danska blisterförpackningarna inte genomskinliga utan kritvita. Det gick inte att se pillren. Då plockade hon fram bipacksedeln. Det vill säga den lilla lapp med information om medicinen som alltid följer med. Där stod:

"Tabletten är delbar men får ej krossas eller tuggas"

Så det var inga problem. Jag fick ut medicinen. Jag undrar varför inte den första Farmaceuten kunde kolla i lådan. Fast datorn påstod ju att tabletterna inte var delbara. Eller rättare sagt, den sa inte att de VAR delbara. Det är en viss skillnad där. När jag kom hem igen på kvällen gick jag av nyfikenhet in på FASS. (Farmaceutiska Specialiteter i Sverige) Du vet den där stora boken som förr stod i alla läkares bokhyllor. Vi hade en mindre patientversion i bokhyllan hemma. Numera finns FASS på nätet. Där finns allt du behöver veta om mediciner. Jag förmodar att det var där damen på apoteket försökte hitta informationen om eventuell delbarhet. Eller?

Förutom att medicinen bör användas med stor försiktighet vid graviditet, och att den kan ge "nedsatt alkoholtolerans", läser jag på FASS att tabletterna "är delbara men får ej krossas eller tuggas". Svårare var det alltså inte. Klart och tydligt.

Frågan är om denna information inte stod på Apoteksföretagets egen dator. Och om den inte gjorde det, varför.

Och: Om jag nu hade ringt sjukhuset, och via ombud fått fram anklagelsen till läkaren att hon hade skrivit ut fel medicin, och hon så småningom hade svarat att det hade hon visst inte. Att medicinen var helt rätt. Hade det hjälpt mig? För när jag hade försökt hämta ut den på apoteket hade det förmodligen fortfarande inte stått på deras dator att tabletterna var delbara. Och varför skulle personalen tro på mig? Om en dator är mer trovärdig än en läkare, måste den ju vara betydligt mer trovärdig än vad jag är. Eller?

PlanketGBG - Planket 2014

planket, göteborg, planketgbg, fotoplank, utställning, fotoutställning, utomhus, allén, trädgårdsföreningen, 2014
Jag börjar bli något av en Planket-veteran. 2008 anordnades det första Göteborgsplanket, där jag medverkade, och sedan har det hållits varje år. Jag har varit med alla år utom 2011. I år behövde jag inte uppge namn när jag hämtade ut mitt exemplar av utställningskatalogen. Det känns fint, på något vis...

Jag visade bilder ur mitt pågående, ännu odöpta, Sverigeprojekt. Du som brukar läsa den här bloggen har förmodligen sett de flesta. Resten kommer när jag fortsätter min rapportering från det regniga Värmland. Det bör bli någon gång i november...

Det är alltid bra att ha en bild som fångar de förbipasserandes uppmärksamhet. Det är många bilder, och mina ser kanske inte så mycket ut vid en snabb blick. Det krävs att man stannar och tittar ordentligt.

rea, barn, tsyfpl, 2 för 99, foto anders n
I år var det barnrean som fick folk att bromsa in. Vad stod det egentligen? Två steg tillbaka. Och börja se. Inte bara titta lite. Det är en av de saker som projektet handlar om. Alla bilder i det ännu odöpta Sverigeprojektet är nämligen oretuscherade. Det behövs inte. Omvärlden är full av tänkvärda absurditeter. Det gäller bara att vara öppen för dem. Att se dem...

byråkrati
Byråkrati var en annan bild som fick många uppskattande kommentarer...

planket, göteborg, planketgbg, fotoplank, utställning, fotoutställning, utomhus, allén, trädgårdsföreningen, 2014planket, göteborg, planketgbg, fotoplank, utställning, fotoutställning, utomhus, allén, trädgårdsföreningen, 2014
 planket, göteborg, planketgbg, fotoplank, utställning, fotoutställning, utomhus, allén, trädgårdsföreningen, 2014planket, göteborg, planketgbg, fotoplank, utställning, fotoutställning, utomhus, allén, trädgårdsföreningen, 2014

Sunday, August 3, 2014