Alla läsare av den här bloggen, och i synnerhet du,
tillönskas härmed en riktigt god jul!
Tuesday, December 24, 2013
God jul! (Merry Christmas)
Alla läsare av den här bloggen, och i synnerhet du,
tillönskas härmed en riktigt god jul!
Sunday, December 22, 2013
Musikhjälpen 2013!
Det är bara synd att det är nästan ett helt år kvar innan man får lov att hjälpa utsatta och behövande igen.
Eller...?
Friday, December 20, 2013
Godnattsagan om ersättningsbussen, tågtoaletterna, rymdskeppet, rullstolen och någon annans taxiresa...
Jag hade knappt hämtat mig från äventyren med ersättningsbussarna häromveckan, när jag nu kastade mig rakt ut i ett nytt äventyr. Med en ny ersättningsbuss. Det handlar om en hemresa till Blekinge. Som du som brukar läsa den här bloggen säkert märkt, försöker jag alltid tolka allt som händer mig som äventyr. Det kan rädda en annars långtråkig femtimmars tågresa. Problem uppstår förstås när något verkligen inträffar, och äventyret blir lite FÖR äventyrligt. Och drar ut på tiden. Vilket inte sällan inträffar under längre tågresor, i synnerhet mellan Lund och Olofström...
Jag skulle egentligen ha rest hem redan i helgen, men det kom en vernissage och en massa julstädning i mellan. Fördelen med resor mellan Göteborg och Olofström, via Lund, är att de inte behöver bokas i förväg. Man kan åka med regionaltrafiken hela vägen.
Jag packade mina väskor på förmiddagen. Strax innan jag packade ner datorn gick jag ut på nätet och kollade trafikläget. Och tur var det. En tågväxel hade lagt av i Kristianstad. Ersättningsbuss mellan Hässleholm och Kristianstad. Jag packade datorn i ryggsäcken istället för i stora väskan, eftersom jag vet att på ersättningsbussar måste jag lämna ifrån mig stora väskor. Jag vill inte ha några värdesaker i obevakade bagageutrymmen.
Jag tog buss 58 mot centralen. Tyvärr är stadsbussar inte anpassade resväskor. Jag fick ta två platser. En för mig och en för väskorna. Det kändes inte helt bra. Bussen blev allt fullare. Hade någon gammal skröplig pensionär klivit ombord, hade jag naturligtvis upplåtit min sittplats. Väskorna kunde jag inte flytta, för det fanns ingenstans att lägga dem. Men ingen klagade. De verkade förstå min situation. I höjd med Bellevue var bussen överfull. Alla platser var upptagna och mittgången full med folk.
Kanske var det därför busschauffören körde rakt förbi hållplatsen vid SKF utan att stanna. Det gick inte in mer folk. Vilket naturligtvis inte uppskattades av de som stod och väntade vid busskuren, och än mindre av de i bussen som hade tänkt gå av. Det skreks och svors, och till slut stannade bussen, några kvarter längre bort än vanligt. Passagerarna strömmade av, och de som stått och väntat i busskuren kom springande med andan i halsen. Bussen blev lika full igen, och resan fortsatte in mot stan...
Vid Svingeln, sista hållplatsen före järnvägsstationen, gick de flesta av. Det blev trafikstockning vid utgångsdörren. Jag hörde en äldre dam skrika "Ta det lugnt! Jag ska också av!" till någon som uppenbarligen försökte tränga sig före. I nästa ögonblick flög en ung tjej av bussen, vände sig mot dörren hon nyss lämnat och skrek "DU RÖR INTE MIG!" Och så några ord till som inte passar på den här bloggen. Och vi åkte vidare...
Jag laddade mitt JOJO-kort med pengar i en automat på stationen, köpte en biljett och begav mig bort till tåget som redan stod inne. Jag gick ombord och direkt till toaletten. Det var inte överhängande, men nästan. Just nu var det upptaget. Fler passagerare klev ombord och strax kom även en trött dam med neonfärgad jacka och en stor sopsäck. Hon var tågstäderska, och det var hennes uppgift att städa och tömma sopor under den korta tiden tåget stod inne på stationen. Hon fick naturligtvis gå före mig i toalettkön. Hon frågade förresten inte om hon fick. Hon bara ställde sig där ändå.
Där stod vi och väntade. Länge. Ingen kom ut, och inga livstecken hördes inifrån. Städerskan blev allt mer irriterad. Tågvärdinnan dök så småningom upp, och konstaterade snabbt att:
"Har den låst sig nu igen?"
Och med några små tågvärdstrick så fick hon upp dörren. Där inne var det tomt. Städerskan knuffade undan tågvärdinnan och dök in. Hon var erfaren och jobbade snabbt. Sedan lika snabbt ut. Tåget skulle strax avgå. När jag skulle gå in på toaletten var det låst igen. Jag hade bara tittat bort för ett ögonblick. Efter några minuter avgick tåget, på utsatt tid, och tuffade söderut. I Mölndal hade fortfarande ingen kommit ut, och när tågvärdinnan inspekterade min biljett påtalade jag att dörren nog hade låst sig igen, och hon öppnade åt mig. Innan jag gick in frågade jag henne om vad jag skulle göra om dörren låste sig med mig där inne. Hon förklarade, mycket pedagogiskt, att det borde gå att låsa upp inifrån, men att jag annars kunde:
A: Ta tag i dörrspringan och slita isär den automatiska dubbeldörrens båda halvor.
eller
B: Banka på dörren tills någon hörde och hämtade hjälp.
Lugnad av detta gick jag in, gjorde det jag skulle, och sedan fort ut igen. Utan problem. Jag slog mig ner på närmast lediga plats och intog den lunch jag inhandlat på stationen. Strax därefter, en bit ner i Halland, såg jag tågvärdinnan sucka över toalettdörren som återigen låst sig, och som hon därför försåg med en klisterlapp märkt "TRASIG".
Vi anlände till Lund 16:39. Tåget mot Blekinge avgick 16:41. Jag hade alltså två minuter på mig att byta. Inte på grund av försening, utan enligt normal tidtabell.
Naturligtvis tror inte trafikbolaget att man ska hinna ut från tåget, bort till informationstavlan, leta upp vilket spår Blekingetåget går från, vidare bort till rulltrappan, åka upp till gångbron, gå över bron, åka ner till spåret och hinna ombord på tåget, på två minuter. Nej, enligt hemsidan har man en hel timme, och sedan två minuter till, på sig att byta. Man förväntas invänta nästa tåg, som går en timme senare. Det känns onödigt. Hade man lagt Blekingetåget några minuter senare hade man kunnat spara tid för en ryslig massa passagerare.
Som det nu är krävs det att man är ung och stark, hyfsat snabb och lätt lastad, och kan stationen utantill. Så man inte behöver leta efter vilket spår man ska till. Med andra ord hann jag med Blekingetåget klockan 16:41. Med mycket liten marginal. Jag slog mig även här ned bredvid tågtoaletten. Det var ett par timmar sedan sist, och en lunch och en språngmarsch senare var det dags för ett nytt besök. Jag gick fram till toalettdörren:
Jag minns i somras hur irriterade folk blev på alla tåg med trasiga toaletter. Fullt förståeligt, i synnerhet eftersom de flesta inte visste att det vanligtvis finns en toalett till på tåget. Hur ska de kunna veta det? Därför var det föredömligt att den här klisterlappen försetts med ett handskrivet tillägg: WC och en pil i rätt riktning. Jag tog mina väskor och gick genom tåget i pilens riktning.
Nästan framme, så nära att jag kunde se den andra toaletten, hindrades jag av en glasdörr. De finns här och var i tåget och öppnas med en liten sensor. Man sträcker fram handen, så ska dörren öppnas. Jag höll fram handen. Men inget hände. Jag försökte igen. Fortfarande ingenting. Då såg jag lappen: Dörren ur funktion!
En ung man som satt på andra sidan dörren fick se mig. Han log vänligt mot mig och höll handen över huvudet. Jag förstod vad han menade. Sensorn till dörren sitter i taket. Men det hjälpte inte den här gången. Jag skakade på huvudet och pekade på lappen. Nu såg jag det finstilta. Att man kunde "Dra isär dörrhalvorna manuellt" eller något liknande. Dörren var inte låst, det var bara motorn som strulade. Jag suckade, och släppte väskorna jag bar. Det var trångt, och de fick knappt plats på golvet bredvid mig. När jag tittade upp igen stod ynglingen på andra sidan och viftade med båda händerna framför sensorn på sin sida dörren. Utan resultat. Först blev han förvånad, sedan förbannad, och till slut gick han och satte sig igen.
På tredje försöket fick jag in mina korta nyklippta naglar i den smala skåran mellan de två dörrhalvorna, och med en viss ansträngning drog jag isär dem. Sedan satte jag snabbt foten mellan dem, så att de inte stängdes helt igen medan jag lutade mig bakåt för att plocka upp väskorna. Därefter kunde jag med hjälp av ena axeln och andra armbågen få isär dörrhalvorna igen medan jag klämde mig och väskorna igenom. Jag kastade en blick på den innan så vänlige och hjälpsamme ynglingen som nu blängde surt på mig. Jag förstod inte riktigt varför...
Toaletten fungerade. När jag var klar, hittade jag en plats där jag tillbringade återstående tid av resan. Vilket inte var så många minuter, för snart stannade vi i Hässleholm. Där fick vi besked om att det var byte till buss, för vidare färd till Kristianstad. På grund av växelfel. Men det visste jag ju. Dessutom fick vi det något förvånande beskedet att det bakom oss fanns ett Pågatåg, som också skulle till Kristianstad. Det skulle inte ersättas av buss, utan fortsätta till Kristianstad några minuter senare. Varför Pågatåget kunde köra till Kristianstad när inte vårt Öresundståg kunde det, framgick inte.
Jag har aldrig varit med om ett smidigare byte till ersättningsbuss. Ut från tåget, upp för rulltrappan, till höger i gångtunneln, ner för en ny rulltrappa och runt ett hörn. Där väntade två bussar. Chauffören tog hand om min stora väska och, efter att ha kollat att jag verkligen skulle till Kristianstad (exemplariskt!), lastade in den i bagageutrymmet. Bussarna fylldes snabbt. Förmodligen eftersom man inte väntade tills en var full innan man började fylla den andra, som i somras, utan fyllde båda samtidigt. Jag hamnade i en väldig lyxig långfärdsbuss vid namn "Sundets pärla", med en interiör som med sina många små färgade myslampor gav tankarna till ett rymdskepp.
Bussen startade, orkade utan problem upp för backen vid stationen, och körde direkt till Kristianstad. Jag satt längst in, och kom näst sist av. Chauffören hade redan lyft ut väskan till mig. Jag tackade för hjälpen och gick bort till det väntande tåget...
Som var låst, släckt och allmänt dött. Passagerarna kliade sig i huvudet. Klockan på stationen var fem över halv nio. Tåget mot Bromölla och Blekinge avgår tjugo minuter i varje hel timme. Bara minuter kvar. Inne i väntsalen på stora informationstavlan stod att läsa att:
Tio minuter senare, klockan 20:45 var tåget fortfarande låst och släckt. Men vänta nu? Tåget från Lund gick 16:41. Resan från Lund till Kristianstad brukar ta ungefär en timme. Visserligen tar det lite längre tid med ersättningsbuss de sista milen, men hur kunde klockan redan vara 20:47?
Jag plockade fram min mobil. Den var 17:55(!). Det är lätt att bli lurad vid den här tiden på året när det mörknar tidigt
I hörnet av väntsalen fanns en ny dörr. Innanför fanns en helt ny resebutik. Där samlades folk. Den fungerande informationstavlan där inne upplyste oss om att nästa tåg mot Blekinge avgick 18:39. Om fyrtio minuter! Jag hörde också av någon som suttit i den första ersättningsbussen att vårt tåg avgick precis när bussen anlände till stationen. Tåget bör då redan ha varit försenat, men kunde de inte ha väntat någon minut till? Varför kör tåget precis innan dess passagerare har hunnit fram? Jag som satt längst bak i buss nummer två var lyckligt ovetande. Det tåg som jag såg ståendes inne på stationen, mörkt, tyst och stilla som ett försovet luciatåg, hade inte med oss att göra överhuvudtaget.
Du undrar kanske hur det överhuvudtaget kunde komma ett nästa öresundståg, när inga öresundståg gick mellan Hässleholm och Kristianstad. Det beror på att det fortfarande kom tåg från andra hållet, från Blekinge, som vände i Kristianstad.
Mina tankar kretsade som vanligt mest kring bytet i Bromölla. Jag har nio minuter på mig att hoppa av tåget och kliva ombord på Olofströmsbussen. Inga problem så länge tåget är i tid. Minsta försening så missar jag bussen och får vänta en timme på nästa. Nu hade jag missat både tåg och buss, och fick vänta fyrtio minuter på nästa tåg, som förhoppningsvis skulle vara i tid till nästa buss i Bromölla...
Ungefär 18:00 anlände Pågatåget från Hässleholm. Jag förstår fortfarande inte varför inte vi också kunde ha gjort det.
18:26 klev jag ombord på ett nyligen anlänt, öppet och upplyst Öresundståg. Nio minuter kvar till avgång. En dam frågade mig om det var tåget mot Karlskrona. Jag svarade ärligt att jag hoppades det, men att man inte kunde vara helt säker. Jag hade knappt hunnit sätta mig, precis innanför dörren och nära den naturligtvis avstängda toaletten, när jag hörde ett utrop i högtalaren på perrongen utanför...
Tåget 18:39 beräknas avgå 18:50
Elva minuter sent? Redan? Varför? Vi står ju här. Det är väl bara att köra? Eller?
Strax efter kom en man i rullstol med två personliga assistenter. De kunde inte köra ombord. På grund av höjdskillnaden mellan tåg och perrong, men också det ungefär decimeterlånga avståndet mellan perrongen och tågets fotsteg, som vid närmare koll svajade misstänkt bara man satte foten på det. Mannens rullstol var av den tyngre typen. Vanligtvis brukar tågvärden lägga dit en specialbyggd ramp, sedan är det lätt att köra ombord. Men någon tågvärd syntes inte till.
Jag som ofta åker tåg vet var rampen finns. Men man behöver en nyckel för att få fram den. Och utan tågvärd ingen nyckel. En annan passagerare visste var det fanns en knapp för att påkalla hjälp från personalen. Hon tryckte. En av de personliga assistenterna tryckte också. Men inget hände...
När klockan närmade sig 18:50 kom ett nytt automatiskt utrop ute på perrongen:
Tåget 18:39 beräknas avgå 18:55
Vad som uppehöll oss visste vi inte. Personalen på tåget gjorde inga utrop. Och de syntes inte till. Tågvärden verkade vara försvunnen, lokföraren var uppenbarligen stum. Mannen i rullstolen frös. Snart hördes ett nytt automatiskt utrop ute från perrongen.
Tåget 18:39 beräknas avgå 19:00
När klockan nästan var 19:00, inga nya utrop gjorts, och ingen tågvärd dykt upp under hela tiden de stått där, kanske tjugo minuter, tog de personliga assistenterna det något riskabla beslutet att köra ombord utan ramp. De ville inte bli lämnade i kylan på perrongen. Det var inte lätt, och mannen i rullstolen blev ordentligt omskakad. När de var inne stängdes dörren, förmodligen för att de inte blockerade den längre, och vi kunde inte längre höra några av de automatiska utropen på perrongen. Men det blev i alla fall lite varmare. Fortfarande inga utrop i tågets egna högtalare. Ingen förklaring till varför vi stod där vi stod...
Jag visste också att jag vid denna tid precis hade missat ytterligare en buss från Bromölla. Det vill säga minst en timme till nästa.
Tio minuter senare, klockan 19:08, och fortfarande utan minsta kontakt med omvärld eller tågvärd, uppenbarar sig plötsligt inte bara en utan två personer i tåguniform utanför vårt mörka fönster. De står där någon sekund, och försvinner sedan i riktning mot tågets främre delar.
19:09 börjar det susa i tågsystemet. Motorn värmer upp.
19:11 piper det till i tågdörren, som låses. Och långsamt börjar vi rulla.
19:12 kommer det första livstecknet. En trött röst i högtalaren önskar oss:
"God kväll och hjärtligt välkomna ombord på detta tåg...vi är 39 minuter sena, det beror på att jag och er lokförare åkte taxi mellan Hässleholm och Kristianstad...och den anledningen får man tycka vad man vill om...vi ska försöka köra in förseningen, men när vi anländer till Karlskrona står skrivet i stjärnorna, för det beror helt på var vi får tågmöte...vi beklagar och hoppas att ni får en trevlig fortsatt kväll och resa..."
Jag blev helt stum. Har det inte funnits någon personal på tåget överhuvudtaget medan vi stått och väntat? Hur kom tåget överhuvudtaget till Kristianstad? Någon måste väl ha kört det dit? Vart tog den lokföraren vägen? Har han och hans tågvärd också skickats iväg med taxi? Åt andra hållet? Det är den enda rimliga förklaringen. Om han inte har gått av sitt skift, men då skulle väl någon ha bytt av honom? Kan man verkligen lämna ett tåg fullt med passagerare helt obemannat och utan information i 45 minuter på Kristianstad station?
Tydligen kan man det. För det var ju precis vad de gjorde.
19:14 kommer tågvärden och kollar biljetter. Han säger till tjejen bredvid mig, som jag tror att jag har gått i samma skola som en gång i tiden, och som också skulle till Olofström, att "det blir byte till buss i Bromölla". Då kan jag inte låta bli att surt påtala att jag redan har missat två av de där bussarna. Han svarar att det är beklagligt, men inget han kan göra något åt. Sedan försvinner han snabbt. Jag vet att det inte är hans fel, inte hans personliga fel alltså, men han är likväl representant för trafikföretaget. De är ansvariga, inte för den första missade bussen, det vill säga växelfelet, vilket väl bör vara trafikverkets ansvar, men det är definitivt tågbolaget som körde ifrån oss en gång och sedan lämnade oss på ett obemannat tåg utan information i 45 minuter. Han måste vara väldigt försiktig med vad han säger. Att önska en "fortsatt trevlig kväll och resa" kan misstolkas.
Jag har sagt det förut, och jag tänker upprepa det tills det går fram till de som behöver höra det: Fel kommer alltid att uppstå. Det viktiga är att man försöker lösa dem, och att man informerar passagerarna. Om vad som hänt, vad man gör åt saken och vad som kommer att hända. Om folk bara vet varför de sitter där de sitter, och känner att trafikbolaget tar hand om dem och bryr sig om dem, så brukar de acceptera det mesta. Att bara lämna sina betalande passagerare ensamma och utan information om vad som pågår är inte acceptabelt.
I det här fallet fanns en hel resebutik med personal bara några meter bort. Men vi kunde ju inte lämna tåget. Det skulle precis avgå. Hela tiden skulle det precis avgå. Avgångstiden flyttades fram i små, små steg. Hade jag gått in på stationen kunde tåget ha kört under tiden. Det är sånt man inte vet, när man inte har någon information. Varför kom ingen ut och informerade oss? Men den stora frågan är fortfarande: Hur kan man lämna ett helt tåg fullt med passagerare obemannat i 45 minuter? (Och varför kunde Pågatåget köra till Kristianstad om inte Öresundståget kunde det...)
19:30 anlände jag till Bromölla. En halvtimme efter att bussen gått, en halvtimme kvar till nästa. Jag försökte registrera min resa på den kortläsare som satts upp vid perrongen speciellt för registrering av förseningar. Utan registrering, ingen ersättning. Den fungerade som vanligt inte. Det stod bara "Vänta..."
Informationsskärmen i busskuren var släckt, och väntsalen på stationen, som inte är en vanlig väntsal utan ett dinosauriemuseum, stänger klockan 17. Det blev en kall halvtimme...
20:01 klev jag på bussen hem. 20:40 var jag framme. Två timmars försening igen. En timme på grund av växelfel. Den andra på grund av...ja, jag vet fortfarande inte...en timmes försening på grund av taxiresande lokförare?
Jag skulle egentligen ha rest hem redan i helgen, men det kom en vernissage och en massa julstädning i mellan. Fördelen med resor mellan Göteborg och Olofström, via Lund, är att de inte behöver bokas i förväg. Man kan åka med regionaltrafiken hela vägen.
Jag packade mina väskor på förmiddagen. Strax innan jag packade ner datorn gick jag ut på nätet och kollade trafikläget. Och tur var det. En tågväxel hade lagt av i Kristianstad. Ersättningsbuss mellan Hässleholm och Kristianstad. Jag packade datorn i ryggsäcken istället för i stora väskan, eftersom jag vet att på ersättningsbussar måste jag lämna ifrån mig stora väskor. Jag vill inte ha några värdesaker i obevakade bagageutrymmen.
Jag tog buss 58 mot centralen. Tyvärr är stadsbussar inte anpassade resväskor. Jag fick ta två platser. En för mig och en för väskorna. Det kändes inte helt bra. Bussen blev allt fullare. Hade någon gammal skröplig pensionär klivit ombord, hade jag naturligtvis upplåtit min sittplats. Väskorna kunde jag inte flytta, för det fanns ingenstans att lägga dem. Men ingen klagade. De verkade förstå min situation. I höjd med Bellevue var bussen överfull. Alla platser var upptagna och mittgången full med folk.
Kanske var det därför busschauffören körde rakt förbi hållplatsen vid SKF utan att stanna. Det gick inte in mer folk. Vilket naturligtvis inte uppskattades av de som stod och väntade vid busskuren, och än mindre av de i bussen som hade tänkt gå av. Det skreks och svors, och till slut stannade bussen, några kvarter längre bort än vanligt. Passagerarna strömmade av, och de som stått och väntat i busskuren kom springande med andan i halsen. Bussen blev lika full igen, och resan fortsatte in mot stan...
Vid Svingeln, sista hållplatsen före järnvägsstationen, gick de flesta av. Det blev trafikstockning vid utgångsdörren. Jag hörde en äldre dam skrika "Ta det lugnt! Jag ska också av!" till någon som uppenbarligen försökte tränga sig före. I nästa ögonblick flög en ung tjej av bussen, vände sig mot dörren hon nyss lämnat och skrek "DU RÖR INTE MIG!" Och så några ord till som inte passar på den här bloggen. Och vi åkte vidare...
Jag laddade mitt JOJO-kort med pengar i en automat på stationen, köpte en biljett och begav mig bort till tåget som redan stod inne. Jag gick ombord och direkt till toaletten. Det var inte överhängande, men nästan. Just nu var det upptaget. Fler passagerare klev ombord och strax kom även en trött dam med neonfärgad jacka och en stor sopsäck. Hon var tågstäderska, och det var hennes uppgift att städa och tömma sopor under den korta tiden tåget stod inne på stationen. Hon fick naturligtvis gå före mig i toalettkön. Hon frågade förresten inte om hon fick. Hon bara ställde sig där ändå.
Där stod vi och väntade. Länge. Ingen kom ut, och inga livstecken hördes inifrån. Städerskan blev allt mer irriterad. Tågvärdinnan dök så småningom upp, och konstaterade snabbt att:
"Har den låst sig nu igen?"
Och med några små tågvärdstrick så fick hon upp dörren. Där inne var det tomt. Städerskan knuffade undan tågvärdinnan och dök in. Hon var erfaren och jobbade snabbt. Sedan lika snabbt ut. Tåget skulle strax avgå. När jag skulle gå in på toaletten var det låst igen. Jag hade bara tittat bort för ett ögonblick. Efter några minuter avgick tåget, på utsatt tid, och tuffade söderut. I Mölndal hade fortfarande ingen kommit ut, och när tågvärdinnan inspekterade min biljett påtalade jag att dörren nog hade låst sig igen, och hon öppnade åt mig. Innan jag gick in frågade jag henne om vad jag skulle göra om dörren låste sig med mig där inne. Hon förklarade, mycket pedagogiskt, att det borde gå att låsa upp inifrån, men att jag annars kunde:
A: Ta tag i dörrspringan och slita isär den automatiska dubbeldörrens båda halvor.
eller
B: Banka på dörren tills någon hörde och hämtade hjälp.
Lugnad av detta gick jag in, gjorde det jag skulle, och sedan fort ut igen. Utan problem. Jag slog mig ner på närmast lediga plats och intog den lunch jag inhandlat på stationen. Strax därefter, en bit ner i Halland, såg jag tågvärdinnan sucka över toalettdörren som återigen låst sig, och som hon därför försåg med en klisterlapp märkt "TRASIG".
Vi anlände till Lund 16:39. Tåget mot Blekinge avgick 16:41. Jag hade alltså två minuter på mig att byta. Inte på grund av försening, utan enligt normal tidtabell.
Naturligtvis tror inte trafikbolaget att man ska hinna ut från tåget, bort till informationstavlan, leta upp vilket spår Blekingetåget går från, vidare bort till rulltrappan, åka upp till gångbron, gå över bron, åka ner till spåret och hinna ombord på tåget, på två minuter. Nej, enligt hemsidan har man en hel timme, och sedan två minuter till, på sig att byta. Man förväntas invänta nästa tåg, som går en timme senare. Det känns onödigt. Hade man lagt Blekingetåget några minuter senare hade man kunnat spara tid för en ryslig massa passagerare.
Som det nu är krävs det att man är ung och stark, hyfsat snabb och lätt lastad, och kan stationen utantill. Så man inte behöver leta efter vilket spår man ska till. Med andra ord hann jag med Blekingetåget klockan 16:41. Med mycket liten marginal. Jag slog mig även här ned bredvid tågtoaletten. Det var ett par timmar sedan sist, och en lunch och en språngmarsch senare var det dags för ett nytt besök. Jag gick fram till toalettdörren:
Toaletten ur funktion.
Jag minns i somras hur irriterade folk blev på alla tåg med trasiga toaletter. Fullt förståeligt, i synnerhet eftersom de flesta inte visste att det vanligtvis finns en toalett till på tåget. Hur ska de kunna veta det? Därför var det föredömligt att den här klisterlappen försetts med ett handskrivet tillägg: WC och en pil i rätt riktning. Jag tog mina väskor och gick genom tåget i pilens riktning.
Nästan framme, så nära att jag kunde se den andra toaletten, hindrades jag av en glasdörr. De finns här och var i tåget och öppnas med en liten sensor. Man sträcker fram handen, så ska dörren öppnas. Jag höll fram handen. Men inget hände. Jag försökte igen. Fortfarande ingenting. Då såg jag lappen: Dörren ur funktion!
En ung man som satt på andra sidan dörren fick se mig. Han log vänligt mot mig och höll handen över huvudet. Jag förstod vad han menade. Sensorn till dörren sitter i taket. Men det hjälpte inte den här gången. Jag skakade på huvudet och pekade på lappen. Nu såg jag det finstilta. Att man kunde "Dra isär dörrhalvorna manuellt" eller något liknande. Dörren var inte låst, det var bara motorn som strulade. Jag suckade, och släppte väskorna jag bar. Det var trångt, och de fick knappt plats på golvet bredvid mig. När jag tittade upp igen stod ynglingen på andra sidan och viftade med båda händerna framför sensorn på sin sida dörren. Utan resultat. Först blev han förvånad, sedan förbannad, och till slut gick han och satte sig igen.
På tredje försöket fick jag in mina korta nyklippta naglar i den smala skåran mellan de två dörrhalvorna, och med en viss ansträngning drog jag isär dem. Sedan satte jag snabbt foten mellan dem, så att de inte stängdes helt igen medan jag lutade mig bakåt för att plocka upp väskorna. Därefter kunde jag med hjälp av ena axeln och andra armbågen få isär dörrhalvorna igen medan jag klämde mig och väskorna igenom. Jag kastade en blick på den innan så vänlige och hjälpsamme ynglingen som nu blängde surt på mig. Jag förstod inte riktigt varför...
Toaletten fungerade. När jag var klar, hittade jag en plats där jag tillbringade återstående tid av resan. Vilket inte var så många minuter, för snart stannade vi i Hässleholm. Där fick vi besked om att det var byte till buss, för vidare färd till Kristianstad. På grund av växelfel. Men det visste jag ju. Dessutom fick vi det något förvånande beskedet att det bakom oss fanns ett Pågatåg, som också skulle till Kristianstad. Det skulle inte ersättas av buss, utan fortsätta till Kristianstad några minuter senare. Varför Pågatåget kunde köra till Kristianstad när inte vårt Öresundståg kunde det, framgick inte.
Jag har aldrig varit med om ett smidigare byte till ersättningsbuss. Ut från tåget, upp för rulltrappan, till höger i gångtunneln, ner för en ny rulltrappa och runt ett hörn. Där väntade två bussar. Chauffören tog hand om min stora väska och, efter att ha kollat att jag verkligen skulle till Kristianstad (exemplariskt!), lastade in den i bagageutrymmet. Bussarna fylldes snabbt. Förmodligen eftersom man inte väntade tills en var full innan man började fylla den andra, som i somras, utan fyllde båda samtidigt. Jag hamnade i en väldig lyxig långfärdsbuss vid namn "Sundets pärla", med en interiör som med sina många små färgade myslampor gav tankarna till ett rymdskepp.
Bussen startade, orkade utan problem upp för backen vid stationen, och körde direkt till Kristianstad. Jag satt längst in, och kom näst sist av. Chauffören hade redan lyft ut väskan till mig. Jag tackade för hjälpen och gick bort till det väntande tåget...
Som var låst, släckt och allmänt dött. Passagerarna kliade sig i huvudet. Klockan på stationen var fem över halv nio. Tåget mot Bromölla och Blekinge avgår tjugo minuter i varje hel timme. Bara minuter kvar. Inne i väntsalen på stora informationstavlan stod att läsa att:
Tio minuter senare, klockan 20:45 var tåget fortfarande låst och släckt. Men vänta nu? Tåget från Lund gick 16:41. Resan från Lund till Kristianstad brukar ta ungefär en timme. Visserligen tar det lite längre tid med ersättningsbuss de sista milen, men hur kunde klockan redan vara 20:47?
Jag plockade fram min mobil. Den var 17:55(!). Det är lätt att bli lurad vid den här tiden på året när det mörknar tidigt
I hörnet av väntsalen fanns en ny dörr. Innanför fanns en helt ny resebutik. Där samlades folk. Den fungerande informationstavlan där inne upplyste oss om att nästa tåg mot Blekinge avgick 18:39. Om fyrtio minuter! Jag hörde också av någon som suttit i den första ersättningsbussen att vårt tåg avgick precis när bussen anlände till stationen. Tåget bör då redan ha varit försenat, men kunde de inte ha väntat någon minut till? Varför kör tåget precis innan dess passagerare har hunnit fram? Jag som satt längst bak i buss nummer två var lyckligt ovetande. Det tåg som jag såg ståendes inne på stationen, mörkt, tyst och stilla som ett försovet luciatåg, hade inte med oss att göra överhuvudtaget.
Du undrar kanske hur det överhuvudtaget kunde komma ett nästa öresundståg, när inga öresundståg gick mellan Hässleholm och Kristianstad. Det beror på att det fortfarande kom tåg från andra hållet, från Blekinge, som vände i Kristianstad.
Mina tankar kretsade som vanligt mest kring bytet i Bromölla. Jag har nio minuter på mig att hoppa av tåget och kliva ombord på Olofströmsbussen. Inga problem så länge tåget är i tid. Minsta försening så missar jag bussen och får vänta en timme på nästa. Nu hade jag missat både tåg och buss, och fick vänta fyrtio minuter på nästa tåg, som förhoppningsvis skulle vara i tid till nästa buss i Bromölla...
Ungefär 18:00 anlände Pågatåget från Hässleholm. Jag förstår fortfarande inte varför inte vi också kunde ha gjort det.
18:26 klev jag ombord på ett nyligen anlänt, öppet och upplyst Öresundståg. Nio minuter kvar till avgång. En dam frågade mig om det var tåget mot Karlskrona. Jag svarade ärligt att jag hoppades det, men att man inte kunde vara helt säker. Jag hade knappt hunnit sätta mig, precis innanför dörren och nära den naturligtvis avstängda toaletten, när jag hörde ett utrop i högtalaren på perrongen utanför...
Tåget 18:39 beräknas avgå 18:50
Elva minuter sent? Redan? Varför? Vi står ju här. Det är väl bara att köra? Eller?
Strax efter kom en man i rullstol med två personliga assistenter. De kunde inte köra ombord. På grund av höjdskillnaden mellan tåg och perrong, men också det ungefär decimeterlånga avståndet mellan perrongen och tågets fotsteg, som vid närmare koll svajade misstänkt bara man satte foten på det. Mannens rullstol var av den tyngre typen. Vanligtvis brukar tågvärden lägga dit en specialbyggd ramp, sedan är det lätt att köra ombord. Men någon tågvärd syntes inte till.
Jag som ofta åker tåg vet var rampen finns. Men man behöver en nyckel för att få fram den. Och utan tågvärd ingen nyckel. En annan passagerare visste var det fanns en knapp för att påkalla hjälp från personalen. Hon tryckte. En av de personliga assistenterna tryckte också. Men inget hände...
När klockan närmade sig 18:50 kom ett nytt automatiskt utrop ute på perrongen:
Tåget 18:39 beräknas avgå 18:55
Vad som uppehöll oss visste vi inte. Personalen på tåget gjorde inga utrop. Och de syntes inte till. Tågvärden verkade vara försvunnen, lokföraren var uppenbarligen stum. Mannen i rullstolen frös. Snart hördes ett nytt automatiskt utrop ute från perrongen.
Tåget 18:39 beräknas avgå 19:00
När klockan nästan var 19:00, inga nya utrop gjorts, och ingen tågvärd dykt upp under hela tiden de stått där, kanske tjugo minuter, tog de personliga assistenterna det något riskabla beslutet att köra ombord utan ramp. De ville inte bli lämnade i kylan på perrongen. Det var inte lätt, och mannen i rullstolen blev ordentligt omskakad. När de var inne stängdes dörren, förmodligen för att de inte blockerade den längre, och vi kunde inte längre höra några av de automatiska utropen på perrongen. Men det blev i alla fall lite varmare. Fortfarande inga utrop i tågets egna högtalare. Ingen förklaring till varför vi stod där vi stod...
Jag visste också att jag vid denna tid precis hade missat ytterligare en buss från Bromölla. Det vill säga minst en timme till nästa.
Tio minuter senare, klockan 19:08, och fortfarande utan minsta kontakt med omvärld eller tågvärd, uppenbarar sig plötsligt inte bara en utan två personer i tåguniform utanför vårt mörka fönster. De står där någon sekund, och försvinner sedan i riktning mot tågets främre delar.
19:09 börjar det susa i tågsystemet. Motorn värmer upp.
19:11 piper det till i tågdörren, som låses. Och långsamt börjar vi rulla.
19:12 kommer det första livstecknet. En trött röst i högtalaren önskar oss:
"God kväll och hjärtligt välkomna ombord på detta tåg...vi är 39 minuter sena, det beror på att jag och er lokförare åkte taxi mellan Hässleholm och Kristianstad...och den anledningen får man tycka vad man vill om...vi ska försöka köra in förseningen, men när vi anländer till Karlskrona står skrivet i stjärnorna, för det beror helt på var vi får tågmöte...vi beklagar och hoppas att ni får en trevlig fortsatt kväll och resa..."
Jag blev helt stum. Har det inte funnits någon personal på tåget överhuvudtaget medan vi stått och väntat? Hur kom tåget överhuvudtaget till Kristianstad? Någon måste väl ha kört det dit? Vart tog den lokföraren vägen? Har han och hans tågvärd också skickats iväg med taxi? Åt andra hållet? Det är den enda rimliga förklaringen. Om han inte har gått av sitt skift, men då skulle väl någon ha bytt av honom? Kan man verkligen lämna ett tåg fullt med passagerare helt obemannat och utan information i 45 minuter på Kristianstad station?
Tydligen kan man det. För det var ju precis vad de gjorde.
19:14 kommer tågvärden och kollar biljetter. Han säger till tjejen bredvid mig, som jag tror att jag har gått i samma skola som en gång i tiden, och som också skulle till Olofström, att "det blir byte till buss i Bromölla". Då kan jag inte låta bli att surt påtala att jag redan har missat två av de där bussarna. Han svarar att det är beklagligt, men inget han kan göra något åt. Sedan försvinner han snabbt. Jag vet att det inte är hans fel, inte hans personliga fel alltså, men han är likväl representant för trafikföretaget. De är ansvariga, inte för den första missade bussen, det vill säga växelfelet, vilket väl bör vara trafikverkets ansvar, men det är definitivt tågbolaget som körde ifrån oss en gång och sedan lämnade oss på ett obemannat tåg utan information i 45 minuter. Han måste vara väldigt försiktig med vad han säger. Att önska en "fortsatt trevlig kväll och resa" kan misstolkas.
Jag har sagt det förut, och jag tänker upprepa det tills det går fram till de som behöver höra det: Fel kommer alltid att uppstå. Det viktiga är att man försöker lösa dem, och att man informerar passagerarna. Om vad som hänt, vad man gör åt saken och vad som kommer att hända. Om folk bara vet varför de sitter där de sitter, och känner att trafikbolaget tar hand om dem och bryr sig om dem, så brukar de acceptera det mesta. Att bara lämna sina betalande passagerare ensamma och utan information om vad som pågår är inte acceptabelt.
I det här fallet fanns en hel resebutik med personal bara några meter bort. Men vi kunde ju inte lämna tåget. Det skulle precis avgå. Hela tiden skulle det precis avgå. Avgångstiden flyttades fram i små, små steg. Hade jag gått in på stationen kunde tåget ha kört under tiden. Det är sånt man inte vet, när man inte har någon information. Varför kom ingen ut och informerade oss? Men den stora frågan är fortfarande: Hur kan man lämna ett helt tåg fullt med passagerare obemannat i 45 minuter? (Och varför kunde Pågatåget köra till Kristianstad om inte Öresundståget kunde det...)
19:30 anlände jag till Bromölla. En halvtimme efter att bussen gått, en halvtimme kvar till nästa. Jag försökte registrera min resa på den kortläsare som satts upp vid perrongen speciellt för registrering av förseningar. Utan registrering, ingen ersättning. Den fungerade som vanligt inte. Det stod bara "Vänta..."
Informationsskärmen i busskuren var släckt, och väntsalen på stationen, som inte är en vanlig väntsal utan ett dinosauriemuseum, stänger klockan 17. Det blev en kall halvtimme...
20:01 klev jag på bussen hem. 20:40 var jag framme. Två timmars försening igen. En timme på grund av växelfel. Den andra på grund av...ja, jag vet fortfarande inte...en timmes försening på grund av taxiresande lokförare?
Monday, December 16, 2013
Sunday, December 8, 2013
Saturday, December 7, 2013
Thursday, December 5, 2013
Tillägg till föregående två inlägg...
Hittade precis en bild jag tog i
samband med trafikstörningarna förra helgen (se föregående två
inlägg). Detta är informationsskärmen i väntkuren vid Kortedala
Torg. Jag vet inte om det är samma information som stod vid övriga
tillfälligt avstängda hållplatser, men förmodligen är det så,
och vi kan bortse från att just den här skärmen är förskjuten i
sidled så att högerkanten av texten inte går att läsa (det var
den fortfarande häromkvällen när jag bytte spårvagn där på väg
hem från fotoklubben) men observera meningen "Buss 6 kör
via Kortedala T(org?) och buss 11 kör via Teleskopgatan."
Vad menar de egentligen? Spårvagnslinje 6 går ju ALLTID via Kortedala, och linje 11 går ALLTID via Teleskopgatan (efter att ha åkt genom Kortedala). Denna helg, liksom i vanliga fall. Det är en fullkomligt meningslös information.
Varför inte istället skriva ut den betydligt väsentligare informationen att linje 11 denna helg INTE går via Kortedala, som den brukar göra. Varför skrev man inte Resande till Kortedala, välj buss 6. Buss 11 till Bergsjön går INTE via Kortedala?
Vad menar de egentligen? Spårvagnslinje 6 går ju ALLTID via Kortedala, och linje 11 går ALLTID via Teleskopgatan (efter att ha åkt genom Kortedala). Denna helg, liksom i vanliga fall. Det är en fullkomligt meningslös information.
Varför inte istället skriva ut den betydligt väsentligare informationen att linje 11 denna helg INTE går via Kortedala, som den brukar göra. Varför skrev man inte Resande till Kortedala, välj buss 6. Buss 11 till Bergsjön går INTE via Kortedala?
Sunday, December 1, 2013
Ersättningsbuss = Äventyr, del 2 (hemfärd, dag2 och en förklaring)
Så var det dags för andra delen av den kollektivtrafiksbetraktelse jag påbörjade i måndags. Om du inte har läst den ännu så hittar du den här.
Om du inte orkar läsa den, eller har läst den förut och bara glömt hälften, så kan jag sammanfatta den:
Förra helgen gick inte spårvagnarna. Istället fick man åka ersättningsbuss. Det var inga problem om man skulle åka hela vägen in till stan. Skulle man bara åka 3, 4, eller 5 hållplatser till närmaste förorten Kortedala, var man denna helg tvungen att byta buss på halva vägen. Inget större problem, om inte trafikbolaget glömt bort att informera om det. Jo, vid de flesta hållplatser fanns både skyltar och informatörer. Vid min fanns ingetdera. Busschauffören informerade vid påstigning vart bussen var på väg, vilket var bra. Men han berättade inte att han inte körde samma väg som den spårvagnslinje som han ersatte. Det var naturligtvis mindre bra.
Nu börjar fortsättningen. Jag klev av bussen vid Kortedala torg där jag tidigare sett en lapp om en frälsningsarméns loppis denna lördag. Men var fanns då Frälsningarmén? Jag försökte googla hemma innan jag åkte, utan resultat. Vanligtvis brukar jag fotografera alla loppislappar jag passerar, men just denna gång var jag kameralös. Jag hittade lappen utanför Hemköp. Där stod det:
"Petterkattsgatan"
Hade jag aldrig hört talas om. Gatorna i Kortedala heter alla någonting med som kan kopplas till tid. "Januarigatan", "Östra Midvintergatan", "Ljusårsgatan" och sådant där. Vad en katt vid namn Petter hade med saken att göra förstod jag inte. Inte heller visste jag var hans gata låg.
Nu vet jag att Petterkatt är en folklig förkortning och förvanskning av Petrus Cathedraticus, en katolsk dag som firas till minne av att Petrus blev biskop i Antiokia.
Jag vet också nu att gatan i Kortedala med detta namn är så liten att den knappt finns. Det är i princip bara infarten till Frälsningsarméns hus. Med hjälp av personalen på Kortedala bibliotek fick jag en vägbeskrivning.
Det visade sig att Frälsningsarmén i Kortedala ligger precis vid Januarigatans spårvagnshållplats. Hade jag kommit med rätt ersättningsbuss från rätt håll, hade jag sett skylten genom fönstret och kunnat kliva av där direkt. Nu fick jag åka halvvägs in till stan, sedan halvvägs tillbaka igen, och därefter ta en rask promenad på 1,2 kilometer. Väl framme klev jag in genom dörren...
...och fick se att hela lokalen var full av pensionärer som satt och sjöng andliga sånger. En väl tilltagen kaffetermos stod på ett bord, i övrigt såg jag ingenting som på något vis kunde liknas vid en "loppis". Så jag gick ut igen. Tog en ersättningsbuss och fortsatte med spårvagn till Redbergsplatsen och gick på en riktig loppis. Sedan hemåt igen. Denna gång via Angered, för att slippa alla ersättningsbussar. Handlade lite mat i Angereds centrum och hoppade sedan på buss 74 mot Bergsjön.
Vid en hållplats längs vägen nekade chauffören en ung familj att följa med. Det fanns inte plats till deras barnvagn. Det stod redan två barnvagnar i bussen, och deras tredje hade i så fall stått mitt i gången och blockerat genomfarten. Familjen blev naturligtvis inte glada, men jag mindes den busschaufför som för något år sedan förklarade i högtalaren precis varför man inte ska ha en barnvagn i mittgången:
"Händer det en olycka, så kommer folk att springa rakt över din barnvagn för att komma ut."
Och det är förvisso inte bra, varken för ungen i barnvagnen, eller för folket som har problem att komma ut. Busschauffören i lördags förklarade inte så exakt varför han nekade den unga familjen plats, vilket kanske de hade uppskattat om han hade gjort, men han gjorde naturligtvis helt rätt när han nekade familjen att få följa med. Det enda som förvånade mig var att han under hela resan inte sa ett ord om den stora rullator som stod parkerad lite längre bak i samma mittgång. En rullator som vid en eventuell olycka, om bakdörren skadats och inte längre fungerat, effektivt hade blockerat vägen ut för mig och majoriteten av passagerarna i bussens bakre del. En stor rullator i mittgången är väl i princip lika illa som en barnvagn? Eller?
Nåväl, jag kom hem utan bussolycka. Dagen efter, i söndags, gav jag mig ut igen. Måste ju se om man hade rättat till bristerna i kommunikationen. Men nej, fortfarande inga skyltar eller trafikinformatörer vid Rymdtorgets busshållplats. Efter en kort promenad, mer om den senare, klev jag återigen ombord på ersättningsbuss nummer 11. Denna gång ropade busschauffören ut att:
"Jag stannar INTE vid teleskopgatan. Hör ni? Jag stannar INTE vid teleskopgatan! Bara så att alla förstår. JAG STANNAR INTE VID TELESKOPGATAN. Ska ni dit får ni ta bussen bakom..."
Ett föredömligt tydligt besked. Men också ganska förvånande. För Teleskopgatan är första hållplatsen på väg till stan från mitt håll. Och den ligger inte i Kortedala. Varför skulle han nu plötsligt hoppa över den också? Jag vände mig om och tittade på bussen bakom, som anlände till hållplatsen i samma stund som min buss körde. Den var skyltad till "KOMETTORGET". Det är ändhållplatsen på spårvagnslinje 11. Den ligger åt helt andra hållet. En resa dit på 1,3 km skulle i så fall förlängas med en 4 km avstickare (2 km dit, 2 km tillbaka) åt andra hållet. Helt ologiskt.
Och förresten. Han ropade inte ut något om Kortedala. Inte idag heller. Betydde det att han SKULLE köra via Kortedala idag? Eller väntade han med att ropa ut det tills det var dags att byta vid Galileis gata?
Nej, naturligtvis åkte vi inte via Kortedala, och naturligtvis ropade aldrig busschauffören ut att resande dit var tvungen att byta. Varför ignorerar man fortfarande avsiktligt en så pass viktig information?
Jag åkte ersättningsbussen hela vägen till Gamlestadstorget där jag bytte till spårvagn och fortsatte in till centrum. Några timmar senare återvände jag till Gamlestadstorget och hoppade på en ersättningsbuss hem. Jag hade tre bussar märkta 11 att välja på. Strax efter mig klev två killar ombord och frågade chauffören:
-Ska du till Kortedala?
-Nej. Denna buss går inte via Kortedala. Ni får ta 6:an.
-Men här finns ju inga 6:or. Bara 11:or
-Det ska finnas. Ni får kontakta Västtrafik.
-Det har vi gjort. De säger att de kan inget göra. Varför ska det vara så här? Vi blev en hel timme försenade i morse på grund av det här.
-Jag kan tyvärr inte hjälpa er.
-Nej, det är ju inte ditt fel...
Den här busschauffören ropade vid resans start klart och tydligt ut i högtalaren att han INTE körde via Kortedala. Det var mycket bra. Samma sak vid nästa hållplats: SKF. Vid tredje hållplatsen, Bellevue, stod en trafikvärd i gul väst i folksamlingen utanför väntkuren. Då gjorde busschauffören misstaget att tro att han inte behövde ropa ut. Det hörde jag honom berätta sedan. Följaktligen klev det på ett antal passagerare med destination Kortedala.
Två damer som satt nära mig blev mycket upprörda när bussen körde förbi Kortedala. Dock inte så upprörda som de två damerna dagen innan. Jag förklarade för dagens damer hur det låg till. Att de kunde byta vid Galileis gata. De undrade om jag var engelsman. Jag lät så. Nej, sa jag. Jag är bleking. Men det ligger ju nästan åt samma håll...
Sedan gick de fram till chauffören och klagade. Han förklarade att det var bestämt att han inte skulle köra via Kortedala, och att det fanns skyltar och informatörer ute för att informera om detta. Men de kunde ta 6:an tillbaka från Galileis gata.
Nu var ju frågan om det överhuvudtaget gick några 6:or. Det verkade ju inte så, om man fick tro killarna vid Gamlestadstorget. Men faktiskt, på vägen upp till Bergsjön mötte vi tre ersättningsbussar. Två 6:or och en 11:a. Och vid Galileis gata stod en vändande 6:a beredd och väntade på oss.Tyvärr stod där också en 57:a. Det är en liten buss som åker runt bland smågatorna i Bergsjön och hämtar och lämnar pensionärer. Med två bussar inne på hållplatsen fick inte vi plats. Busschauffören fick inte släppa av folk mitt ute på gatan, han var tvungen att vänta till 6:an hade kört. Det gjorde naturligtvis inte Kortedaladamerna gladare. Men chauffören lovade att det kom fler 6:or snart. Vi får hoppas att han hade rätt. Damerna klev av, efter att ha bett mig hälsa hem till England...
Bussen körde vidare mot Rymdtorget. Chauffören var tydligt irriterad. Informationen fungerade inte det var en massa passagerare som hamnat på hans buss av misstag under dagen. Jag hörde honom ringa till trafikcentralen och påpeka detta. Han verkade bry sig om problemet. Det tackade jag honom för innan jag klev av. Nu började bitarna falla på plats. Busschaufförerna informerar inte, för de tror att passagerarna redan är informerade. Av skyltar och informatörer.
Det stora problemet i den här historien är att bussarna utger sig för att vara spårvagn 11 och 6, men 11:an kör inte som spårvagn 11 brukar göra. Folk tror att resan kommer att ske som vanligt, fast med buss istället för spårvagn. Kanske skulle man ha kallat ersättningsbusslinje 11 för "Direktbuss Bergsjön" respektive "Direktbuss Gamlestadstorget" på andra hållet, istället. Skippat kopplingen till spårvagnarna helt den här helgen. För den här lösningen är ju egentligen bra, som jag förklarade i det förra inlägget. Om nu bara informationen nått ut...
Varför informationen inte gick ut via informatörerna vågar jag inte svara på. Förmodligen förväntade sig informatörerna att folk skulle fråga dem. Men folk frågar ju inte, om de tror att allt är som vanligt. Därför hade informatörerna behövt vara betydligt mer aktiva. Jag minns inne i stan för ett par månader sedan. En mycket liten tillfällig trafikomläggning, och en överaktiv informatör som ville veta precis hur jag skulle åka. Han släppte inte mig ombord på bussen förrän han kollat att den verkligen körde dit den skulle. Han var nästan för aktiv, men bättre det än inte alls.
Och naturligtvis skulle chaufförerna ha ropat ut att man måste byta buss för att komma till Kortedala. Inte vid varje station, bara när det var dags att byta. Det räcker. Återigen, det är bättre att säga till en gång för mycket...
Men den största frågan var naturligtvis varför man inte alls informerade om bussarnas färdvägar, på hållplatsen vid Rymdtorget. De andra hållplatser jag besökte hade både skyltar och informatörer. Här fanns ingenting alls. Inte ens en liten A4-utskrift i plastfickan avsedd för tillfälliga trafikomläggningar. Varför?
Jo, det finns faktiskt en förklaring. Jag hade en misstanke på lördagskvällen, som visade sig stämma på Söndagsmorgonen. Innan jag klev ombord på bussen gick jag upp till spårvagnshållplatsen. Det var en ordentlig omväg, men väl värd besväret...
Vid spårvagnshållplatsen fanns nu inte mindre än tre(!) stora skyltar som informerade om att spårvagnen inte gick under helgen, och var ersatt med ersättningsbuss. Mycket tydligt.
Skylt 1 i förgrunden, skylt 2 till vänster om bilen. Skylt 3 strax ovanför bilens framdörr, bredvid den gule gubben. Det som ser ut som en fjärde skylt, längst till höger, är en ordinarie informationstavla för tidtabeller...
Det stod också att ersättningsbussen gick från busshållplatsen vid torget. Ingenting om var torget ligger, men vi får ta för givet att man vet det om man bor i Bergsjön. För en tillfällig besökare kan det vara lite klurigt. Det är en promenad på ungefär 400 meter, runt skolan, förbi kyrkan, biblioteket och centrumbyggnaden.
Och hur var det nu med informationen för ersättningsbussarnas alternativa färdvägarna? De syntes inte till. Eller?
Jag fortsatte förbi informationsskylten och upp till själva spårvagnshållplatsen. Där, på tavlan för tidtabeller och i plastfickan för alternativa färdvägar, satt ett litet A4-blad. Med tydlig information om precis vilken väg ersättningsbussarna körde:
Man hade inte glömt sätta ut bussinformationen, men man hade satt den 400 meter från busshållplatsen! Skyltarna om att spårvagnarna inte gick var på rätt ställe, men informationen om ersättningsbussarnas färdväg borde naturligtvis ha funnits i busskuren. Att springa 400 meter + 400 meter tillbaka, det vill säga totalt 800 meter för att kolla hur bussen gick är fullkomligt idiotiskt tänkt. Förmodligen är det inte tänkt alls. Det är det som är problemet...
Vid spårvagnshållplatsen fanns även en man i gul overall. Han skymtas på övre bilden. Jag vet inte vad hans uppgift var, för när jag var vid hållplatsen höll han sig inne i sin bil. Jag hoppas verkligen att han inte var Rymdtorgets trafikinformatör...
Om du inte orkar läsa den, eller har läst den förut och bara glömt hälften, så kan jag sammanfatta den:
Förra helgen gick inte spårvagnarna. Istället fick man åka ersättningsbuss. Det var inga problem om man skulle åka hela vägen in till stan. Skulle man bara åka 3, 4, eller 5 hållplatser till närmaste förorten Kortedala, var man denna helg tvungen att byta buss på halva vägen. Inget större problem, om inte trafikbolaget glömt bort att informera om det. Jo, vid de flesta hållplatser fanns både skyltar och informatörer. Vid min fanns ingetdera. Busschauffören informerade vid påstigning vart bussen var på väg, vilket var bra. Men han berättade inte att han inte körde samma väg som den spårvagnslinje som han ersatte. Det var naturligtvis mindre bra.
Nu börjar fortsättningen. Jag klev av bussen vid Kortedala torg där jag tidigare sett en lapp om en frälsningsarméns loppis denna lördag. Men var fanns då Frälsningarmén? Jag försökte googla hemma innan jag åkte, utan resultat. Vanligtvis brukar jag fotografera alla loppislappar jag passerar, men just denna gång var jag kameralös. Jag hittade lappen utanför Hemköp. Där stod det:
"Petterkattsgatan"
Hade jag aldrig hört talas om. Gatorna i Kortedala heter alla någonting med som kan kopplas till tid. "Januarigatan", "Östra Midvintergatan", "Ljusårsgatan" och sådant där. Vad en katt vid namn Petter hade med saken att göra förstod jag inte. Inte heller visste jag var hans gata låg.
Nu vet jag att Petterkatt är en folklig förkortning och förvanskning av Petrus Cathedraticus, en katolsk dag som firas till minne av att Petrus blev biskop i Antiokia.
Jag vet också nu att gatan i Kortedala med detta namn är så liten att den knappt finns. Det är i princip bara infarten till Frälsningsarméns hus. Med hjälp av personalen på Kortedala bibliotek fick jag en vägbeskrivning.
Det visade sig att Frälsningsarmén i Kortedala ligger precis vid Januarigatans spårvagnshållplats. Hade jag kommit med rätt ersättningsbuss från rätt håll, hade jag sett skylten genom fönstret och kunnat kliva av där direkt. Nu fick jag åka halvvägs in till stan, sedan halvvägs tillbaka igen, och därefter ta en rask promenad på 1,2 kilometer. Väl framme klev jag in genom dörren...
...och fick se att hela lokalen var full av pensionärer som satt och sjöng andliga sånger. En väl tilltagen kaffetermos stod på ett bord, i övrigt såg jag ingenting som på något vis kunde liknas vid en "loppis". Så jag gick ut igen. Tog en ersättningsbuss och fortsatte med spårvagn till Redbergsplatsen och gick på en riktig loppis. Sedan hemåt igen. Denna gång via Angered, för att slippa alla ersättningsbussar. Handlade lite mat i Angereds centrum och hoppade sedan på buss 74 mot Bergsjön.
Vid en hållplats längs vägen nekade chauffören en ung familj att följa med. Det fanns inte plats till deras barnvagn. Det stod redan två barnvagnar i bussen, och deras tredje hade i så fall stått mitt i gången och blockerat genomfarten. Familjen blev naturligtvis inte glada, men jag mindes den busschaufför som för något år sedan förklarade i högtalaren precis varför man inte ska ha en barnvagn i mittgången:
"Händer det en olycka, så kommer folk att springa rakt över din barnvagn för att komma ut."
Och det är förvisso inte bra, varken för ungen i barnvagnen, eller för folket som har problem att komma ut. Busschauffören i lördags förklarade inte så exakt varför han nekade den unga familjen plats, vilket kanske de hade uppskattat om han hade gjort, men han gjorde naturligtvis helt rätt när han nekade familjen att få följa med. Det enda som förvånade mig var att han under hela resan inte sa ett ord om den stora rullator som stod parkerad lite längre bak i samma mittgång. En rullator som vid en eventuell olycka, om bakdörren skadats och inte längre fungerat, effektivt hade blockerat vägen ut för mig och majoriteten av passagerarna i bussens bakre del. En stor rullator i mittgången är väl i princip lika illa som en barnvagn? Eller?
Nåväl, jag kom hem utan bussolycka. Dagen efter, i söndags, gav jag mig ut igen. Måste ju se om man hade rättat till bristerna i kommunikationen. Men nej, fortfarande inga skyltar eller trafikinformatörer vid Rymdtorgets busshållplats. Efter en kort promenad, mer om den senare, klev jag återigen ombord på ersättningsbuss nummer 11. Denna gång ropade busschauffören ut att:
"Jag stannar INTE vid teleskopgatan. Hör ni? Jag stannar INTE vid teleskopgatan! Bara så att alla förstår. JAG STANNAR INTE VID TELESKOPGATAN. Ska ni dit får ni ta bussen bakom..."
Ett föredömligt tydligt besked. Men också ganska förvånande. För Teleskopgatan är första hållplatsen på väg till stan från mitt håll. Och den ligger inte i Kortedala. Varför skulle han nu plötsligt hoppa över den också? Jag vände mig om och tittade på bussen bakom, som anlände till hållplatsen i samma stund som min buss körde. Den var skyltad till "KOMETTORGET". Det är ändhållplatsen på spårvagnslinje 11. Den ligger åt helt andra hållet. En resa dit på 1,3 km skulle i så fall förlängas med en 4 km avstickare (2 km dit, 2 km tillbaka) åt andra hållet. Helt ologiskt.
Och förresten. Han ropade inte ut något om Kortedala. Inte idag heller. Betydde det att han SKULLE köra via Kortedala idag? Eller väntade han med att ropa ut det tills det var dags att byta vid Galileis gata?
Nej, naturligtvis åkte vi inte via Kortedala, och naturligtvis ropade aldrig busschauffören ut att resande dit var tvungen att byta. Varför ignorerar man fortfarande avsiktligt en så pass viktig information?
Jag åkte ersättningsbussen hela vägen till Gamlestadstorget där jag bytte till spårvagn och fortsatte in till centrum. Några timmar senare återvände jag till Gamlestadstorget och hoppade på en ersättningsbuss hem. Jag hade tre bussar märkta 11 att välja på. Strax efter mig klev två killar ombord och frågade chauffören:
-Ska du till Kortedala?
-Nej. Denna buss går inte via Kortedala. Ni får ta 6:an.
-Men här finns ju inga 6:or. Bara 11:or
-Det ska finnas. Ni får kontakta Västtrafik.
-Det har vi gjort. De säger att de kan inget göra. Varför ska det vara så här? Vi blev en hel timme försenade i morse på grund av det här.
-Jag kan tyvärr inte hjälpa er.
-Nej, det är ju inte ditt fel...
Den här busschauffören ropade vid resans start klart och tydligt ut i högtalaren att han INTE körde via Kortedala. Det var mycket bra. Samma sak vid nästa hållplats: SKF. Vid tredje hållplatsen, Bellevue, stod en trafikvärd i gul väst i folksamlingen utanför väntkuren. Då gjorde busschauffören misstaget att tro att han inte behövde ropa ut. Det hörde jag honom berätta sedan. Följaktligen klev det på ett antal passagerare med destination Kortedala.
Två damer som satt nära mig blev mycket upprörda när bussen körde förbi Kortedala. Dock inte så upprörda som de två damerna dagen innan. Jag förklarade för dagens damer hur det låg till. Att de kunde byta vid Galileis gata. De undrade om jag var engelsman. Jag lät så. Nej, sa jag. Jag är bleking. Men det ligger ju nästan åt samma håll...
Sedan gick de fram till chauffören och klagade. Han förklarade att det var bestämt att han inte skulle köra via Kortedala, och att det fanns skyltar och informatörer ute för att informera om detta. Men de kunde ta 6:an tillbaka från Galileis gata.
Nu var ju frågan om det överhuvudtaget gick några 6:or. Det verkade ju inte så, om man fick tro killarna vid Gamlestadstorget. Men faktiskt, på vägen upp till Bergsjön mötte vi tre ersättningsbussar. Två 6:or och en 11:a. Och vid Galileis gata stod en vändande 6:a beredd och väntade på oss.Tyvärr stod där också en 57:a. Det är en liten buss som åker runt bland smågatorna i Bergsjön och hämtar och lämnar pensionärer. Med två bussar inne på hållplatsen fick inte vi plats. Busschauffören fick inte släppa av folk mitt ute på gatan, han var tvungen att vänta till 6:an hade kört. Det gjorde naturligtvis inte Kortedaladamerna gladare. Men chauffören lovade att det kom fler 6:or snart. Vi får hoppas att han hade rätt. Damerna klev av, efter att ha bett mig hälsa hem till England...
Bussen körde vidare mot Rymdtorget. Chauffören var tydligt irriterad. Informationen fungerade inte det var en massa passagerare som hamnat på hans buss av misstag under dagen. Jag hörde honom ringa till trafikcentralen och påpeka detta. Han verkade bry sig om problemet. Det tackade jag honom för innan jag klev av. Nu började bitarna falla på plats. Busschaufförerna informerar inte, för de tror att passagerarna redan är informerade. Av skyltar och informatörer.
Det stora problemet i den här historien är att bussarna utger sig för att vara spårvagn 11 och 6, men 11:an kör inte som spårvagn 11 brukar göra. Folk tror att resan kommer att ske som vanligt, fast med buss istället för spårvagn. Kanske skulle man ha kallat ersättningsbusslinje 11 för "Direktbuss Bergsjön" respektive "Direktbuss Gamlestadstorget" på andra hållet, istället. Skippat kopplingen till spårvagnarna helt den här helgen. För den här lösningen är ju egentligen bra, som jag förklarade i det förra inlägget. Om nu bara informationen nått ut...
Varför informationen inte gick ut via informatörerna vågar jag inte svara på. Förmodligen förväntade sig informatörerna att folk skulle fråga dem. Men folk frågar ju inte, om de tror att allt är som vanligt. Därför hade informatörerna behövt vara betydligt mer aktiva. Jag minns inne i stan för ett par månader sedan. En mycket liten tillfällig trafikomläggning, och en överaktiv informatör som ville veta precis hur jag skulle åka. Han släppte inte mig ombord på bussen förrän han kollat att den verkligen körde dit den skulle. Han var nästan för aktiv, men bättre det än inte alls.
Och naturligtvis skulle chaufförerna ha ropat ut att man måste byta buss för att komma till Kortedala. Inte vid varje station, bara när det var dags att byta. Det räcker. Återigen, det är bättre att säga till en gång för mycket...
Men den största frågan var naturligtvis varför man inte alls informerade om bussarnas färdvägar, på hållplatsen vid Rymdtorget. De andra hållplatser jag besökte hade både skyltar och informatörer. Här fanns ingenting alls. Inte ens en liten A4-utskrift i plastfickan avsedd för tillfälliga trafikomläggningar. Varför?
Jo, det finns faktiskt en förklaring. Jag hade en misstanke på lördagskvällen, som visade sig stämma på Söndagsmorgonen. Innan jag klev ombord på bussen gick jag upp till spårvagnshållplatsen. Det var en ordentlig omväg, men väl värd besväret...
Vid spårvagnshållplatsen fanns nu inte mindre än tre(!) stora skyltar som informerade om att spårvagnen inte gick under helgen, och var ersatt med ersättningsbuss. Mycket tydligt.
Skylt 1 i förgrunden, skylt 2 till vänster om bilen. Skylt 3 strax ovanför bilens framdörr, bredvid den gule gubben. Det som ser ut som en fjärde skylt, längst till höger, är en ordinarie informationstavla för tidtabeller...
Det stod också att ersättningsbussen gick från busshållplatsen vid torget. Ingenting om var torget ligger, men vi får ta för givet att man vet det om man bor i Bergsjön. För en tillfällig besökare kan det vara lite klurigt. Det är en promenad på ungefär 400 meter, runt skolan, förbi kyrkan, biblioteket och centrumbyggnaden.
Och hur var det nu med informationen för ersättningsbussarnas alternativa färdvägarna? De syntes inte till. Eller?
Jag fortsatte förbi informationsskylten och upp till själva spårvagnshållplatsen. Där, på tavlan för tidtabeller och i plastfickan för alternativa färdvägar, satt ett litet A4-blad. Med tydlig information om precis vilken väg ersättningsbussarna körde:
Man hade inte glömt sätta ut bussinformationen, men man hade satt den 400 meter från busshållplatsen! Skyltarna om att spårvagnarna inte gick var på rätt ställe, men informationen om ersättningsbussarnas färdväg borde naturligtvis ha funnits i busskuren. Att springa 400 meter + 400 meter tillbaka, det vill säga totalt 800 meter för att kolla hur bussen gick är fullkomligt idiotiskt tänkt. Förmodligen är det inte tänkt alls. Det är det som är problemet...
Vid spårvagnshållplatsen fanns även en man i gul overall. Han skymtas på övre bilden. Jag vet inte vad hans uppgift var, för när jag var vid hållplatsen höll han sig inne i sin bil. Jag hoppas verkligen att han inte var Rymdtorgets trafikinformatör...
Monday, November 25, 2013
Kort tur till Kortedala (Ersättningsbuss = Äventyr!, en godnattsaga, del 1)
I helgen var spårvägsnätet avstängt i min del av Göteborg. Det var inget fel, utan ett planerat spårarbete. Jag såg en skylt vid spårvagnshållplatsen tidigare i veckan, och var därför beredd att åka ersättningsbuss i lördags morse. Du som brukar läsa den här bloggen vet att ersättningsbuss alltid betyder spännande äventyr.
I det här fallet betydde det också att jag inte behövde gå hela vägen bort till spårvagnshållplatsen, utan bara till busshållplatsen som ligger betydligt närmare till min bostad. En bra början på dagen. Mitt första mål var ett kort ärende till Kortedala, en närliggande förort, för att därefter fortsätta med ett likaledes kort ärende vid Redbergsplatsen. Sedan skulle jag handla lite mat på vägen hem. En mycket liten utflykt med andra ord, i alla fall för att vara jag.
Till Kortedala Torg är det bara fem hållplatser. Jag kan ta vilken linje som helst som går in mot stan, för både 7:an och 11:an passerar genom Kortedala.
Nere vid min busshållplats, noterar jag på skärmen över kommande bussar att det inte finns någon ersättningsbuss för linje 7. Alla nyinsatta bussar är märkta 11. Det är inget problem för mig, för både 11:an och 7:an går ju samma väg ner till Gamlestadstorget. Och jag ska inte ens så långt. Bara fem hållplatser...
För säkerhets skull går jag bort till busskuren och kollar på tavlan med busstidtabellerna. Där finns ju en plastficka i A4-format där det brukar stå att:
"Om din linje av någon anledning någon gång går annorlunda än vanligt, sätter vi information om det här".
Eller något liknande. Det brukar vanligtvis bara informeras om förstamajdemonstrationer eller chalmerskorteger eller liknande. Men man vet ju inte, det kan ju vara något speciellt som gäller just den här helgen när trafiken går med ersättningsbuss. Men där satt ingen lapp. Då var väl allt som vanligt. Nästan. Spårvagn nummer 11 är istället buss nummer 11. Jag förmodar att det att tar lite längre tid, eftersom bussen inte kan köra på spåret utan måste ta några omvägar, men det kan jag leva med...
Buss 11 kommer strax. Den är tydligt märkt med "11 - GAMLESTADSTORGET - via Bellevue". Det viktiga för mig är att veta om det här är linje 11:a mot Gamlestan (På väg mot Centrum) eller linje 11:a mot Komettorget (Ändhållplatsen på linjen, det vill säga ut från stan).
Bussen stannar och när jag ska kliva ombord spänner busschauffören blicken i mig och omgivande påstigare och säger med bestämd röst:
-GAMLESTADSTORGET!
Jag stannar upp av chocken. De andra också. Han ser lite farlig ut. Han upprepar:
-GAMLESTADSTORGET!
Många tankar far genom min hjärna. Jag är väl inte vid Gamlestadstorget? Jag är vid Rymdtorget. Han menar naturligtvis att han är på väg TILL Gamlestadstorget. Men det står ju redan på bussen. Å andra sidan är det bra att han är tydlig. För han menar väl inte att han tänker köra dit direkt? Det är kanske en direktbuss? Men det stod det ju inget om. Det stod "via Bellevue". Men jag ska ju inte dit heller. Bara fem hållplatser. Till Kortedala...
En av mina medpåstigande får fram frågan först...
-Kör du inte till Galileis gata?
Det vill säga sista hållplatsen i Bergsjön, före Kortedala. Han ska alltså åka två hållplatser istället för mina fem. Men åt samma håll. Busschauffören suckar...
-Jojojo. Och de andra också.
Jag pustar ut. Han menade alltså bara att han skulle MOT Gamlestadstorget. Precis som vanligt. Inget konstigt alls. Jag tar upp mitt kort och ska stämpla in mig. Jag håller upp det mot kortläsaren. Den signalerar "FEL". Busschauffören trycker på en massa knappar. Sedan försöker jag igen. Den signalerar fortfarande "FEL". Busschauffören säger att det inte är något problem, och vinkar in mig. Uppenbarligen har bussens datorsystem svårt att begripa att den är en spårvagn idag. Det kan man kanske förstå...
Jag slår mig ner. Bussen kör ut från torget och ut i rondellen. Vanligtvis, när man tar en buss in mot stan, till exempel linje 58 som jag ofta åker, tar den till höger i första avfarten. Det vill säga söderut. In mot stan, som sagt...
Men den här bussen svänger inte av vid den avfarten, utan fortsätter förbi avfarten till Partille (österut) och svänger istället av på den tredje avfarten. Mot Angered. Det vill säga NORRUT. Ut från stan! Det känns väldigt fel. Tills jag kommer ihåg att spårvagnarna också kör lite underligt. Ska du åka spårvagn från Rymdtorget in mot stan, det vill säga söderut, så måste du ta spårvagnen som går norrut. Det är ju fel håll, men spårvagnsnätet är byggt så. Det går runt. Det tänker man inte på, för många av svängarna sker medan man är i tunnlar. Man hamnar rätt ändå, till slut. Och om bussen nu ska köra samma linje som spårvagnen, förbi samma hållplatser, så måste den följaktligen också köra norrut, ut från stan. Även om det känns väldigt konstigt.
Två medelålders damer i bussens mittparti är inte med på detta, utan börjar skrika och vråla högt. "IDIOT!" "Han kör på fel håll!" och liknande. Busschauffören tror att de vill gå av, och stannar och öppnar dörrarna. Damerna säger att det inte var dit de skulle, men de kliver av i alla fall. Jag förmodar att de gick tillbaka till torget och tog nästa buss. Och hoppades på att den skulle köra på "rätt" håll. Nåväl, försöka duger...
Bussen svänger strax vänster (västerut) och kör ner till Teleskopgatans spårvagnshållplats. Helt rätt väg, med andra ord. Därefter fortsätter han till Galileis gata. Där brukar jag gå av när jag ska till Bergsjöns fotoklubb, eller om jag vill handla på Lidl. Det ville jag inte idag. Jag skulle till Kortedala torg. Tre hållplatser till. Jag noterar att det står tre trafikinformatörer vid hållplatsen och snackar med varandra. Jag minns att jag tänkte att det var underligt att man hade tre där, och ingen hemma hos mig på Rymdtorget. Jag noterar också att där finns en buss till vid hållplatsen. Linje 6. Spårvagn 6 går aldrig till Galileis gata, den brukar vända vid Januarigatan, hållplatsen före Galileis gata. Det kanske var det som informatörerna var där för att informera om? Men behövs det verkligen tre personer för det? Sedan kör min buss vidare.
Vi befinner oss på stora trafikleden in mot stan. Jag trodde att bussen skulle köra in vid första infarten till Kortedala, det är närmast till hållplats Januarigatan. Men den kör förbi. Kanske är det svårt att köra buss den vägen. Det är ju så ibland. Smala vägar och tvära svängar. Nästa infart är närmare till nästa hållplats, Allhelgonakyrkan. Men han kör inte in där heller! När han dessutom kör förbi infart tre, till Kortedala torg, då vet jag inte vad jag ska tro. Och strax är vi Kviberg. Där jag bodde förr. Och där kliver på en massa människor, så det är inte lönt att försöka ta sig fram till chauffören och fråga om han inte har glömt något. Jag hoppar istället av vid Bellevue.
I samma ögonblick som jag kliver av min, kommer en buss från andra hållet. En sexa till Kortedala. Jag springer ifatt den. Jag hinner också se en skymt av en tillfälligt uppsatt informationsskylt som förklarar, snabbt sammanfattat, att linje 11 inte kör via Kortedala. Dit ska man åka med 6:an. Så det gör jag...
På ett sätt förstår jag trafikplanerarna. Ersättningsbussar tar mycket längre tid än spårvagnar, då sparar man avsevärt med tid om inte bussarna från Bergsjön måste köra inom Kortedala. Efter att ha åkt med 6:ans ersättningsbuss genom Kortedala vet jag dessutom hur många krokiga omvägar det rör sig om. Och 95% av de som kliver på bussen i Bergsjön ska förmodligen inte till Kortedala utan in mot stan. Och de tjänar en ryslig massa tid på den här lösningen. De återstående 5% som skulle till Kortedala borde istället byta till 6:an, som för ovanlighetens skull går från Galileis gata denna helg. Precis som jag noterade.
Det kändes väl lite fånigt för dem, som jag, som bara skulle åka 3, 4 eller 5 hållplatser att de var tvungna att byta buss på halva vägen, men det var naturligtvis ett litet problem jämfört med hur mycket tid man tjänade för alla andra.
Jag förstår helt och hållet trafikplanerarnas tankegångar. Det är definitivt den bästa lösningen. Men då måste man naturligtvis INFORMERA om att buss 11 inte kör samma väg som spårvagn 11 brukar köra. Man måste informera de 5% som ska till Kortedala att de måste byta på halva vägen. Man kan ju inte ta för givet att de ska FÖRSTÅ det själva. Busschauffören måste ju ropa ut vid Galileis gata att det är dags att byta buss om man ska till Kortedala. Och gärna tidigare också. Och hur svårt är det att sätta upp ett litet informationsblad i busskuren? Där det till och med finns en speciell plastficka AVSEDD för sådana tillfälliga ändringar i trafiken. Och OM man kan ha tre informatörer vid Galileis gata, varför kan man inte ha en enda vid Rymdtorget? Varför förväntas just passagerarna från Rymdtorget begripa att deras ersättningsbuss för ordinarie spårvagn, inte alls kör samma väg?
Jag kunde naturligtvis ha frågat busschauffören om han skulle till Kortedala. Men jag hade ingen anledning att förmoda att han inte skulle det. Han sa ju till och med att han skulle till "alla de andra också..." Det vill säga alla hållplatser på hans linje. Men hur skulle jag kunna veta att hans linje denna dag inte innehöll de hållplatser som linjen innehåller i vanliga fall? Det hade varit enklare om han ropade ut det.
Jag kunde även ha frågat någon av informatörerna som befann sig vid Galileis gata för att berätta för mig att det var där jag skulle byta. Men då var jag tvungen att gå av. Och varför skulle jag gå av om jag inte visste att jag skulle byta? Bättre då om de hade haft en informatör vid hållplatsen jag klev på vid. Eftersom där inte brukar finnas informatörer kanske jag hade förstått att något inte var som vanligt. Ännu bättre om informatören hade informerat mig ÄVEN om jag inte hade frågat. Det finns nämligen informatörer som gör det ibland. Men de är sällsynta. Och hade det stått en lika stor skylt vid hållplatsen som det stod vid hållplatsen i Bellevue, hade jag kunnat läsa själv. Men det fanns ingen skylt, inte ens ett litet anslag på därför avsedd plats...
Och kom inte och påstå att jag hade kunnat gå in och läsa på Västtrafiks hemsida eller ringa deras journummer. För det första har jag ingen smartphone (bara en dumfån utan internet) och för det andra så RINGER JAG NATURLIGTVIS INTE OCH FRÅGAR OM EN ÄNDRING SOM JAG INTE VET OM ATT DEN EXISTERAR!
Om jag inte informerats om något annat, så tar jag för givet att det fungerar som vanligt. Det är ju bara det som skiljer sig från det vanliga, som man måste informera om. Jag har ganska stor erfarenhet av problem och strul i kollektivtrafiken, och jag vet att det sällan är själva problemet eller förseningarna som gör folk så irriterade. Det är alltid BRISTEN PÅ KOMMUNIKATION! Fel kan alltid uppstå. Och om passagerarna bara är informerade så brukar de acceptera mindre förseningar.
Men om det är något som kan göra kollektivtrafikpassagerare riktigt förbannade, så är det när trafikbolaget skiter fullkomligt i dem, och ger felaktig, eller ingen information alls. Och åtminstone vad det gäller passagerare från Rymdtorget denna dag, så kan jag intyga att det inte fanns någon information. Och kom ihåg att detta var ingen akutåtgärd med ersättningsbussar, det var ett sedan länge inplanerat spårarbete...
(Detta var bara första delen av denna historia. Inom kort följer den absurda fortsättningen...)
I det här fallet betydde det också att jag inte behövde gå hela vägen bort till spårvagnshållplatsen, utan bara till busshållplatsen som ligger betydligt närmare till min bostad. En bra början på dagen. Mitt första mål var ett kort ärende till Kortedala, en närliggande förort, för att därefter fortsätta med ett likaledes kort ärende vid Redbergsplatsen. Sedan skulle jag handla lite mat på vägen hem. En mycket liten utflykt med andra ord, i alla fall för att vara jag.
Till Kortedala Torg är det bara fem hållplatser. Jag kan ta vilken linje som helst som går in mot stan, för både 7:an och 11:an passerar genom Kortedala.
Nere vid min busshållplats, noterar jag på skärmen över kommande bussar att det inte finns någon ersättningsbuss för linje 7. Alla nyinsatta bussar är märkta 11. Det är inget problem för mig, för både 11:an och 7:an går ju samma väg ner till Gamlestadstorget. Och jag ska inte ens så långt. Bara fem hållplatser...
För säkerhets skull går jag bort till busskuren och kollar på tavlan med busstidtabellerna. Där finns ju en plastficka i A4-format där det brukar stå att:
"Om din linje av någon anledning någon gång går annorlunda än vanligt, sätter vi information om det här".
Eller något liknande. Det brukar vanligtvis bara informeras om förstamajdemonstrationer eller chalmerskorteger eller liknande. Men man vet ju inte, det kan ju vara något speciellt som gäller just den här helgen när trafiken går med ersättningsbuss. Men där satt ingen lapp. Då var väl allt som vanligt. Nästan. Spårvagn nummer 11 är istället buss nummer 11. Jag förmodar att det att tar lite längre tid, eftersom bussen inte kan köra på spåret utan måste ta några omvägar, men det kan jag leva med...
Buss 11 kommer strax. Den är tydligt märkt med "11 - GAMLESTADSTORGET - via Bellevue". Det viktiga för mig är att veta om det här är linje 11:a mot Gamlestan (På väg mot Centrum) eller linje 11:a mot Komettorget (Ändhållplatsen på linjen, det vill säga ut från stan).
Bussen stannar och när jag ska kliva ombord spänner busschauffören blicken i mig och omgivande påstigare och säger med bestämd röst:
-GAMLESTADSTORGET!
Jag stannar upp av chocken. De andra också. Han ser lite farlig ut. Han upprepar:
-GAMLESTADSTORGET!
Många tankar far genom min hjärna. Jag är väl inte vid Gamlestadstorget? Jag är vid Rymdtorget. Han menar naturligtvis att han är på väg TILL Gamlestadstorget. Men det står ju redan på bussen. Å andra sidan är det bra att han är tydlig. För han menar väl inte att han tänker köra dit direkt? Det är kanske en direktbuss? Men det stod det ju inget om. Det stod "via Bellevue". Men jag ska ju inte dit heller. Bara fem hållplatser. Till Kortedala...
En av mina medpåstigande får fram frågan först...
-Kör du inte till Galileis gata?
Det vill säga sista hållplatsen i Bergsjön, före Kortedala. Han ska alltså åka två hållplatser istället för mina fem. Men åt samma håll. Busschauffören suckar...
-Jojojo. Och de andra också.
Jag pustar ut. Han menade alltså bara att han skulle MOT Gamlestadstorget. Precis som vanligt. Inget konstigt alls. Jag tar upp mitt kort och ska stämpla in mig. Jag håller upp det mot kortläsaren. Den signalerar "FEL". Busschauffören trycker på en massa knappar. Sedan försöker jag igen. Den signalerar fortfarande "FEL". Busschauffören säger att det inte är något problem, och vinkar in mig. Uppenbarligen har bussens datorsystem svårt att begripa att den är en spårvagn idag. Det kan man kanske förstå...
Jag slår mig ner. Bussen kör ut från torget och ut i rondellen. Vanligtvis, när man tar en buss in mot stan, till exempel linje 58 som jag ofta åker, tar den till höger i första avfarten. Det vill säga söderut. In mot stan, som sagt...
Men den här bussen svänger inte av vid den avfarten, utan fortsätter förbi avfarten till Partille (österut) och svänger istället av på den tredje avfarten. Mot Angered. Det vill säga NORRUT. Ut från stan! Det känns väldigt fel. Tills jag kommer ihåg att spårvagnarna också kör lite underligt. Ska du åka spårvagn från Rymdtorget in mot stan, det vill säga söderut, så måste du ta spårvagnen som går norrut. Det är ju fel håll, men spårvagnsnätet är byggt så. Det går runt. Det tänker man inte på, för många av svängarna sker medan man är i tunnlar. Man hamnar rätt ändå, till slut. Och om bussen nu ska köra samma linje som spårvagnen, förbi samma hållplatser, så måste den följaktligen också köra norrut, ut från stan. Även om det känns väldigt konstigt.
Två medelålders damer i bussens mittparti är inte med på detta, utan börjar skrika och vråla högt. "IDIOT!" "Han kör på fel håll!" och liknande. Busschauffören tror att de vill gå av, och stannar och öppnar dörrarna. Damerna säger att det inte var dit de skulle, men de kliver av i alla fall. Jag förmodar att de gick tillbaka till torget och tog nästa buss. Och hoppades på att den skulle köra på "rätt" håll. Nåväl, försöka duger...
Bussen svänger strax vänster (västerut) och kör ner till Teleskopgatans spårvagnshållplats. Helt rätt väg, med andra ord. Därefter fortsätter han till Galileis gata. Där brukar jag gå av när jag ska till Bergsjöns fotoklubb, eller om jag vill handla på Lidl. Det ville jag inte idag. Jag skulle till Kortedala torg. Tre hållplatser till. Jag noterar att det står tre trafikinformatörer vid hållplatsen och snackar med varandra. Jag minns att jag tänkte att det var underligt att man hade tre där, och ingen hemma hos mig på Rymdtorget. Jag noterar också att där finns en buss till vid hållplatsen. Linje 6. Spårvagn 6 går aldrig till Galileis gata, den brukar vända vid Januarigatan, hållplatsen före Galileis gata. Det kanske var det som informatörerna var där för att informera om? Men behövs det verkligen tre personer för det? Sedan kör min buss vidare.
Vi befinner oss på stora trafikleden in mot stan. Jag trodde att bussen skulle köra in vid första infarten till Kortedala, det är närmast till hållplats Januarigatan. Men den kör förbi. Kanske är det svårt att köra buss den vägen. Det är ju så ibland. Smala vägar och tvära svängar. Nästa infart är närmare till nästa hållplats, Allhelgonakyrkan. Men han kör inte in där heller! När han dessutom kör förbi infart tre, till Kortedala torg, då vet jag inte vad jag ska tro. Och strax är vi Kviberg. Där jag bodde förr. Och där kliver på en massa människor, så det är inte lönt att försöka ta sig fram till chauffören och fråga om han inte har glömt något. Jag hoppar istället av vid Bellevue.
I samma ögonblick som jag kliver av min, kommer en buss från andra hållet. En sexa till Kortedala. Jag springer ifatt den. Jag hinner också se en skymt av en tillfälligt uppsatt informationsskylt som förklarar, snabbt sammanfattat, att linje 11 inte kör via Kortedala. Dit ska man åka med 6:an. Så det gör jag...
På ett sätt förstår jag trafikplanerarna. Ersättningsbussar tar mycket längre tid än spårvagnar, då sparar man avsevärt med tid om inte bussarna från Bergsjön måste köra inom Kortedala. Efter att ha åkt med 6:ans ersättningsbuss genom Kortedala vet jag dessutom hur många krokiga omvägar det rör sig om. Och 95% av de som kliver på bussen i Bergsjön ska förmodligen inte till Kortedala utan in mot stan. Och de tjänar en ryslig massa tid på den här lösningen. De återstående 5% som skulle till Kortedala borde istället byta till 6:an, som för ovanlighetens skull går från Galileis gata denna helg. Precis som jag noterade.
Det kändes väl lite fånigt för dem, som jag, som bara skulle åka 3, 4 eller 5 hållplatser att de var tvungna att byta buss på halva vägen, men det var naturligtvis ett litet problem jämfört med hur mycket tid man tjänade för alla andra.
Jag förstår helt och hållet trafikplanerarnas tankegångar. Det är definitivt den bästa lösningen. Men då måste man naturligtvis INFORMERA om att buss 11 inte kör samma väg som spårvagn 11 brukar köra. Man måste informera de 5% som ska till Kortedala att de måste byta på halva vägen. Man kan ju inte ta för givet att de ska FÖRSTÅ det själva. Busschauffören måste ju ropa ut vid Galileis gata att det är dags att byta buss om man ska till Kortedala. Och gärna tidigare också. Och hur svårt är det att sätta upp ett litet informationsblad i busskuren? Där det till och med finns en speciell plastficka AVSEDD för sådana tillfälliga ändringar i trafiken. Och OM man kan ha tre informatörer vid Galileis gata, varför kan man inte ha en enda vid Rymdtorget? Varför förväntas just passagerarna från Rymdtorget begripa att deras ersättningsbuss för ordinarie spårvagn, inte alls kör samma väg?
Jag kunde naturligtvis ha frågat busschauffören om han skulle till Kortedala. Men jag hade ingen anledning att förmoda att han inte skulle det. Han sa ju till och med att han skulle till "alla de andra också..." Det vill säga alla hållplatser på hans linje. Men hur skulle jag kunna veta att hans linje denna dag inte innehöll de hållplatser som linjen innehåller i vanliga fall? Det hade varit enklare om han ropade ut det.
Jag kunde även ha frågat någon av informatörerna som befann sig vid Galileis gata för att berätta för mig att det var där jag skulle byta. Men då var jag tvungen att gå av. Och varför skulle jag gå av om jag inte visste att jag skulle byta? Bättre då om de hade haft en informatör vid hållplatsen jag klev på vid. Eftersom där inte brukar finnas informatörer kanske jag hade förstått att något inte var som vanligt. Ännu bättre om informatören hade informerat mig ÄVEN om jag inte hade frågat. Det finns nämligen informatörer som gör det ibland. Men de är sällsynta. Och hade det stått en lika stor skylt vid hållplatsen som det stod vid hållplatsen i Bellevue, hade jag kunnat läsa själv. Men det fanns ingen skylt, inte ens ett litet anslag på därför avsedd plats...
Och kom inte och påstå att jag hade kunnat gå in och läsa på Västtrafiks hemsida eller ringa deras journummer. För det första har jag ingen smartphone (bara en dumfån utan internet) och för det andra så RINGER JAG NATURLIGTVIS INTE OCH FRÅGAR OM EN ÄNDRING SOM JAG INTE VET OM ATT DEN EXISTERAR!
Om jag inte informerats om något annat, så tar jag för givet att det fungerar som vanligt. Det är ju bara det som skiljer sig från det vanliga, som man måste informera om. Jag har ganska stor erfarenhet av problem och strul i kollektivtrafiken, och jag vet att det sällan är själva problemet eller förseningarna som gör folk så irriterade. Det är alltid BRISTEN PÅ KOMMUNIKATION! Fel kan alltid uppstå. Och om passagerarna bara är informerade så brukar de acceptera mindre förseningar.
Men om det är något som kan göra kollektivtrafikpassagerare riktigt förbannade, så är det när trafikbolaget skiter fullkomligt i dem, och ger felaktig, eller ingen information alls. Och åtminstone vad det gäller passagerare från Rymdtorget denna dag, så kan jag intyga att det inte fanns någon information. Och kom ihåg att detta var ingen akutåtgärd med ersättningsbussar, det var ett sedan länge inplanerat spårarbete...
(Detta var bara första delen av denna historia. Inom kort följer den absurda fortsättningen...)
Det är skillnad på skånska och skånska
Hittade ett kul webbtest på Kvällspostens hemsida: Testa dina kunskaper i Österlenska. Testet är ihopsatt av Österlenskans kanske främste (före)språkare, Lars Yngve från Borrby. Han som var redaktör för Nya Upplagan, den genialiska skånska kulturtidskriften som gavs ut gratis som ett alternativ till Metro. Jag hämtade alltid ett exemplar på stadsbiblioteket i Lund när jag hade vägarna förbi. Här i Göteborg fick man bara tag på den en gång om året, på bokmässan, där jag även träffade och snackade med den sympatiske Lars Yngve ett par gånger. För ett par månader sedan läste jag att tidningen skulle läggas ner, vilket jag naturligtvis sörjer, men deras hemsida finns fortfarande kvar. Hör Lars Yngve läsa ur en av sina egna böcker på Österlenska här.
För det var ju Österlenskan det här inlägget skulle handla om. Vad många från andra delar av landet inte förstår är att skånska inte bara är en dialekt utan många olika. Varje del av Skåne har sitt eget språk. Med stora likheter sinsemellan, men också många olikheter. Många av mina förfäder härstammade från Österlen, men den Skånska jag är mest bekant med är den som talas i Gärds härad, det vill säga kring Degeberga, söder om Kristianstad. Det är inte Österlen (bara Mäklar-Österlen*) men väl ganska nära. Strax norr om. Följaktligen fick jag 11 av 13 på testet. Det är mer än vad 88% av de tidigare tävlande fick. Lite gissning och logiskt tänkande hjälpte nog också till. Hur mycket får du?
*Många skåningar drömmer om ett sommarhus på Österlen. Följaktligen är mäklarnas definition av Österlen betydligt bredare än den ursprungliga. De delar av Skåne som bara räknas som Österlen i mäklarannonserna men inte annars, kallas därför Mäklar-Österlen.
För det var ju Österlenskan det här inlägget skulle handla om. Vad många från andra delar av landet inte förstår är att skånska inte bara är en dialekt utan många olika. Varje del av Skåne har sitt eget språk. Med stora likheter sinsemellan, men också många olikheter. Många av mina förfäder härstammade från Österlen, men den Skånska jag är mest bekant med är den som talas i Gärds härad, det vill säga kring Degeberga, söder om Kristianstad. Det är inte Österlen (bara Mäklar-Österlen*) men väl ganska nära. Strax norr om. Följaktligen fick jag 11 av 13 på testet. Det är mer än vad 88% av de tidigare tävlande fick. Lite gissning och logiskt tänkande hjälpte nog också till. Hur mycket får du?
*Många skåningar drömmer om ett sommarhus på Österlen. Följaktligen är mäklarnas definition av Österlen betydligt bredare än den ursprungliga. De delar av Skåne som bara räknas som Österlen i mäklarannonserna men inte annars, kallas därför Mäklar-Österlen.
Om Österlens gränser ibland är oklara, är i alla fall dess mittpunkt ordentligt utmärkt. Du ser den här på bilden, och den ligger i Smedstorp. Fotograferad vid mitt besök där, 1 juli 2010
(Foto Anders N)
Sunday, November 17, 2013
5 - Is the magic number (En helt vanlig hemfärd från Skåne till Olofström)
En helt vanlig hemfärd från Skåne till Olofström. En helt vanlig dag i somras. Tog bussen från Åkarp (mellan Malmö och Lund) mot Lund. Bussen gick utan förseningar och jag skulle vara framme i Lund lagom till när 18:42-tåget mot Blekinge skulle avgå. Det hade jag förmodligen också varit, om det inte hade varit så att Åkarpsbussen tydligen inte går till stationen, som i princip alla andra bussar till Lund, utan har sin ändhållplats vid Bankgatan, en halv kilometer, fågelvägen, före järnvägsstationen. Varför vet jag inte.
Men några minuter hade jag på mig fortfarande, och jag sprang längs Lunds små gränder. Om du känner till Lund, så vet du att Lunds allra grändigaste små gränder är just de man springer genom på vägen från Bankgatan (vid Mårtenstorget) till stationen. Jag anlände till stationen klockan 18:43. En minut efter tåget avgått. Eller vänta. Vad stod det nu på tavlan vid trappan till gången under spåren? Tåget var försenat! Vilken tur! Men hur försenat? Vad stod det egentligen?
Ny tid: 5
5? Menar de 18:45? Eller om 5 minuter? Eller vad? Ni kan väl för tusan inte bara skriva 5? Efter en liten stund ändrades tavlan. Nu stod det:
Ny tid: 18:44
Vilket var om ungefär en halv minut. Jag sprang igen, ner för trappan, genom tunneln och upp för trappan vid det spår som Blekingetåget brukar gå från. Jag kom på att jag inte ens hunnit kolla vilket spår det här tåget gick från, jag fick bara ta för givet att det gick från det vanliga spåret. Och det gjorde det. Det gick precis när jag kom upp på perrongen...
Nu återstod två val. Antingen vänta en timme på nästa Blekingetåg. Leta upp något att äta under tiden. Eller också att ta nästa Pågatåg till Kristianstad, leta upp något att äta där och vänta en knapp timme där istället på nästa Blekingetåg. Som boende i Göteborg vet jag att det brukar vara bäst att ta den spårvagn/det tåg som man har framför sig, istället för att vänta på nästa som kanske aldrig kommer. Åka så långt som möjligt. Ibland får man gå sista biten. Bättre det än att behöva gå hela sträckan. Även om jag inte var så sugen på att gå från Kristianstad till Olofström. Det är 46 kilometer. Men jag tog Pågatåget mot Kristianstad. Som inte gick till Kristianstad visade det sig. Bara till Vinslöv (mellan Hässleholm och Kristianstad) på grund av ett banarbete.
Jag beslöt mig därför att hoppa av redan i Hässleholm, leta upp mat där och vänta en timme på nästa tåg till Blekinge. Det är nämligen närmare till maten i Hässleholm än i Kristianstad. Och jag ville inte riskera att missa ett tåg till...
I Hässleholm promenerade jag bort till den närliggande stormarknaden och inhandlade en delikat kantarellpaj och en liter mjölk. Sedan snabbt tillbaka. Inte till järnvägsstationen, bara nästan, till den närliggande hållplatsen för ersättningsbussar. Då jag var i god tid för nästa omgång ersättningsbussar (vars tåg inte hade anlänt ännu) så fick jag en bra fönsterplats långt fram i bussen.
Där intog jag min paj och beskådade underhållningen när tåget (som jag skulle ha varit med om jag hade väntat min timme i Lund istället) anlände, folk strömmade genom glastunneln över spåren, nerför rulltrappan och försökte pressa sig in bussen.
En tjej snett framför mig har begått det oförlåtliga misstaget att lägga sin väska på sätet bredvid sig. Hon får en ordentlig förmaning från chauffören som därefter återgår till att pressa in folk i bussen. Jag förstår honom, men tycker att det borde ha räckt att en bastant medpassagerare hade slagit sig ner ovanpå den där väskan. Då hade nog tjejen förstått...
Klockan 20:20 har bussen inte gått ännu. Ordinarie avgångstid för tåget är 20:12. Jag hoppas tåget väntar på oss i Kristianstad.
Jag skymtar en gammal klasskamrat från gymnasiet och hennes syster som passerar mig på väg längre in bussen. Ingen av dem känner igen mig. Busschaufförerna står utanför min buss och för en livlig diskussion. "Skit i det...kör istället!" säger en av chaufförerna till "min" chaufför. Men min chaufför vill inte köra förrän bussen är helt full. Så vi väntar lite till. Några passagerare till pressas in.
20:28 är min klocka. 20:19 står det på bussens display när vi startar. En ren lögn, men alltid lurar det någon. Förmodligen inger det passagerare falska förhoppningar om att hinna med tåget i Kristianstad. Bussen orkar med nöd och näppe, den hostar och pustar och stånkar sig i mycket små steg, upp för den lilla backe som leder ut till stora vägen.
Som du vet så är det känsliga partiet i alla hemresor från Skåne till Olofström, bussen i Bromölla. Det är ont om tid där, och vid minsta försening missar man bussen och får vänta en timme på nästa. Vid större förseningar missar man två. Men observera att detta inte för något oplanerat tågstrul, utan ett sedan länge inplanerat banarbete med tillhörande ersättningsbuss. Det borde alltså fungera. Ordinarie avgångstid från Kristianstad är 20:38. Att vi skulle hinna dit på tio minuter var högst osannolikt, men om tåget inte gjorde sitt ordinarie fem minuters uppehåll i Kristianstad utan bara ett kort stopp och sedan åkte direkt till Bromölla fanns det kanske en liten chans att jag hann med bussen. Ordinarie ankomstid i Bromölla 20:51. Bussen mot Olofström avgår 21:01. Ibland väntar den en liten stund om tåget inte verkar ha anlänt. Det är lätt för busschauffören att se, för då finns det oftast inga passagerare som väntar i kuren. Men tågfolket kan inte kontakta busschauffören om tåget blivit försenat. Trots att de jobbar på samma företag. Varför vet jag inte, men det är helt omöjligt, brukar de säga när jag frågar.
20:55 anländer vi till Kristianstad. Tåget står inne och är startklart. Jag och mina medpassagare hoppar ut och rusar in i tåget. Sedan händer inte så mycket. Där står vi en stund. Hur länge har jag inte riktigt koll på, men det rör sig om kanske tio minuter. Det är alldeles mörkt ute. Plötsligt, ur mörkret, kommer en ny stor ström av folk in i bussen. Det verkar som de bara dök upp ur intet, men i själva verket kom de från fler ersättningsbussar som precis anlänt. Bredvid mig dimper ett trött medelålders par ner, som vid närmare studier visar sig vara bekanta från Olofström som varit i Köpenhamn. Vi börjar prata, och därför har jag inga fler anteckningar. Men jag vet att vi anländer till Bromölla någon gång mellan 21:15 och 21:30. Då är Olofströmsbussen sedan länge försvunnen. Då skulle jag alltså stå och vänta till klockan var 22:01, ta bussen och hoppa av vid torget i Olofström 22:37. Därefter en tio minuters vandring hemåt. I vanliga fall, om jag tagit tåget från Lund vid 18:42 hade jag varit i Olofström till 20:37. Två timmars försening, med andra ord. Tyvärr inget ovanligt.
Fast riktigt så illa blev det faktiskt inte den här gången...
För mina bekanta bor långt från alla busshållplatser och hade därför anlitat en son med bil som strax anlände för hemtransport. Han körde en omväg, och jag blev avsläppt hemma vid postlådan vid klockan 22. Stort tack till denna vänliga familj.
Men några minuter hade jag på mig fortfarande, och jag sprang längs Lunds små gränder. Om du känner till Lund, så vet du att Lunds allra grändigaste små gränder är just de man springer genom på vägen från Bankgatan (vid Mårtenstorget) till stationen. Jag anlände till stationen klockan 18:43. En minut efter tåget avgått. Eller vänta. Vad stod det nu på tavlan vid trappan till gången under spåren? Tåget var försenat! Vilken tur! Men hur försenat? Vad stod det egentligen?
Ny tid: 5
5? Menar de 18:45? Eller om 5 minuter? Eller vad? Ni kan väl för tusan inte bara skriva 5? Efter en liten stund ändrades tavlan. Nu stod det:
Ny tid: 18:44
Vilket var om ungefär en halv minut. Jag sprang igen, ner för trappan, genom tunneln och upp för trappan vid det spår som Blekingetåget brukar gå från. Jag kom på att jag inte ens hunnit kolla vilket spår det här tåget gick från, jag fick bara ta för givet att det gick från det vanliga spåret. Och det gjorde det. Det gick precis när jag kom upp på perrongen...
Nu återstod två val. Antingen vänta en timme på nästa Blekingetåg. Leta upp något att äta under tiden. Eller också att ta nästa Pågatåg till Kristianstad, leta upp något att äta där och vänta en knapp timme där istället på nästa Blekingetåg. Som boende i Göteborg vet jag att det brukar vara bäst att ta den spårvagn/det tåg som man har framför sig, istället för att vänta på nästa som kanske aldrig kommer. Åka så långt som möjligt. Ibland får man gå sista biten. Bättre det än att behöva gå hela sträckan. Även om jag inte var så sugen på att gå från Kristianstad till Olofström. Det är 46 kilometer. Men jag tog Pågatåget mot Kristianstad. Som inte gick till Kristianstad visade det sig. Bara till Vinslöv (mellan Hässleholm och Kristianstad) på grund av ett banarbete.
Jag beslöt mig därför att hoppa av redan i Hässleholm, leta upp mat där och vänta en timme på nästa tåg till Blekinge. Det är nämligen närmare till maten i Hässleholm än i Kristianstad. Och jag ville inte riskera att missa ett tåg till...
I Hässleholm promenerade jag bort till den närliggande stormarknaden och inhandlade en delikat kantarellpaj och en liter mjölk. Sedan snabbt tillbaka. Inte till järnvägsstationen, bara nästan, till den närliggande hållplatsen för ersättningsbussar. Då jag var i god tid för nästa omgång ersättningsbussar (vars tåg inte hade anlänt ännu) så fick jag en bra fönsterplats långt fram i bussen.
Där intog jag min paj och beskådade underhållningen när tåget (som jag skulle ha varit med om jag hade väntat min timme i Lund istället) anlände, folk strömmade genom glastunneln över spåren, nerför rulltrappan och försökte pressa sig in bussen.
En tjej snett framför mig har begått det oförlåtliga misstaget att lägga sin väska på sätet bredvid sig. Hon får en ordentlig förmaning från chauffören som därefter återgår till att pressa in folk i bussen. Jag förstår honom, men tycker att det borde ha räckt att en bastant medpassagerare hade slagit sig ner ovanpå den där väskan. Då hade nog tjejen förstått...
Klockan 20:20 har bussen inte gått ännu. Ordinarie avgångstid för tåget är 20:12. Jag hoppas tåget väntar på oss i Kristianstad.
Jag skymtar en gammal klasskamrat från gymnasiet och hennes syster som passerar mig på väg längre in bussen. Ingen av dem känner igen mig. Busschaufförerna står utanför min buss och för en livlig diskussion. "Skit i det...kör istället!" säger en av chaufförerna till "min" chaufför. Men min chaufför vill inte köra förrän bussen är helt full. Så vi väntar lite till. Några passagerare till pressas in.
20:28 är min klocka. 20:19 står det på bussens display när vi startar. En ren lögn, men alltid lurar det någon. Förmodligen inger det passagerare falska förhoppningar om att hinna med tåget i Kristianstad. Bussen orkar med nöd och näppe, den hostar och pustar och stånkar sig i mycket små steg, upp för den lilla backe som leder ut till stora vägen.
Som du vet så är det känsliga partiet i alla hemresor från Skåne till Olofström, bussen i Bromölla. Det är ont om tid där, och vid minsta försening missar man bussen och får vänta en timme på nästa. Vid större förseningar missar man två. Men observera att detta inte för något oplanerat tågstrul, utan ett sedan länge inplanerat banarbete med tillhörande ersättningsbuss. Det borde alltså fungera. Ordinarie avgångstid från Kristianstad är 20:38. Att vi skulle hinna dit på tio minuter var högst osannolikt, men om tåget inte gjorde sitt ordinarie fem minuters uppehåll i Kristianstad utan bara ett kort stopp och sedan åkte direkt till Bromölla fanns det kanske en liten chans att jag hann med bussen. Ordinarie ankomstid i Bromölla 20:51. Bussen mot Olofström avgår 21:01. Ibland väntar den en liten stund om tåget inte verkar ha anlänt. Det är lätt för busschauffören att se, för då finns det oftast inga passagerare som väntar i kuren. Men tågfolket kan inte kontakta busschauffören om tåget blivit försenat. Trots att de jobbar på samma företag. Varför vet jag inte, men det är helt omöjligt, brukar de säga när jag frågar.
20:55 anländer vi till Kristianstad. Tåget står inne och är startklart. Jag och mina medpassagare hoppar ut och rusar in i tåget. Sedan händer inte så mycket. Där står vi en stund. Hur länge har jag inte riktigt koll på, men det rör sig om kanske tio minuter. Det är alldeles mörkt ute. Plötsligt, ur mörkret, kommer en ny stor ström av folk in i bussen. Det verkar som de bara dök upp ur intet, men i själva verket kom de från fler ersättningsbussar som precis anlänt. Bredvid mig dimper ett trött medelålders par ner, som vid närmare studier visar sig vara bekanta från Olofström som varit i Köpenhamn. Vi börjar prata, och därför har jag inga fler anteckningar. Men jag vet att vi anländer till Bromölla någon gång mellan 21:15 och 21:30. Då är Olofströmsbussen sedan länge försvunnen. Då skulle jag alltså stå och vänta till klockan var 22:01, ta bussen och hoppa av vid torget i Olofström 22:37. Därefter en tio minuters vandring hemåt. I vanliga fall, om jag tagit tåget från Lund vid 18:42 hade jag varit i Olofström till 20:37. Två timmars försening, med andra ord. Tyvärr inget ovanligt.
Fast riktigt så illa blev det faktiskt inte den här gången...
För mina bekanta bor långt från alla busshållplatser och hade därför anlitat en son med bil som strax anlände för hemtransport. Han körde en omväg, och jag blev avsläppt hemma vid postlådan vid klockan 22. Stort tack till denna vänliga familj.
Landskrona - En liten skymt av en gången skånsk sommar
Landskrona Järnvägsstation. Invigd 2001 i utkanten av stan.
Gamla Järnvägsstationen står tyst och tom ute i hamnen.
Vagnmansgatan
Sankt Olovs sjö
Gamla Vattentornet. Byggt 1904 på Landskronas högsta
plats, 6 meter (!) över havet. Numera dagis (!!!).
plats, 6 meter (!) över havet. Numera dagis (!!!).
Eriksgatan(!)
Johannes Döparens Katolska Kyrka.
I parken bredvid finns en nybyggd ruin till minne
av stadens första kyrka, också uppkallad efter
Johannes Döparen. Den revs på 1700-talet då
kommendanten på det närliggande citadellet blev rädd att
fienden skulle kunna beskjuta honom med kanon från tornet.
Hur i hela friden får man upp en kanon i ett kyrktorn?
I parken bredvid finns en nybyggd ruin till minne
av stadens första kyrka, också uppkallad efter
Johannes Döparen. Den revs på 1700-talet då
kommendanten på det närliggande citadellet blev rädd att
fienden skulle kunna beskjuta honom med kanon från tornet.
Hur i hela friden får man upp en kanon i ett kyrktorn?
Hörn av Rådhustorget
Weibullsholm. En imponerande kåk som tidigare var
huvudkontor för Fröbolaget Weibulls. Numera tomt.
Nuvarande ägaren får i nuläget inte riva, och vanvårdar därför
huset i väntan på att renovering inte längre ska vara möjlig.
En historia som tyvärr är långt ifrån unik
när det gäller gamla kulturbyggnader.
Tuppaskolan. Före detta folkskola,
numera exklusiva bostadsrätter.
Citadellet. Ibland felaktigt kallat Landskrona Slott. Men här
har aldrig huserat några kungligheter, grevar eller baroner.
Först var det militäranläggning, sedan fängelse och spinnhus.
Sveriges Radio sände en intressant dokumentär nyligen om
Sofia Albertina kyrka
(Nya) Vattentornet
Rådhuset
Landskrona teater
(Foto Anders N, sommaren 2013)
Nyhetsperspektiv på stormen
En ny storm har blåst över Sverige. Idag är tiotusentals hushåll utan ström och trafikverket avråder bilister att ge sig ut på vägarna. Men i medierna har det inte märkts så mycket. Jämfört med sist "tiotusentals blev strömlösa" alltså. På Aftonbladets hemsida ligger den ensamma artikeln om nattens storm en bra bit ner på sidan, efter den om alkoholintaget under inspelningen av Så mycket bättre och huvudnyheten "Ring inte tillbaka om en okänd person ringer dig från Afrika". DN prioriterar nyheten att Friggeboden ska växa. Expressen tycker att Patrick Ekwalls kampanj för att få Loa Falkman att sjunga nationalsången är intressantare, ja till och med den senaste av fyra(!) artiklar om att Skellefteås assisterande tränare var upprörd efter en match placeras högre. Just den arga tränaren är en nyhet även i lokaltidningen Norran. Men de placerar honom först på tredje plats efter två nyheter om stormen. Och jag kan inte minnas några skräckprofetior igår. Tog medierna ut sig vid förra stormen, och har inget mera att skriva? Eller kan allt det här bero på att den här stormen träffade Norrland istället för oss i Sveriges nedre halva?
Thursday, November 14, 2013
Hemmapyssel (Ett problem mindre...)
Mottog häromdagen ett rekommenderat brev från Litauen. Det har jag aldrig gjort förut. Jag ska strax berätta vad som fanns brevet, men först vill jag att du läser det här inlägget. Även om du har läst det förut. Så att du har bakgrunden klar för dig...
Har du läst nu? Bra. Jag skrev alltså på de där små vassa vårtorna i ett par veckor. Det fungerade, men tog längre tid än vanligt. Det gjorde ont i fingertopparna. Och plötsligt en dag när jag tryckte ner en vass liten vårta, så lossnade den och flög iväg. Ja, den flög. Knäppte iväg som en gräshoppa. Inte så långt visserligen, men jag kunde inte få den att fästa igen.
Det visade sig sedan att under denna vårta, som vanligtvis sitter under det som du och jag brukar kalla knapp eller tangent, satt en ingenting. Just det, en alldeles tvättäkta ingenting. Det fanns inget under den där vårtan, bara en platt yta. Men om man tryckte mitt på den lilla platta ytan så fungerade det i alla fall. På något vis känner ingentingen av när jag trycker på den.
Vi har alltså nu lärt oss att ett tangentbordet på en bärbar dator består av, i tur och ordning:
1: En stor plastkåpa med en bokstav på.
2: Under den, ett fjädrande plastfäste, som kåpan sitter fast i. Detta knäcks lätt, om man råkar tappa en bok på tangenten...
3: Under det, en liten vass vårta, som man kan skriva på. Tills den flyger bort.
4: Och slutligen en ingenting. Som man också kan skriva på. Om kåpan lossnat, plastfästet knäckts och vårtan flugit bort.
Men det känns inte helt bra att sitta där och skriva på ingenting. Även om det fungerar. Att det inte står någon bokstav på ingentinget gör inte så mycket. En van tangentbordshanterare som jag tittar inte på tangenterna särskilt ofta när jag skriver. Jag vet var de finns ändå. Precis som när jag spelar piano. Men min hjärna blir lika förvånad varje gång den tror att den trycker ner en tangent, och istället möts av en liten vass vårta, eller en ingenting. Det blir en liten paus varje gång, innan man kommer på varför tangenten inte är där. Med tre saknade tangenter (D, B och X) blir det många pauser i en text.
När även den lilla vassa vårtan nummer två flugit iväg, insåg jag att jag måste göra något åt saken. Jag gav mig ut på nätet för att hitta en lösning. Jag kan inte vara den ende som tappat saker på min bärbara dator. Och mycket riktigt. Det gick naturligtvis utmärkt att köpa nya tangentbord. För ett antal hundralappar. Men att byta hela datorns tangentbord bara för att tre tangenter var trasiga kändes onödigt dyrt. Jag hittade också ett företag som sålde enstaka tangenter. De hade långa listor med olika tillverkare och modeller som salufördes. Även min dator fanns med, men de tangenter de påstod skulle passa, såg inte alls ut som mina på bilderna.
På Ebay hittade jag en kille i Litauen. Han hade en likadan dator som jag. Med den skillnaden att hans förmodligen inte fungerade, eftersom han nu sålde dess tangenter. Naturligtvis var just de tangenter jag behövde redan sålda till någon annan. I alla fall två: D och B. X hade han kvar. Men du kanske minns att jag återfann två gravt chockade tangenter efter olyckshändelsen. Det var D och B. Faktum är att även X dök upp så småningom. Jag hade föräldrabesök en tid efter incidenten och min fader fann X under sin sovplats.
Eftersom jag hade kåporna, behövde jag nu bara den vassa vårtan, och det fjädrande plastfästet. Jag köpte X:et och två andra bokstäver från killen i Litauen.
Ett rekommenderat brev anlände någon vecka senare. Mycket litet, och vägde i princip ingenting. Jag hämtade det nere i tipsbutiken.
Trots sin litenhet innehöll det precis vad jag behövde. Fjädrande plastfästen och små vassa vårtor. Och så plastkåporna med bokstäver på. Även om jag inte behövde dem.
Sedan blev det ett rysligt pysslande och pillande. Vårtorna behövde inte fästas, de hölls på plats av de fjädrande fästena. Men det gällde att få de fjädrande fästena på rätt håll, och att klämma fast dem mellan några små metallhorn som fanns runt ingentingen. Och sedan dessutom att sticka in den andra änden av det fjädrande fästet i de små, små hålen på plastkåpan. Lätt var det inte. Jag googlade efter tips och råd. Hittade ett Youtube-klipp med en amerikansk tonårsvalp som påstod sig veta hur det skulle gå till. Det ska inte förnekas att små tonårsvalpar brukar ha koll på de senaste tekniska grejerna. I alla fall tror gärna de äldre det...
Han började med att skryta om att han hade gjort 150 liknande videos på 4 år. Redan där borde jag ha anat oråd. Men jag var väl stressad. När han sedan påstod att den lilla vassa vårtan, eller "that black thing" som han kallade den, aldrig lossnade - då började jag förstå vad det här var för en gök, för att citera en av mina gamla lärare...
Sedan sa han att utan "that white thing", det vill säga det fjädrande fästet, skulle inte tangenten gå att fästa. Det hade han rätt i. Men detta vita fjädrande fäste hade han naturligtvis redan satt dit innan han började filma, och sedan sa han att det var "Super Easy" att få tangenten på plats. Han satte plastbiten mot fästet. Precis där blev det ett tvärt klipp i filmen. Sedan satt tangenten på plats. "Super Easy, my *ss", säger jag. Jag undrar hur många minuter det egentligen tog för honom att få dit det fjädrande fästet och kåpan. Och jag undrar om hans övriga 149 instruktionsvideos är lika meningslösa...
Ursäkta utvikningen. Men självgoda småpojkar (eller självgoda stora pojkar, eller självgoda små eller stora flickor för den delen) som fuskar ihop instruktionsvideos, är inte vad man vill hitta när man ska försöka lösa ett problem. 580 987 personer har hittills lurats att titta på smörjan.
Nåväl. X och B fick jag till slut på plats. Men D lyckades jag inte hitta. D som du minns, som blev så svårt chockskadad. Vart hade hen tagit vägen? Inte kan väl en datortangent bara försvinna så där? Jag letade runt i lägenheten tills jag till slut hittade en under skrivbordet:
Det var mellanslaget till mitt gamla reservtangentbord. Det passade tyvärr inte här. Men jag lyckades lösa det ändå. Så nu sitter jag här äntligen och skriver på ett komplett tangentbord igen.
Ja, nästan i alla fall...
Subscribe to:
Posts (Atom)
