En liten godnattsaga om olika sorters koder, varav en glömd och två betalade, ett icke användarvänligt internetcafé, en osannolik trio av ignoranter, samt allas våra små vänner smurfarna...
Du har kanske noterat på mina senaste inlägg att jag just nu befinner mig i Blekinge. Jag är inblandad i ett kulturellt projekt som det är lite för tidigt att berätta om just nu, men du kommer att få höra mer om det längre fram i vår. I Torsdags var jag en sväng i Kristianstad för att uträtta ett par ärenden, och resan dit och tillbaka med tåg och buss gick utan något som helst problem, trots att det snöade den dagen. Problemfritt kan man kanske inte kalla min resa ner till Blekinge från Göteborg förra helgen, men för ovanlighetens skull var det inte det tågbolag som jag reste med som var skyldig till problemen. Det första var helt och hållet mitt eget fel...
Jag tyckte att jag hade planerat allt så väl. Jag hade beställt tågbiljett på nätet, för uthämtning i SJ:s biljettautomat på stationen före avfärd. Jag brukar göra så. Det kostar inget extra, till skillnad från att hämta ut biljetten i tipsbutiken hemma i förorten. Jag försöker spara in på småavgifterna. Därför köpte jag precis som sist bara tågbiljett till Hässleholm för att sedan åka med regionaltrafiken sista biten. Jag hade packat dator och kamera och objektiv och kläder och ett par böcker och epilepsimedicin och kortet till bankdosan, så jag kunde sköta mina bankaffärer via nätet, och plånbok och två överblivna apelsiner så de inte låg och ruttnade i lägenheten medan jag var borta och ett par saker till som jag inte kommer ihåg just nu. Och jag hade diskat och slängt sopor och gamla mjölpaket och bokat en tvättid till veckan efter att jag skulle komma tillbaka och sett till att äta upp alla matrester i kylskåpet så att inget blev liggande. Jag såg till att ta med mig en grej som jag sålt på Tradera men ännu inte fått betalt för, så jag kunde skicka den från Blekinge när pengarna väl kom. Jag gick upp i väldigt god tid för att hinna duscha och raka mig och äta frukost och skölja av de sista tallrikarna och slänga de sista soporna och ändå hinna med den inte allra sista bussen till stationen, utan den näst sista. För att vara i god tid att hämta ut biljetten i automaten, köpa något i kiosken och hitta tåget innan det gick. Jag var med andra ord helt förberedd och i väldigt god tid. Trodde jag...
När jag väl hade duschat och diskat, rakat frukosten och soporna och några andra saker som jag kom på att jag också behövde göra, upptäckte jag att klockan hade börjat bli mycket. Jag hade som tur var väskan färdigpackad. Jag skyndade mig ut, låste lägenhetsdörren, sprang ner för trappan, ut genom ytterdörren och ner för backen mot centrum och busshållplatsen. Jag såg bussen köra iväg när jag var halvvägs ner. Inte så farligt, det var ju inte sista bussen. Jag kunde fortfarande ta nästa buss, och ändå hinna i tid till tåget. Men jag skulle ju hinna hämta biljetten i automaten på stationen också. Jag kunde förstås gå bort till spårvagnen, men det är ganska långt mellan busshållplatsen och spårvagnen och jag var tungt lastad. Lyckligtvis kom det en buss till strax efter, den gick inte till stationen, men jag kunde åka med den en bit till en spårvagnshållplats och sedan ta spårvagnen sista biten...
Jag klev av bussen, sprang över gatan och bort till spårvagnen. Jag missade en vagn precis, men spårvagnarna går ofta, så jag behövde bara vänta ett par minuter. Jag klev ombord och det första jag fick syn på var en annons för
telemarketingbolaget som ringt mig någon dag tidigare, de sökte nya anställda. "Platsar du i vårt gäng? Du får 20 sekunder på dig att sälja in dig själv..." Jag tänkte att det är en förfärlig fokusering på att "sälja in sig själv" nu för tiden. Och snabbt ska det gå. Varför är ingen intresserad av folk som kanske inte kan sälja in sig själv på tjugo sekunder, men är duktiga på att jobba länge och noggrant med saker. Varför ska allt behöva gå så snabbt? OK, i just det här fallet gick ju jobbet ut på att så snabbt som möjligt, lura folk att köpa skit, i telefon. Då kanske det är viktigare att kunna sälja snabbt, än att göra något bra och noga. Men varför vill man egentligen lura någon att köpa något de inte vill ha? Det borde väl vara bättre att fokusera tid och pengar på att få fram en riktigt bra produkt som folk verkligen vill ha. Bra produkter och tjänster säljer väl sig själva? Men det är klart, KAN man inte göra något bra, då är det naturligtvis lättare att lura på folk skit...
Varför denna avoga inställning till telemarketingföretaget? De skötte sig ju väl. De var artiga och avslutade samtalet snabbt när de insåg att jag var fel kund. Visst var det så, men om mitt tidigare inlägg var otydligt så låt mig förtydliga här och nu: Min telefon är NIX-ad. Jag har alltså mycket tydligt gjort klart att jag inte vill bli uppringd av försäljare. Det här företaget ringde istället på min mobiltelefon. Den går inte att NIX-a, men även om det hade gått så hade de inte brytt sig. De hade ringt även på en NIX-ad telefon, för de är inte med i Sveriges CallCenter-förening som står bakom NIX-registret, och därför anser de att de inte behöver följa de etiska regler som föreningen satt upp. Måhända... Vidare påstår de att de har egna etiska regler som de följer istället. Ursäkta, men det säger väl egentligen ingenting? Vem som helst kan ju sätta upp sina egna "Egna etiska regler". Det låter fint, men det enkla faktum att de ringer upp mig på min mobiltelefon visar att dessa regler inte betyder någonting. Jag har mycket tydligt, genom att NIX-a min telefon, klargjort att jag inte vill bli uppringd av telefonförsäljare. Om jag inte vill bli uppringd av telefonförsäljare på min hemtelefon, varför skulle jag då vilja bli uppringd av det här företagets telefonförsäljare på min mobil? Finns det någon anledning att anta att deras telefonförsäljare skulle intressera mig, när inga andra telefonförsäljare gör det. Nej, just det...
Hur kom jag in på detta? Det var ju hemresan det skulle handla om. Jo, just det, jag såg den där affischen på spårvagnen, och precis som just nu när jag skriver detta inlägg, så blev jag ganska irriterad. Jag vände ryggen mot affischen och började långsamt lugna ner mig efter springande och irritation. Spårvagnen rullade i maklig takt in mot Göteborgs centrum och järnvägsstation. Då plötsligt kom jag på vad jag hade glömt att ta med mig. En mycket liten, men ack så viktig sak. Beställningskoden som jag fick när jag beställde min biljett på SJ:s hemsida. Utan den kunde jag inte få ut min biljett ur automaten! Pulsen steg snabbt igen!
Förr i tiden så kunde man få koden SMS-ad till sin mobil direkt vid beställningsögonblicket. Då hade man den alltid med sig. Det försvann förmodligen när man började erbjuda SMS-biljett och Biljett för utskrift och liknande. Förmodligen väldigt bra och praktiska saker båda två, men jag litar inte på SMS, och framför allt inte på min mobil. Om min biljett bara finns som SMS, och min telefon plötsligt lägger av. Jag kanske råkar glömma att ladda mobilen, och när konduktören kommer så lägger batteriet av. Mitt batteri brukar lägga av vid de mest olämpliga tillfällen. Eller tänk om jag skulle råka radera SMS-et. Som du säker märkt är jag ganska tankspridd utav mig, och det skulle mycket väl kunna hända. Att skriva ut biljetten själv har jag provat någon gång när jag varit på konsert, men jag är alltid orolig för att det ska bli något fel på utskriften. Tänk om den inte gäller när det väl är dags. Kanske något litet streck på streckkoden har försvunnit. Om det skulle hända på en konsert så blir man inte insläppt, och riskerar att missa konserten om man inte kan köpa en ny biljett för dyra pengar. På tåget är det ännu värre. Om man åker tåg med en ogiltig biljett så blir man inte bara tvungen att köpa en ny biljett för att få åka vidare, man måste dessutom betala straffavgift för att man köper biljett på tåget. Det kan bli förskräckligt dyrt. Därför föredrar jag den gamla klassiska biljetten som man kan hålla i handen och som skrivits ut ur SJ:s egna automat. Men för att få ut en sådan krävs alltså en beställningskod, och nu hade jag inte fått med mig min...
Så illa var det egentligen inte. Jag tror det räcker med namn och telefonnummer för att få ut biljetten i SJ:s resebutik. Fast det kostar naturligtvis lite extra att få den utskriven av en faktisk person. Det kan man väl acceptera. Men där brukar vara en förfärlig kö. Kanske jag inte skulle hinna med tåget då. Jag har varit med om en liknande incident någon gång tidigare. Då gick jag till internetcaféet på stationen, betalade en liten slant för att få surfa, gick in på min mail och plockade fram koden. Snabbt och enkelt. Jag bestämde mig för att göra det samma den här gången. Jag hade en halvtimme på mig. Det borde vara gott om tid...
Jag hoppade av spårvagnen och sprang över Drottningtorget bort till stationshuset. Över övergångsstället och in på stationen. Resebutiken var full med folk, precis som jag anat. Jag skyndade förbi och bort till internetcaféet. Där finns automater som man betalar i, eller betalar man med SMS, och får en surfkod som varar en timme eller två. Det brukar kosta en tjuga, och det motsvarar väl ungefär vad jag hade behövt betala extra i SJ:s resebutik, men nu slapp jag kön. Mja...
Det första jag noterade var att lägsta avgiften höjts från 19 kr till 29 kr. Det fanns fortfarande fullt med anslag och klisterlappar i lokalen som sa att "Surfa här från 19 kr", men i automaten fanns inget billigare alternativ än 29. Det fick väl gå. Jag har inte så mycket småpengar på mig nufortiden, jag använder betalkort, så jag tänkte att jag skulle välja att betala med SMS. Anvisningar stod på automaten. Jag skickade koden "SURF 1" till angivet nummer och väntade. Strax plingade det till i telefonen. Jag tog upp den för att läsa min surfkod. "SMS-minne fullt. SMS väntar. Var god radera några gamla meddelanden för att kunna läsa ditt nya." stod det... SUCK! Jag kollade i min inkorg. Mest en massa reklamSMS från Åhlens och 4Sound. Jag raderade dem, och väntade. Och väntade... Nu var det knappt 25 minuter till tåget kom, men inget SMS syntes än. Och jag väntade... Och väntade. Nu började svetten stiga och pulsen vattnas. Jag satte mig till rätta vid en dator. Kom ihåg
när jag försökte skicka en nyhetsbild till tidningarna från en av dessa datorer. De hade fortfarande USB-kontakter, men jag visste ju nu att de inte fungerade... Fortfarande inget SMS. Såg några tjejer som satt och tog en kopp kaffe i lugn och ro på caféet mittemot. De hade definitivt biljetter. Annars kunde de inte vara så lugna. Jag var inte lugn. Jag reste mig upp. Skakade mobilen. Försökte hålla den åt det hållet som jag tänkte att närmaste fönster kunde ligga åt. För att förbättra mottagningen. Jag såg dock inget fönster, för jag befann mig i en lokal mitt inne på stationen. Fortfarande inget SMS. Jag blev tvungen att bege mig tillbaka till automaten. Jag grävde i plånboken. Hittade 29 kr i mynt. Jag stoppade dem i automaten och tryckte på knappen. I samma ögonblick som den spottade ut ett kvitto med Surfkod, så sa det pling i mobilen. Där var SMS-et...
Jag tog surfkvitto och mobil och sprang bort till datorn. Skärmsläckaren var på, men jag rörde på datormusen och fick upp en inloggningsruta. "Fyll i inloggningsnamn och lösenord" stod det. OK. Ska ske... Jag tog fram kvittot jag fick ur automaten. Där stod en kod. EN kod. Inget inloggningsnamn. Inget lösenord. Bara en slumpmässig samling bokstäver. Det kan ha varit KSHJU56P. Eller något helt annat. Men låt oss för tillfället säga att det var så det stod. Jag har suttit vid massor av sådana där datorer på olika stationer runt om i Sverige. Det har alltid varit en ensam kod. Inga inloggningsnamn, inga lösenord. Bara en ensam kod. Men om de nu ökat avgiften med 50% så kanske man samtidigt passat på att göra det lite svårare att logga in. Eller kanske inte? Jag tittade på SMS-et. Även där stod en ensam kod. Inget inloggningsnamn, inget lösenord. Nå, jag var ju tvungen att göra något, så jag skrev in KSHJU56P både som inloggningsnamn och som lösenord. Sedan klickade jag på "Logga in". Nu var det ungefär tjugo minuter kvar...
"Inloggningsnamnet existerar inte", stod det. "Vill du registrera ett nytt inloggningsnamn?" Ja, det kanske jag inte ville, men jag hade väl inget annat val. Jag klickade på "Ja". Nu fick jag upp ett långt formulär att fylla i. "Önskat inloggningsnamn", "Lösenord", "Lösenord en gång till" och femtielva andra saker. Jag fyllde i dem så snabbt jag kunde. Sedan klickade jag på "Nästa". Då fick jag äntligen fylla i min surfkod. Jag skrev in KSHJU56P. Klickade på "Nästa". Då fick jag upp ytterligare ett formulär att fylla i, med mer information om mig... Nej, det här gick bara inte. Så j-la svårt kunde det väl inte behöva vara att bara få surfa ett par minuter. Jag vände mig om till datorn bredvid. Rörde på musknappen och fick upp en inloggningsruta även där. Men förutom "Inloggningsnamn" och "Lösenord" fanns här även ett enklare alternativ. "Surfa med inloggningskod", stod det. Precis vad jag behövde. Jag avbröt registreringen på den första datorn och flyttade över till den andra. Skrev in KSHJU56P i inloggningskodsrutan...
"Koden är redan registrerad på ett inloggningsnamn, var vänlig logga in, eller ange en annan inloggningskod."
NEJ MEN VA FA... Nu var det femton minuter kvar till tåget skulle gå. Som tur var hade jag ju koden i SMS-et kvar. Jag skrev in den. Den fungerade. Jag kom in... Till en mystisk startsida. Där fanns länkar till alla möjliga sorters tjänster och reklam för företag, men jag såg ingen webbläsare. Eller var jag redan i webbläsaren? Väldigt underlig sida var det i så fall. Jag fick ett snabbt minne av första gången jag surfade på nätet. I sjunde klass. Jag fick surfa "hur mycket jag ville, var jag ville, så länge jag inte lämnade startsidan" eller hur det nu var. Startsidan var Telias hemsida. Inte särskilt spännande. Jag letade runt en stund tills jag hittade en länk som såg i alla fall lite mer spännande ut. Jag klickade på den, och tillbringade sedan resten av lektionen med att vänta på att sidan höll på att ladda in. Jag tror den hängde sig efter ett par minuter, men eftersom jag inte hade varit på internet förut så trodde jag att det skulle ta tid. Och jag väntade... Så gick det till på den gamla "goda" tiden. Före bredbandets tid...
Nu satt jag alltså med en lika korkad sida. Hade jag betalat två gånger 29 kr för att sitta och glo på lite reklam och länkar till hotell och spaanläggningar i trakten, eller vad det kan ha varit. Nå, jag var ju tvungen att göra något, och klickade på något, jag vet inte vad, och fick väl upp något slags webbläsare, och där fanns ett adressfält i vilket jag kunde skriva in "www.hotmail.com". Och, tro det eller ej, jag fick upp hotmail. Skrev in inloggningsnamn och lösenord och fick upp min inbox. Jag hittade snabbt mailet från SJ, och i det fanns koden jag behövde för att hämta ut min biljett. Jag sträckte mig efter min ryggsäck och öppnade ytterfacket. Jag grävde lite och fick upp en kulspetspenna. I två delar. Jag fick skruva ihop den. 13 minuter kvar till tåget skulle gå...
Pennan ihopskruvad, nu behövde jag något att skriva på. Grävde i fickorna. Fick tag på ett papper. Satte pennan mot pappret. Försökte skriva. Det kom inget bläck... Skakade pennan. Slog den i bordet. Kladdade en massa runda ringar på papperet. Försökte alltså. Men inget bläck... Kollade i väskan igen, men ingen mer penna. Fick en idé! Kameran! Min systemkamera låg nerpackad längst ner i stora väskan, men jag hade min kompaktkamera i fickan. Fick upp den. Knäppte en bild av skärm och kod. Stängde av datorn, tog en snabb titt så att jag inte hade glömt någon viktig tillhörighet, till exempel kameran eller mobilen, men de låg tillbaka i respektive jackficka. Tog min ryggsäck och min stora väska och rusade ut i ankomsthallen. Lyckligtvis var det ingen kö till biljettautomaten. Jag fick ut biljetten direkt. Nu återstod tio minuter till tåget skulle gå, och jag var svettig och helt tömd på energi. På väg ut till tåget passerade jag pressbyrån. Jag kände att jag verkligen behövde en kall dricka. En cola. Annars skulle jag ha huvudvärk innan jag var framme i Alvesta för första bytet. Jag dök in på Pressbyrån. Bara två personer i kön. Det skulle gå...
Jag sprang bort till kylen, tog en halvliters cola, stängde dörren igen och tog sikte på kassan. I den pressbyråbutiken (det finns minst två på stationen, och en utanför) är det ganska trångt sista biten bort till kassorna. Jag tog mig förbi den första kassan, som var stängd, och ställde mig vid kassa två, som var öppen. Bara två personer före mig, och han som var först var nästan klar... Nästan... Han skulle bara ha en lott också... Men han hade svårt att välja... Det tog tid... Mannen bakom disken ropade på en kollega i andra änden av lokalen att komma och hjälpa till. Även damen som var nummer två i min kö var en anställd i butiken. Hon hade affärens uniform, men hade förmodligen lunch, hon skulle köpa en pastasallad. Det blev hennes tur, och hon kände för att småprata en stund med sin kollega. De hade inte bråttom. Jag började fundera på om de inte såg att det var fler i kön? Jag hörde bakom mig att det var fler personer bakom mig. Jag vände mig om. Det stod fem personer bakom mig. Men nu hade kassa två öppnat, och höll på att betjäna personen som stod precis efter mig i kön. Snabbt gick det. När han var klar så trodde jag att det skulle bli min tur. Men inte då, då kallade han fram nästa. Nästa som stod bakom den föregående alltså. Trots att jag tveklöst hade väntat längre. Jag tog ett steg framåt för att visa att det nog borde vara min tur sedan, men när den betjänade var klar så tryckte han mig åt sidan för att komma ut ur affären, och då passade nästa bakom på att smita fram. Och bakom denna tryckte nästa på bakifrån. De hade också bråttom. Killen i kassan ignorerade mig totalt. Han verkade inte se det som något problem att släppa förbi alla dessa personer. Jag vände mig tillbaka till "min" kassa och kö, och där småpratade de två kollegorna fortfarande. Väldigt trevligt hade de, och inte alls bråttom. Jag fann mig alltså i en synnerligen surrealistisk situation: Ignorerad av inte bara en, utan TRE pressbyråanställda i två olika kassor samtidigt. Vad ger ni för den?
Jag vet inte vad det är för nytta med ett kösystem om man inte följer det. Nå, det är väl inte värre än det var på Fotomässan här i Göteborg häromåret. Man hade en lång kö för att köpa biljett. De som hade förköpta biljetter eller liknande kunde gå förbi den långa kön direkt, men om man inte hade biljett ännu skulle man ställa sig i kön som snabbt växte sig längre och längre. Efter tjugo minuters väntan i den anvisade kön var man ungefär halvvägs framme vid biljettkassan. Då fick man se en tjej ur personalen med en portabel kassaapparat som stod en bit bort och sålde biljetter till de som inte hade biljett men av olika anledningar inte ställt sig i den långa kön, utan "råkat gå förbi/missuppfattat anledningen till att kön var där/inte orkade stå i den långa jävla kön". Istället för att hänvisa dem tillbaka till kön, och använt sin portabla kassaapparat till att avlasta den långa kön med alla som stått och väntat i en halvtimme, så valde hon alltså att premiera de som smitit förbi. Och inte ens när folket i den långa kön insåg vad hon höll på med, och ifrågasatte varför hon uppmuntrade folk att smita före, inte ens då verkade hon förstå att det skulle vara något fel. Hon bara fortsatte... Sedan dess har det inte varit någon mer fotomässa i Göteborg, och det är tråkigt, men kanske inte särskilt förvånande...
Nu tappade jag bort mig igen. Du undrar naturligtvis hur det gick sedan i pressbyråkön. Jag hade inte många minuter kvar innan mitt tåg skulle gå. Jag var ytterst nära att slänga iväg flaskan över disken, springa ut till tåget mot Alvesta och en säker huvudvärk, men precis då var tanten framför mig färdigpratad. Det blev min tur. Jag drämde flaskan i disken så att tuggummipåsarna jordbävade, slängde fram en tjuga och sprang iväg. Jag sa inget. Jag hade inte tid att börja ifrågasätta varför de tyckte att det var lämpligt att just jag skulle vänta längre i kön än alla andra, och om jag hade sagt något hade det inte blivit något så här genomtänkt och välformulerat som det här inlägget, utan bara något oförskämt, och jag tycker inte om att vara oförskämd. Det gör ingen nytta, även om det kanske hade varit välförtjänt i det här fallet. Dessutom, ju mer jag talat, ju mer hade jag uppehållit de som stod bakom mig i kön, och då hade jag varit lika illa som de som jag irriterade mig över...
Jag hann till tåget med ett par minuter till godo. Jag hittade min plats, som dock var upptagen av en liten ljushårig flicka i lågstadieåldern. Jag frågade den vuxne mannen bredvid henne om det verkligen var hennes plats. Han var en mycket vänlig hårdrockare som förklarade att jag hade helt rätt i att det inte var deras plats, men de ville gärna sitta bredvid varandra. Kunde jag möjligen sitta på platsen bakom, den var deras och följaktligen ledig. Hans vänliga långhåriga uttryckssätt lugnade på något underligt sätt mina synnerligen uppstressade nerver. Tur var det. Naturligtvis skulle de sitta bredvid varandra, naturligtvis skulle lillflickan sitta på (min) plats vid fönstret. När man är så liten behöver man fönsterplats. Annars missar man halva upplevelsen av att åka tåg. För mig gjorde det ingenting att inte ha fönsterplats. Jag var TRÖTT. Sova gör man lika bra utan fönsterplats. Men tänk nu om det hade varit några dryga tonårsvalpar,
typ den där som jag träffade i Frölunda häromåret, eller om det hade varit en riktigt grinig gammal gubbe? Jag vet inte vad jag hade sagt till dem, om de hade insinuerat att jag kunde sitta någon annanstans än på MIN plats. I vanliga fall hade jag inte brytt mig det minsta om var jag satt. Jo, möjligen om det hade varit en riktigt vacker soluppgång eller -nedgång utanför fönstret. Annars bryr jag mig inte. Just den här dagen kunde det däremot ha gått illa. Delvis på grund av mitt eget slarv, att jag glömde ta med mig biljettkoden, men ännu mer på grund av ett icke användarvänligt internetcafé, och framförallt på grund av tre styck synnerligen ignorerande pressbyråanställda...
Resten av resan gick utan större problem. Några minuters tågförsening, men inte mer än vanligt. Jag småslumrade lite. Sedan tjuvtittade jag, mellan stolarna framför mig, på lillflickans och hennes pappas bärbara dator som visade
Smurfarna i New York. Utan ljud, hon hade hörlurar, men förvånansvärt lätt att följa med i handlingen ändå. Det är en fördel med barnfilm. I höjd med Värnamo stängde de tyvärr av filmen och gick till Bistron och köpte lunch. Jag fick aldrig veta om Smurfarna lyckades ta sig hem igen. I Alvesta bytte jag tåg och hamnade bakom en kille som tittade på något slags gangsterfilm. Också den utan ljud. Inte alls lika rolig, och helt omöjlig att följa med i handlingen på...
