MEDEL FÖR DITT NAMN Du en förmånstagare i testamentet. ($3,100.000,00) till dig i kodicillens och sista test av sin vilja. Kontakta Den här email för mer information: barristerlawyer53@yahoo.com.hk Mottog detta mail häromdagen. För att vara ett skojarmail så är det förvånansvärt kort. Men det är ambitiöst. Det kommer man inte ifrån. Avsändaren har suttit länge med ordlistan och översatt ord för ord. Det förklarar varför det är kort. Han/hon orkade inte mer än fyra meningar. Trots alla ansträngningar vet jag inte om man ska skratta eller gråta. barristerlawyer53@yahoo.com.hk Det låter väl som adressen till en riktigt seriös advokat? Och Sista test av sin vilja? Det måste ha något med Last will and testament att göra. Men vilken testamente? Vems testamente? Och vad i hela friden är en kodicillens? Är det vad det låter som? Jag visste inte ens att sillen använde sådana. Man lär sig något nytt varje dag... | |
Monday, November 7, 2011
Sillens kå...vadåförnågot?
Dövande frågor i telefonsamtal... (men fortfarande inget svar)
20:10 Lagar kvällsmat
RRRRIIIIIINNNNNNGGG!
Min telefon har börjat ringa vid de mest olämpliga tillfällen. Aldrig någon där. Inte ens något stönande...tyvärr... Lägger man på så ringer den direkt igen. Jag tror jag måste kontakta min IP-telefonileverantör. Någon dag. I väntan på det så drar jag ur teledosan på natten. Det är så irriterande när den börjar ringa upp mitt i natten. Förmodligen samma sak den här gången. Men man vet ju aldrig...
-Nilsson...
Ljud i bakgrunden. Tydligen inte teledosan som fått spel den här gången. Jag undrar vem det kan vara...
-Hallå ja?
-Ja, hallå.
-Är det Anders?
En tjej. Hon vet vad jag heter. Men jag känner inte igen hennes röst.
-Ja, det stämmer bra.
-Hej. Jag ringer från xxx Vi sysslar med marknadsundersökningar.
-OK?
Min telefon är nixad. Men hon låter rätt trevlig...
-Vi skulle vilja ställa några frågor till dig om dina radiovanor.
-Jaså.
Ja, radio lyssnar jag rätt mycket på. Gärna en trevlig P3 dokumentär. Eller P1:s Kaliber, eller P1 Medierna när jag sitter vid datorn. Eller kanske P2 Monitor. Och naturligtvis Wermelin. Eller något helt annat. Det finns mycket roligt på radio.
-Några frågor och så ska du få höra några ljudexempel. Låter det OK?
-Ja. Jo visst. Jag måste bara stänga av spisen då.
-Visst.
Ugnen, närmare bestämt.
-Ja. Nu är jag tillbaka.
-Bra. Först måste jag fråga. Har du någon nära bekant som arbetar med TV, Radio eller Marknadsundersökningar?
Jaså, det är dom igen. Förra gången frågade de om jag hade någon bekant som jobbade med det där, och då svarade jag JA. Och då ville de inte prata med mig mer. Och sedan dess har jag, och minst en bloggläsare grubblat över vad det egentligen handlade om. Nu frågar de om en "Nära" bekant. Det är en viss skillnad. Kanske jag kan få svar den här gången...
-Det beror på vad du menar med NÄRA?
-Ja (fniss), det får du avgöra själv...
Jag har många goda vänner som sysslar med TV. Nästan hälften i vänlistan på Facebook. Men eftersom jag nästan aldrig är på Facebook... De som jag håller kontakt med, är inte branschen. Inte så mycket i alla fall. Just nu. Vad jag vet. Fast jag vet inte riktigt vad du gör just nu. Men vi kan väl säga...
-Då säger vi väl Nej då.
-Vad bra. Då vill jag veta din ålder.
-XX
-Och ditt postnummer.
-XXX XX
-Tack. Hur mycket lyssnar du på radio om dagarna? Då räknar vi också när den står på i bakgrunden...
Ja, det är väl mest så jag lyssnar. I bakgrunden. Medan jag arbetar på datorn. Och det har blivit en hel del på sistone.
-Kanske 5-6 timmar. Ska vi säga 6?
-Vad bra. Nu ska du få höra ett exempel på en typ av radiostation.
SDAHKDSKAIUDYJKJKSJJHSADSDHSDGHSGHKDS Förfärligt oljud. Jag får hålla telefonen en bra bit från örat. Så småningom glider det över i korta bitar av låtar. Modernt. Topplisteaktigt. Av den där typen som tror att det är rockigt, men egentligen inte är det. Intetsägande. Känner igen någon låt som jag nog har hört någon gång. Den låter väl OK. Men i övrigt, nej...
-Skulle du säga att du lyssnar på den här typen av radiostation: Ofta, ibland eller nästan aldrig?
-Aldrig. Men det var inget alternativ. Så det får bli Nästan Aldrig.
-Jaha (fniss), men då tillhör du nog inte den målgrupp som det här gäller...
Så jag dög ändå inte. Vad ska jag göra för att duga? Suck. Åter till spisen och kvällsmaten med andra ord. Efter att jag skrivit det här inlägget förstås...
RRRRIIIIIINNNNNNGGG!
Min telefon har börjat ringa vid de mest olämpliga tillfällen. Aldrig någon där. Inte ens något stönande...tyvärr... Lägger man på så ringer den direkt igen. Jag tror jag måste kontakta min IP-telefonileverantör. Någon dag. I väntan på det så drar jag ur teledosan på natten. Det är så irriterande när den börjar ringa upp mitt i natten. Förmodligen samma sak den här gången. Men man vet ju aldrig...
-Nilsson...
Ljud i bakgrunden. Tydligen inte teledosan som fått spel den här gången. Jag undrar vem det kan vara...
-Hallå ja?
-Ja, hallå.
-Är det Anders?
En tjej. Hon vet vad jag heter. Men jag känner inte igen hennes röst.
-Ja, det stämmer bra.
-Hej. Jag ringer från xxx Vi sysslar med marknadsundersökningar.
-OK?
Min telefon är nixad. Men hon låter rätt trevlig...
-Vi skulle vilja ställa några frågor till dig om dina radiovanor.
-Jaså.
Ja, radio lyssnar jag rätt mycket på. Gärna en trevlig P3 dokumentär. Eller P1:s Kaliber, eller P1 Medierna när jag sitter vid datorn. Eller kanske P2 Monitor. Och naturligtvis Wermelin. Eller något helt annat. Det finns mycket roligt på radio.
-Några frågor och så ska du få höra några ljudexempel. Låter det OK?
-Ja. Jo visst. Jag måste bara stänga av spisen då.
-Visst.
Ugnen, närmare bestämt.
-Ja. Nu är jag tillbaka.
-Bra. Först måste jag fråga. Har du någon nära bekant som arbetar med TV, Radio eller Marknadsundersökningar?
Jaså, det är dom igen. Förra gången frågade de om jag hade någon bekant som jobbade med det där, och då svarade jag JA. Och då ville de inte prata med mig mer. Och sedan dess har jag, och minst en bloggläsare grubblat över vad det egentligen handlade om. Nu frågar de om en "Nära" bekant. Det är en viss skillnad. Kanske jag kan få svar den här gången...
-Det beror på vad du menar med NÄRA?
-Ja (fniss), det får du avgöra själv...
Jag har många goda vänner som sysslar med TV. Nästan hälften i vänlistan på Facebook. Men eftersom jag nästan aldrig är på Facebook... De som jag håller kontakt med, är inte branschen. Inte så mycket i alla fall. Just nu. Vad jag vet. Fast jag vet inte riktigt vad du gör just nu. Men vi kan väl säga...
-Då säger vi väl Nej då.
-Vad bra. Då vill jag veta din ålder.
-XX
-Och ditt postnummer.
-XXX XX
-Tack. Hur mycket lyssnar du på radio om dagarna? Då räknar vi också när den står på i bakgrunden...
Ja, det är väl mest så jag lyssnar. I bakgrunden. Medan jag arbetar på datorn. Och det har blivit en hel del på sistone.
-Kanske 5-6 timmar. Ska vi säga 6?
-Vad bra. Nu ska du få höra ett exempel på en typ av radiostation.
SDAHKDSKAIUDYJKJKSJJHSADSDHSDGHSGHKDS Förfärligt oljud. Jag får hålla telefonen en bra bit från örat. Så småningom glider det över i korta bitar av låtar. Modernt. Topplisteaktigt. Av den där typen som tror att det är rockigt, men egentligen inte är det. Intetsägande. Känner igen någon låt som jag nog har hört någon gång. Den låter väl OK. Men i övrigt, nej...
-Skulle du säga att du lyssnar på den här typen av radiostation: Ofta, ibland eller nästan aldrig?
-Aldrig. Men det var inget alternativ. Så det får bli Nästan Aldrig.
-Jaha (fniss), men då tillhör du nog inte den målgrupp som det här gäller...
Så jag dög ändå inte. Vad ska jag göra för att duga? Suck. Åter till spisen och kvällsmaten med andra ord. Efter att jag skrivit det här inlägget förstås...
Sunday, November 6, 2011
Storviltjakt (i botaniska trädgården)!
 |
| I slutet av augusti, strax innan allt körde ihop sig, utlovade jag bilder från en storviltjakt... |
 |
| Här är de nu. Inte vilken storviltjakt heller, utan en storviltjakt i botaniska trädgården... |
 |
| Det var rysligt många fotografer på plats. Om än inte lika många som jag råkade på dagen efter, men det är en annan historia... |
 |
| Alla hade inte kameror. Vissa hade bara fotovästar... |
 |
| Egentligen var det varken fotografer eller åskådare som var huvudattraktionen. Jag har en förmåga att alltid välja fel motiv... |
 |
| ...även när det finns riktigt storvilt i närheten. Jag föredrar det osedda och oväntade. Tycker att det vanliga kan vara extraordinärt. Jag får dock erkänna att även jag knäppte ett par bilder på det populära paret. Jag förmodar att du känner igen dem... |
(Foto Anders N)
Thursday, November 3, 2011
Bloggföljetong: The Quest for Fire(Wire) del 4
Detta är del 4 av en bloggföljetong, som handlar om mina försök att köpa en bärbar dator. Det är svårare än man kan tro. Nästan lika svårt är det att förstå detta inlägg om man inte läst de föregående först. Gör därför det nu. Börja med nummer 1.
När jag kommit hem efter besöket hos bilklädselssnubben (som jag glömde döpa, men vi kan kalla hans bolag för PestData), satte jag mig vid datorn och började leta. På det allra första stället jag var, hade de ju faktiskt datorer med FireWire. Det var MultumediaMonster för 12000 och uppåt. Så mycket hade jag inte att röra mig med, men det kanske var så enkelt som att jag behövde gå upp några kronor. De allra enklaste modellerna, som säljs till vanligt folk, saknar kanske FireWire av den enkla anledningen att vanligt folk inte behöver FireWire. Jag letade nu efter lite dyrare datorer. Inte mycket, bara lite dyrare. Och plötsligt hittade jag en dator med kortplats. Den kostade ungefär 7000 kronor hos EL-efanten. Det kunde gå. Jag måste ha FireWire. Mitt senaste besök hos EL-efanten var inte helt lysande (se del 2), men det var bättre än besöket hos YesLixom (också del 2). Kanske det räckte med att besöka en annan EL-efant? Den mitt inne i stan, kanske? Jag såg att datorn fanns i lager i den EL-efanten, att jag kunde boka den direkt på nätet, och hämta ut den inom 24 timmar i affären. Det gjorde jag dock inte, för det började låta alltför mycket som PestData (se del 3).
Dagen efter åkte jag in till EL-efanten mitt i stan. Där inne hittade jag snart datorn jag sökte (vi kan kalla tillverkaren för Ponny, vilket låter snällt och pålitligt). Tillverkaren stämde, priset stämde, utseendet stämde. Men det fanns ingen kortplats! Det var ju typiskt att det skulle vara skrivfel på nätet. Men det fanns många datorer där. Jag tittade vidare. Plötsligt hittade jag en Ponny till. Den såg precis likadan ut som den andra, men den hade kortplats. Det var nog den jag hade sett på nätet. Och den var en tusenlapp billigare här! BINGO! Jag såg mig omkring efter en säljare, men hittade ingen. Däremot hittade jag en kölappsautomat. Det var bättre än inget. Jag tog en kölapp. Det var bara ett nummer före mig. Någon säljare syntes dock inte till. Bara kunder. Jag stod där en stund och såg mig omkring. När jag stått där ett par minuter hörde jag plötsligt någon skrika en bit bort. Det var en säljare. Hans lilla arbetsplats med dator var väl gömd bakom en hylla. Men han ville gärna hjälpa mig. Jag förklarade att jag var intresserad av Ponnyn. Jag frågade också vad som var skillnaden mellan den ponnyn och den lite dyrare ponnyn. Den dyrare ponnyn var årets modell, sa han. "Min" ponny var förra årets. Trots att de på papperet hade samma prestanda, var årets ponny dubbelt så snabb. Det var inga problem för mig, för även förra årets ponny var avsevärt mycket snabbare än min gamla trötta dator. Och, sa jag, det är väl ingen kortplats på den nya Ponnyn? Nej, det var det inte. Förra årets ponny hade kortplats och då var ju saken klar. Billigare och dessutom bättre. För mina speciella behov. Han undrade om jag ville ha en försäkring. Och om jag nu skulle köpa en dyr ponny, kanske det skulle vara bra att ha. Jag vet att det har varit mycket diskussioner kring de där försäkringarna, men han argumenterade bra. Om jag skulle råka tappa den i golvet inom försäkringsperioden, sa han, skulle jag få en ny. Och då skulle jag kunna kräva att få en med kortplats, eftersom det var anledningen att jag köpte just den här modellen. Jag brukar tappa saker och klanta mig och allt möjligt, och jag tänkte att det borde vara ännu svårare att få tag på en dator med kortplats i framtiden. Så det blev tilläggsförsäkring också. Två år. Det var den kortaste period de hade. Han knappade in mig på datorn, sedan fick jag gå till kassan och betala, fick ett kvitto, och till slut fick jag gå en trappa ner och hämta datorn av en kille i en lucka. Nu var jag alltså äntligen ägare till en ny dator. Med kortplats för FireWire-kort. Det kändes förfärligt bra. Nu skulle jag hinna jobba ifatt med mig allt som blivit lidande på grund av att jag haft en dator som inte riktigt orkar med mig längre...
Jag kom hem och packade upp datorn. Alla delar var med. Jag städade av mitt skrivbord, och satte den bredvid min gamla. Jag behövde arbeta parallellt med dem i början. Tills jag fått över alla viktiga filer och program till den nya. Sladden i sladdosan, och tryckte på On. Den startade mjukt och fint. Eftersom det var första gången datorn startades så var det lite inställningar att göra. Till exempel frågade den vad jag hette. Den hade faktiskt ett förslag till användarnamn:
Och det är ju ett väldigt trevligt namn, men det är inte mitt. Jag skrev in mitt eget istället. Windows startade upp. Det såg lite annorlunda ut än vanligt, men inte värre än att jag snabbt lärde mig var jag skulle klicka. Touchpaden hade skönt motstånd och skärmen lyste klart och fint. Först när jag såg den nya datorns skärm och den gamla datorns bredvid varandra, insåg jag att den gamla är väldigt mörk.
Om den alltid har varit det, eller om den har blivit sådan med tiden vet jag däremot inte. Jag började lägga in de program jag behöver. Bildbehandling, webbläsare och Office. Eller rättare sagt nej. Inte Office. Jag ärvde Office 97 när föräldrarnas nya dator kom med nytt Officepaket, och det har fungerat alldeles utmärkt för mig sedan dess. 14 år är väl ingen ålder? Men den nya datorn var lite snorkig på den fronten. Den ville inte umgås med så gamla program, sa den. Jag får försöka hitta ett nyare. För övrigt fungerade den nya datorn fint. Hela helgen. Det blev Måndag. Det blev Tisdag. Och plötsligt märkte jag att jag inte kunde vänsterklicka. Du vet, vänster musknapp, fast på Touchpaden. Den där som man styr allting med. Markerar, väljer, startar, klickar. Allt. Det gick inte. Om jag beklagade mig över bristen på mellanslag på den gamla datorn, är det inget alls mot att inte kunna vänsterklicka. På min gamla dator, som jag haft i sex år, är färgen helt bortsliten på den knappen. Men den fungerar. Till skillnad från mellanslaget. Men att ett mellanslag dör efter sex års ständigt mellanslagande kanske är förståeligt. Att vänster klickknapp dör efter 3-4 dagars vänsterklickande, är inte OK!
Jag försökte gå in på nätet för att hitta information. Kanske det bara var en inställningsfråga. Men jag lyckades inte ens få upp webbläsaren utan vänsterknapp. Som sagt, ingenting fungerar utan den. Lyckligtvis hade jag en gammal hederlig datormus längst ner i en byrålåda. Den fungerade. Den kvällen satt jag med två datorer vid sidan om varandra, en gammal utan mellanslag, men med ett löst tangentbord ovanpå en resväska under bordet, och en splitterny dator utan vänsterknapp, men med en datormus. Tyvärr fick inte datormusen plats på skrivbordet när jag hade två datorer där, jag fick köra den på datorlådan, som stod på golvet bredvid resväskan. Sedan gällde det naturligtvis att komma ihåg vilken dator som tangentbordet respektive musen var kopplad till. Det blev fel hela tiden. Naturligtvis kunde jag ha packat ner den nya, defekta datorn direkt, men den var bra för att lyssna på radion samtidigt som jag arbetade med den gamla. Den gamla datorn kan bli trött ibland om man både lyssnar på radion och kör bildbehandlingsprogram samtidigt. Det fungerade bättre så här, och min nya dator var förvandlad till en 6000 kronors radio. (Plus tilläggsförsäkring. Jubel!)
Dagen efter gjorde jag några försök till att finna svar på mitt vänsterknappsproblem. Det verkade som om fler råkat ut för liknande problem, men ingen hade några svar att ge. Jag packade ner den i lådan igen, och begav mig tillbaka till EL-efanten...
(Fortsättning följer i del 5. Blir det den sista?)
När jag kommit hem efter besöket hos bilklädselssnubben (som jag glömde döpa, men vi kan kalla hans bolag för PestData), satte jag mig vid datorn och började leta. På det allra första stället jag var, hade de ju faktiskt datorer med FireWire. Det var MultumediaMonster för 12000 och uppåt. Så mycket hade jag inte att röra mig med, men det kanske var så enkelt som att jag behövde gå upp några kronor. De allra enklaste modellerna, som säljs till vanligt folk, saknar kanske FireWire av den enkla anledningen att vanligt folk inte behöver FireWire. Jag letade nu efter lite dyrare datorer. Inte mycket, bara lite dyrare. Och plötsligt hittade jag en dator med kortplats. Den kostade ungefär 7000 kronor hos EL-efanten. Det kunde gå. Jag måste ha FireWire. Mitt senaste besök hos EL-efanten var inte helt lysande (se del 2), men det var bättre än besöket hos YesLixom (också del 2). Kanske det räckte med att besöka en annan EL-efant? Den mitt inne i stan, kanske? Jag såg att datorn fanns i lager i den EL-efanten, att jag kunde boka den direkt på nätet, och hämta ut den inom 24 timmar i affären. Det gjorde jag dock inte, för det började låta alltför mycket som PestData (se del 3).
Dagen efter åkte jag in till EL-efanten mitt i stan. Där inne hittade jag snart datorn jag sökte (vi kan kalla tillverkaren för Ponny, vilket låter snällt och pålitligt). Tillverkaren stämde, priset stämde, utseendet stämde. Men det fanns ingen kortplats! Det var ju typiskt att det skulle vara skrivfel på nätet. Men det fanns många datorer där. Jag tittade vidare. Plötsligt hittade jag en Ponny till. Den såg precis likadan ut som den andra, men den hade kortplats. Det var nog den jag hade sett på nätet. Och den var en tusenlapp billigare här! BINGO! Jag såg mig omkring efter en säljare, men hittade ingen. Däremot hittade jag en kölappsautomat. Det var bättre än inget. Jag tog en kölapp. Det var bara ett nummer före mig. Någon säljare syntes dock inte till. Bara kunder. Jag stod där en stund och såg mig omkring. När jag stått där ett par minuter hörde jag plötsligt någon skrika en bit bort. Det var en säljare. Hans lilla arbetsplats med dator var väl gömd bakom en hylla. Men han ville gärna hjälpa mig. Jag förklarade att jag var intresserad av Ponnyn. Jag frågade också vad som var skillnaden mellan den ponnyn och den lite dyrare ponnyn. Den dyrare ponnyn var årets modell, sa han. "Min" ponny var förra årets. Trots att de på papperet hade samma prestanda, var årets ponny dubbelt så snabb. Det var inga problem för mig, för även förra årets ponny var avsevärt mycket snabbare än min gamla trötta dator. Och, sa jag, det är väl ingen kortplats på den nya Ponnyn? Nej, det var det inte. Förra årets ponny hade kortplats och då var ju saken klar. Billigare och dessutom bättre. För mina speciella behov. Han undrade om jag ville ha en försäkring. Och om jag nu skulle köpa en dyr ponny, kanske det skulle vara bra att ha. Jag vet att det har varit mycket diskussioner kring de där försäkringarna, men han argumenterade bra. Om jag skulle råka tappa den i golvet inom försäkringsperioden, sa han, skulle jag få en ny. Och då skulle jag kunna kräva att få en med kortplats, eftersom det var anledningen att jag köpte just den här modellen. Jag brukar tappa saker och klanta mig och allt möjligt, och jag tänkte att det borde vara ännu svårare att få tag på en dator med kortplats i framtiden. Så det blev tilläggsförsäkring också. Två år. Det var den kortaste period de hade. Han knappade in mig på datorn, sedan fick jag gå till kassan och betala, fick ett kvitto, och till slut fick jag gå en trappa ner och hämta datorn av en kille i en lucka. Nu var jag alltså äntligen ägare till en ny dator. Med kortplats för FireWire-kort. Det kändes förfärligt bra. Nu skulle jag hinna jobba ifatt med mig allt som blivit lidande på grund av att jag haft en dator som inte riktigt orkar med mig längre...
Jag kom hem och packade upp datorn. Alla delar var med. Jag städade av mitt skrivbord, och satte den bredvid min gamla. Jag behövde arbeta parallellt med dem i början. Tills jag fått över alla viktiga filer och program till den nya. Sladden i sladdosan, och tryckte på On. Den startade mjukt och fint. Eftersom det var första gången datorn startades så var det lite inställningar att göra. Till exempel frågade den vad jag hette. Den hade faktiskt ett förslag till användarnamn:
Och det är ju ett väldigt trevligt namn, men det är inte mitt. Jag skrev in mitt eget istället. Windows startade upp. Det såg lite annorlunda ut än vanligt, men inte värre än att jag snabbt lärde mig var jag skulle klicka. Touchpaden hade skönt motstånd och skärmen lyste klart och fint. Först när jag såg den nya datorns skärm och den gamla datorns bredvid varandra, insåg jag att den gamla är väldigt mörk.
Om den alltid har varit det, eller om den har blivit sådan med tiden vet jag däremot inte. Jag började lägga in de program jag behöver. Bildbehandling, webbläsare och Office. Eller rättare sagt nej. Inte Office. Jag ärvde Office 97 när föräldrarnas nya dator kom med nytt Officepaket, och det har fungerat alldeles utmärkt för mig sedan dess. 14 år är väl ingen ålder? Men den nya datorn var lite snorkig på den fronten. Den ville inte umgås med så gamla program, sa den. Jag får försöka hitta ett nyare. För övrigt fungerade den nya datorn fint. Hela helgen. Det blev Måndag. Det blev Tisdag. Och plötsligt märkte jag att jag inte kunde vänsterklicka. Du vet, vänster musknapp, fast på Touchpaden. Den där som man styr allting med. Markerar, väljer, startar, klickar. Allt. Det gick inte. Om jag beklagade mig över bristen på mellanslag på den gamla datorn, är det inget alls mot att inte kunna vänsterklicka. På min gamla dator, som jag haft i sex år, är färgen helt bortsliten på den knappen. Men den fungerar. Till skillnad från mellanslaget. Men att ett mellanslag dör efter sex års ständigt mellanslagande kanske är förståeligt. Att vänster klickknapp dör efter 3-4 dagars vänsterklickande, är inte OK!
Jag försökte gå in på nätet för att hitta information. Kanske det bara var en inställningsfråga. Men jag lyckades inte ens få upp webbläsaren utan vänsterknapp. Som sagt, ingenting fungerar utan den. Lyckligtvis hade jag en gammal hederlig datormus längst ner i en byrålåda. Den fungerade. Den kvällen satt jag med två datorer vid sidan om varandra, en gammal utan mellanslag, men med ett löst tangentbord ovanpå en resväska under bordet, och en splitterny dator utan vänsterknapp, men med en datormus. Tyvärr fick inte datormusen plats på skrivbordet när jag hade två datorer där, jag fick köra den på datorlådan, som stod på golvet bredvid resväskan. Sedan gällde det naturligtvis att komma ihåg vilken dator som tangentbordet respektive musen var kopplad till. Det blev fel hela tiden. Naturligtvis kunde jag ha packat ner den nya, defekta datorn direkt, men den var bra för att lyssna på radion samtidigt som jag arbetade med den gamla. Den gamla datorn kan bli trött ibland om man både lyssnar på radion och kör bildbehandlingsprogram samtidigt. Det fungerade bättre så här, och min nya dator var förvandlad till en 6000 kronors radio. (Plus tilläggsförsäkring. Jubel!)
Dagen efter gjorde jag några försök till att finna svar på mitt vänsterknappsproblem. Det verkade som om fler råkat ut för liknande problem, men ingen hade några svar att ge. Jag packade ner den i lådan igen, och begav mig tillbaka till EL-efanten...
(Fortsättning följer i del 5. Blir det den sista?)
Tvättmaskinen är lagad!!! Men...
När jag kom ner till tvättstugan i morse, såg jag direkt att den trasiga tvättmaskinen var lagad. I båda maskinerna, samt i torktumlaren, fanns färgglada tvättar som skuttade runt, runt, som rännstensungar på en blomsteräng. Problemet var att min tvättid precis hade börjat. Och det var som du säkert förstår, inte mina tvätt. Ibland kommer man ner och finner tvättmaskinerna fulla och säg, fem minuter kvar. Då är det någon som beräknat tiden lite fel. Inga större problem med det. Då väntar man fem minuter, sedan kommer de och hämtar sin tvätt. Men här återstod det ungefär 40 minuter på varje maskin. Då handlar det inte om någon felberäkning, utan om någon som med berått mod slängt in en ny tvätt trots att dennes tvättid snart var slut. Dörren var öppen, så i princip hade jag kunnat gå in, nödöppna maskinerna och slänga ut den våta tvätten på bänken i förrummet. Jag hade förmodligen gjort det också, om inte den nidingen låst den öppna dörren med sitt tvättlås. Ja, du läste rätt. Låst den ÖPPNA dörren. Det är klart att man låser, när man stjäl någons tvättid. Det förstår ju jag med. Annars tar ju personen bara tillbaka den. Men varför låser man med ett tvättlås om man inte stängt dörren först? Jag kan bara komma på en förklaring: Han/hon ville inte bara beröva mig min sedan två veckor bokade och efterlängtade tvättid, utan också tvinga mig att se på när hans/hennes tvätt far runt i den glädje och extas, som borde ha varit min tvätts glädje och extas.
Jag väntade i 15 minuter. Jag funderade på att slänga ut tvätten i alla fall. Och ta ut den torktumlade tvätten, slänga den i tvätthon och spola den full med vatten. Det gjorde jag inte. Det var bara tjugo minuter kvar. Jag hade inte så mycket tvätt, och skulle hinna tvätta den i alla fall. Men jag orkade inte stå där och vakta och vänta. Jag släpade upp min tvättkorgspåse till lägenheten igen. Väl uppe insåg jag att jag hade missat reprisen av intervjun med Kee Marcello som jag missade i nyhetsmorgon igår. Dagen började dåligt och blev värre...
En halvtimme senare stod jag nere i tvättstugans förrum igen. Tvättstugan var fortfarande låst. Denna gång låst och stängd. Men nu satt där ett nytt tvättlås...
När den ena maskinen var trasig, var inte tvättstugan så attraktiv. Men så fort den fungerar som den ska, börjar kriget om tiderna igen. Och det är djungelns lag som gäller.
Jag väntade i 15 minuter. Jag funderade på att slänga ut tvätten i alla fall. Och ta ut den torktumlade tvätten, slänga den i tvätthon och spola den full med vatten. Det gjorde jag inte. Det var bara tjugo minuter kvar. Jag hade inte så mycket tvätt, och skulle hinna tvätta den i alla fall. Men jag orkade inte stå där och vakta och vänta. Jag släpade upp min tvättkorgspåse till lägenheten igen. Väl uppe insåg jag att jag hade missat reprisen av intervjun med Kee Marcello som jag missade i nyhetsmorgon igår. Dagen började dåligt och blev värre...
En halvtimme senare stod jag nere i tvättstugans förrum igen. Tvättstugan var fortfarande låst. Denna gång låst och stängd. Men nu satt där ett nytt tvättlås...
När den ena maskinen var trasig, var inte tvättstugan så attraktiv. Men så fort den fungerar som den ska, börjar kriget om tiderna igen. Och det är djungelns lag som gäller.
Subscribe to:
Posts (Atom)
