Vilda Värmland - En man steg av tåget...i Kil!

Värmlands stora järnvägsknut heter Kil. Strax nordväst om

Karlstad, och födelseplats för min namne,

mannen bakom Johan Falk-filmerna.

För några år sedan läste jag en distansutbildning i Sunne.

Ett par gånger under ett år tog jag tåget upp. Varje gång

bytte jag i Kil. Varje gång minns jag att kände en lust att ta

Arvikatåget istället för Sunnetåget. Nu har jag gjort det...

Vid varje byte hade jag tid över i Kil. Jag brukade ta en

promenad. Jag minns att det kändes som en stad i en
västernfilm. Alla hus var låga och låg längs samma gata.

Där fanns banken, som bara väntade på bröderna Dalton...

 Där fanns Saloonen, med övervåning och tillhörande
balkong där Lucky Luke kunde gömma sig...

Handelsboden, med allt man behövde inför
en färd över prärien...

En Saloon till. Det fanns många Salooner i staden...

 Logen, där invånarna på ett möte bestämde att anlita de sju.

 En Saloon till. Just den här Saloonen (tror jag), blev jag
en gång släpad till av omtänksamma vänner för mitt livs
första After Work...

Någon Sheriff har jag aldrig lyckats hitta i stan.
Jag tror dock inte att det är laglöst land. Lagen väster om
Klarälven lär ha sitt kontor någonstans bakom biblioteket...

Pasta Arvikarbonara

En av mina planer för dagen i Arvika, var att leta upp, äta och sedan blogga om en äkta Pasta Arvikarbonara. Till samlingen... Jag letade länge, och till slut hittade jag en. Men tyvärr. Min reskassa var begränsad och jag kunde inte med samvetet i behåll lägga 159 kronor (+dryck) på en lunch.

Så här i efterhand ångrar jag mig naturligtvis. Nu kommer jag aldrig att få reda på vad en pasta "med klassisk carbonara" innebär. I mina öron låter det som "Falukorv med klassisk Falu". Eller "Biff a la Lindström på en äkta Lindström..."

Arvika - Ljuv musik och hjullastare...

 

Arvika Kommunhus/Rådhus

Arvika har 14000 invånare och ligger i västra Värmland, inte så långt från norska gränsen. Läget längs järnvägen till Oslo och med sjöförbindelse till Vänern (via Glafsfjorden och Säffle kanal) skapade ett välmående industriliv. Inte minst Arvikaverken, som började med att tillverka stekpannor och spisar, fortsatte med jordbruksredskap och numera tillverkar hjullastare åt VOLVO.

Biografen Palladium

Solbergagymnasiet

Staden, som tidigare hette Oscarsstad, är också känt för sitt välutvecklade kulturliv. I synnerhet inom musiken. Trots sin blygsamma storlek har man en egen musikhögskola av högsta klass, Ingesund, och naturligtvis minns vi Arvikafestivalen, musikfestivalen som hölls här mellan 1992 och 2010. Nyligen avlidne kompositören Björn J:son Lindh växte upp här, liksom skådespelerskan Tuva Novotny.
 

Kommunala Musikskolan, tidigare badhus och bibliotek(!)

 

Arvika Konsthall, tidigare bank, servering,
danspalats och blomsterhandel...

(Foto Anders N, 2014)

Modeblogg från Arvika

Efter en kort bussresa från Taserud stod jag åter vid stationen, och torget, i Arvika. Tanken var att jag skulle tillbringa resten av dagen med att utforska den mysiga lilla staden, men som det såg ut nu var det fullkomligt omöjligt. Det var KALLT.

Jag bokade in min värmländska resa i maj för att det skulle ha hunnit bli varmt. När jag åkte upp, och de första dagarna, sken solen. Nu lekte termometern mullvad. Lägg till en vind som var så snål att Ebenezer Scrooge var värsta filantropen i jämförelse. Gubbarna på torget försökte bräcka varandra med vem som skymtat flest snöflingor på morgonen. Jag hade sommarjacka. Jag hade inte packat några vinterkläder. Det var ju MAJ för tusan...

Jag kunde inte lyfta min kamera. Jag kunde knappt röra armarna. Den isande vinden gick rakt genom sommarjackan. Det fanns bara en sak att göra. I bortre hörnet av torget skymtade jag en Dressmanbutik...



På väg dit passerade jag Röda korsets lokala kupa. Det kunde ju inte skada att gå in och ta en titt. Om inte annat för att värma mig...



Några minuter senare stod jag på torget i en varm härlig Dressmantröja. Men inte från Dressman, utan från Röda Korset. 25 kronor kostade den. Och nu kände jag att jag kunde jag gå hur långt som helst...

Senaste vårmodet.

Hos familjen Eriksson och resten av Rackstadgruppen

Jag klev av Värmlandståget vid Glafsfjordens strand.

Glafsfjorden är, trots namnet, ingen fjord utan en sjö.

Om du tycker denna utsikt ser lite ödslig ut,

är det bäst vi går runt stationshuset...

Och plötsligt står vi på stora torget i en större svensk tätort.

Hur går detta ihop?

Jo, i Arvika ligger järnvägsstationen, och torget, precis vid
Glafsfjordens strand. Vilket kan bli problem

då sjön svämmar över. Senaste gången var hösten 2000,

efter rikliga regn i trakten. Centrum blev översvämmat

med stora skador som resultat.

Idag var Arvika torrt men KALLT.

Mer om Arvika i ett kommande inlägg. Nu tar vi bussen

från stationen till Taserud.

Taserud var tidigare en by, men är numera ett villaområde

bredvid lasarettet i norra Arvika. Här levde skulptören

Christian Eriksson. Och det ska uttalas "Krischan".

Inga T här inte...

Släkten Eriksson var möbelsnickare. Christian och hans

bröder utbildade sig utomlands och var sedan verksamma

i Bröderna Erikssons Möbelverkstad, där man tillverkade

finfina jugendmöbler. Verkstaden brann ner 1925.

 Christian, skulptören, kom hem från Paris med sin franska
hustru och lät bygga ett hem i nationalromantisk stil.
När han var iväg på annan ort och skulpterade, hyrde han ut
huset till konstnärskollegor. Några av dem fattade tycke
för trakten, och snart fanns här en hel konstnärskoloni
med möbelsnickare, skulptör och målare.
Sedan ett par år tillbaka finns ett museum till deras minne,
i anslutning till bröderna Erikssons föräldrahem.

Rackstadgruppen, efter den närliggande sjön Racken, innehöll

även konstnärsparet Gustaf och Maja Fjaestad och målare som

Björn Ahlgrensson, Fritz Lindström, Bror Lindh, och
keramikern Riborg Böving-Albråten (!) Med flera...

 Med undantag för Gustaf Fjaestad, får jag erkänna att alla
dessa konstnärer var för mig helt okända fram till dagen innan
då jag såg verk av dem på Värmlands museum.
Christian Eriksson har gjort en hel del offentliga verk,
om än inte lik många och lika kända som samtida Carl Milles
och Carl Eldh eller personliga favoriten
Ivar Johnsson från Segesholm.

Dock har jag naturligtvis inte kunnat missa hertig Carl

(sedermera Karl IX) vid residenset i Karlstad.

Eller Bågspännaren på Kornhamnstorg i Stockholm

(Nej, jag hade tyvärr inte något närmare...)

Däremot är jag desto mer bekant med Liss Eriksson. Skulptör bakom många spännande verk. Mest känt är förmodligen "Sveriges minsta offentliga monument", den 15 centimer höge Järnpojken vid Finska kyrkan, mittemot Kungliga slottet i Stockholm. En verkligt älskad staty, som fått många klappar på huvudet av förbipasserande genom åren, och brukar förses med stickad halsduk och mössa när det blir kallt. Sist vi sågs hade dock Järnpojken, som så många kulturpersonligheter, hamnat på obestånd och tvingades tigga för sitt uppehälle...

Jag blev mycket förtjust när jag insåg att Järnpojken är barnbarn till Christian Eriksson. Liss Eriksson, järnpojkens förälder, var nämligen son till Christian. Det senare förvånade mig dock lite, eftersom jag alltid har trott att Liss var pojkens MAMMA. Men man lär sig som bekant något nytt varje dag...

Värmlandståg är INTE detsamma som Västtåg eller SJ Regional (osv osv)

Bakgrundsinfo: Du kanske minns mina svårigheter att skilja på SJ Regional (osv osv) och Västtåg. Om inte så kan du läsa om det här. Och kanske du minns SJ Regionals (osv osv) oklarheter och okunskaper om vilka biljetter som gäller på tågen. Om inte så kan du läsa om det här. Sammanfattningsvis så ser ett SJ Regional ut så här:

Och ett Västtåg ser ut så här:

 

Onsdag morgon regnade det lika mycket som dagen innan, men jag kunde ju inte tillbringa en hel regndag till i Karlstad. Jag skulle ju se på Värmland. Efter en stunds överläggande med mig själv kom jag fram till en plats att besöka. Trots vädret. Men för att ta mig dit behövde jag åka tåg. Och även om jag vet att mitt länskort från Värmlandstrafiken gäller på tåget också, så vet uppenbarligen inte all tågpersonal det. Men den här gången handlade det om Värmlandstrafiks egna tåg. De borde ju veta. Jag var mycket nyfiken på att se hur dessa tåg såg ut. Västtåg och SJ Regional (osv osv) ser ju likadana ut, men hur ser egentligen ett Värmlandståg ut? Låt oss bege oss till Karlstads station för att se efter:

Karlstad station (Foto Anders N)

Tåget ska avgå från spår 21. Så det blir att gå ganska långt. Eller?

Nej. Det finns bara tre spår med persontrafik på Karlstad station. Spår 1, spår 20 och Spår 21. Varför man inte kallar dem 1, 2 och 3 vet jag inte. Det borde vara enklare. Men det låter naturligtvis större och finare när man gör så här. Låt oss gå bort till spår 3...jag menar 21. Jag tror att tåget redan står inne...


Alltså, nu får de väl ändå ta och skärpa sig...


Då ska vi försöka reda ut det här. I förgrunden ser du ett SJ Regional (osv osv). Slående likt ett  Västtåg, men ändå inte. I bakgrunden ser du två Värmlandståg. De ser nästan likadana ut som SJ Regional (osv osv) och Västtåg, men saknar Västtrafiks kortläsare, som finns på både Västtåg och SJ Regional (osv osv). Västtåg finns inte i Värmland. Bara i Säffle...ibland. Du känner lättast igen Värmlandståg på den gröna linjen på sidan. Och så kan du se att det står Värmlandstrafik på sidan på dem. Det står det förstås på SJ Regional (osv osv) också, men det betyder inte att de tar Värmlandstrafiks biljetter. Inte alla sorter i alla fall. Värmlandstrafiks periodkort ska fungera även på SJ Regional (osv osv) enligt Värmlandstrafiken. Det vill säga Årskort, 30-dagars- och 14-dagarskort. Fast 14-dagarskortet kände SJ inte till när jag skulle åka...

Att en sträcka trafikeras av flera olika operatörer lär vara bra för passagerarna. Konkurrens kallas det. Men måste verkligen alla tåg se likadana ut? Reginatåg (som modellen kallas) är förmodligen väldigt bra, eftersom alla kör dem. Men måste verkligen ALLA företag ha tåg i samma färg? Det känns som om de VILL att vi ska blanda ihop dem...

Konst och kultur i Karlstad (Sola' i Karlstad, nr 2)

Tisdag Morgon. När jag vaknade sken solen...inte. Regnet öste ner. Inte läge att åka ut på fotoutflykt.
Istället utforskade jag Karlstads kulturella (inomhus-) utbud...

...mycket av vilket är koncentrerat kring Sandgrundsudden. Strax norr om stora torget. Här finner man bland annat Värmlands museum med utställningar, historia och lokala konstnärer.


Tjejen i kassan bad om ursäkt för att de just då höll på att byta ut flera av utställningarna. Nog var det lite tomt i några av rummen, men en hel del intressant fanns det ändå. I synnerhet samlingen av värmländska konstärer...


Än mer konst hittade jag tvärs över gatan i det gamla nöjespalatset Sandgrund.

Numera ett museum som drivs av Värmlands, och Sveriges store akvarellmålare Lars Lerin.

Jag kan inte komma på någon annan nu levande svensk konstnär som lyckats bli folkkär på samma vis som Lerin. Inte bara för sina stämningsfyllda målningar, utan säkert lika mycket för sin sympatiska och ödmjuka personlighet som vi fått möta i hans guddotters Sara Broos (huvudlärare på manuskursen i Sunne där jag gick för några år sedan) dokumentär För dig naken, och i ett omtalat sommarprogram häromåret.

Faktum var att deltagarna på den bussresa med äldre damer som besökte Sandgrund samtidigt som jag nog var mer intresserade av Lerin själv än av hans konstverk. De överröste guiden med frågor, några ganska personliga, och de flesta omöjliga för guiden att svara på. Men hon lovade att framföra dem till den skygge Lars. Damerna borde ha gjort som jag, tittat på tavlorna, struntat i frågorna och istället begett sig ut i museishopen. Jag stod där och bläddrade i de fina, men ack så dyra, böckerna när plötsligt entrédörren öppnades. In smög en lång, smal man i 60-årsåldern, med lagom okammat ljust hår och stor varm röd jacka. Jag kände igen honom direkt. Han smög genom shopen in i ett inre rum, men kom strax ut igen. Sedan stod han där och pratade en bra stund med några i personalen innan han försvann ut i regnet igen. Denna gång tillsammans med sin make, som jag en stund tidigare hade köpt entrébiljett av. Jag gissar att de skulle äta lunch. Ögonblicket därefter kom hela gruppen med frågvisa äldre damer ut i shopen. Hade de kommit någon minut tidigare kanske de hade fått svar på åtminstone några av sina frågor. Jag vet inte hur och om den blyge Lars Lerin hade klarat uppståndelsen dock...

Misslyckad månlandning...

Misslyckad månlandning...
(Foto Anders N)

Karlstads hemliga busshållplatser...

Ganska snart insåg jag att vandrarhemmets läge på Kasernhöjden var nästan perfekt för utforskande av Värmland. Jag visste redan från början att det fanns en stadsbusshållplats kallad just Kasernhöjden i närheten. Ett par gånger i timmen gick bussar på fem minuter in till bussterminalen. Där i sin tur fanns regionalbussar till de flesta större orter. Precis bakom bussterminalen låg järnvägsstationen. Om man nu skulle våga sig på att åka tåg. Jag kände att det bar lite emot efter incidenten med SJ Regional (osv osv) på vägen upp.

Men faktum var att Vandrarhemmets läge är ännu bättre än så. När regionalbussarna avgått från bussterminalen kör de alla mer eller mindre samma väg ut till stora vägen (E18) som går i väst-östlig riktning strax norr om centrum. Och precis vid utfarten från centrum till E18, det så kallade Klaramotet, ligger - Kasernhöjden med vandrarhemmet. En stor del av alla regionalbussar som ska ut från Karlstad passerar precis nedanför backen. Alla jag behövde i alla fall...

Ska du österut går du över vägen till hållplats Karolinen. Strax före påfarten till E18. Ska du västerut behöver du inte ens gå över vägen utan hoppar på vid Tingvallahallarna. Det vill säga vid påfarten på andra sidan. Ska du norrut (inte E18) går du under vägen och hoppar på någonstans längs Sandbäcksgatan. Hur smidigt som helst. Ska du åka tåg får du dock masa dig hela vägen ner till stationen, även om tågen västerut också passerar bara 200 meter från vandrarhemmet. Men där finns ingen hållplats...

Mycket smidigt som sagt, men inte helt lätt att veta. I alla fall inte om man är utböling som jag. Om du på Värmlandstrafiks hemsida fyller i Kasernhöjden (hållplats) som startpunkt, och sedan någon långt bort belägen ort som mål, rekommenderar den alltid fem minuters resa med stadsbuss till bussterminalen först, även om det räcker med att gå 100 meter extra och hoppa på regionalbussen där direkt när den åkt från terminalen. Fyller du däremot i Kasernhöjden (adress) som start, får du reda på vid vilken av de närliggande hållplatserna du kan hoppa på lämplig regionalbuss direkt. Varför lägga onödig tid på att åka ner till terminalen, när bussen ändå kommer till dig?

Det står inte heller på hållplatserna vilka regionalbussar som stannar där. Bara stadsbussarna syns på skylten och på tidtabellerna inuti. Kanske av platsbrist. Du måste alltså själv veta vid vilken busskur din regionalbuss stannar, och när den gör det. Förmodligen förväntas du kolla upp det på internet. Men alla har ju som bekant inte Smartphones eller ens dator med internetuppkoppling hemma. Och även om man har det och får reda på att Karlskogabussen stannar vid Karolinen, står det inte PÅ VILKEN SIDA VÄGEN den stannar. Det finns ju väntkur på båda sidor vägen. Och vägen är i det här fallet en stor bred flerfilig trafikled. Inte helt lätt att ta sig över, särskilt inte om man har bråttom och i sista minuten upptäcker att man står på fel sida. För som utböling är man inte helt säker på vilket håll bussen är på väg. Man kan förmoda att bussen är på väg från bussterminalen och ut på stora vägen, och att det därför handlar om den östra sidan. Men helt säker kan man inte vara och det där med väderstreck kan vara lite oklart en mulen dag i en ny stad. Då hade det underlättat med en liten lapp i kuren...

Hållplats Karolinen i Karlstad. Här stannar även buss 500 till Karlskoga och Kristinehamn. Men det är tydligen en hemlighet...

Karolinen, Karlstad, på avstånd (Foto Anders N)

PS: Hållplatsen Karolinen är uppkallad efter den närliggande kontorsbyggnaden med samma namn. En gigantisk kåk som uppfördes när ett antal av Försvarsmaktens myndigheter, däribland Värnpliktsverket, omlokaliserades från Stockholm till Karlstad på 1970-talet. Redan 1982 försvann dock en hel del av verksamheten, och 2004 försvann en stor del till. Förutom Totalförsvarets rekryteringsmyndighet, som det nu mera heter, finns nu andra, icke militära, verksamheter i komplexet...

Karolinen, Karlstad, på närmre håll (Foto Anders N)

Karlskoga - En nobel stad... (Och om vikten av att ha alla hästar hemma)

Till Karlskoga anländer man med buss. Järnväg finns, men ingen station. Jag kliver ur den gula Värmlandsbussen på bussterminalen och ser mig omkring. Alla andra bussar är blå. och accepterar följaktligen inte mitt gula Länskort. Har jag lämnat Värmland? Ja och nej. Karlskoga ligger i Värmland, men inte i Värmlands Län. Varför Karlskoga har valt att liera sig med Örebroarna istället vet jag. Karlskoga ligger med andra ord i Örebro län. Men inte i Närke. Utan, som sagt, i Värmland. Därför kan man åka till Karlskoga med Värmlandskort, men man kan inte åka i Karlskoga med Värmlandskort. Lite rörigt, men man lär sig...


Det första jag slås av när jag börjar promenera in mot centrum är att Karlskoga är stort. Förhållandevis. I alla fall betydligt större än jag förväntade mig. Det lilla brukssamhället i min fantasi visade sig vara en välmående medelstor stad. Med sina 27000 invånare är man jämnstort med Varberg, och bara något mindre än Landskrona. Faktum är att Karlskoga är Värmlands näst största stad, efter Karlstad. Men alltså inte Värmlands läns näst största stad. Eftersom man inte är med där överhuvudtaget. Däremot är man också Örebro läns näst största stad. Efter Örebro då, naturligtvis. Och då har invånarantalet ändå minskat betydligt sedan 1970-talet, då man nästan var uppe vid 40 000. Karlskoga kommun däremot är inte så stor. Knappt 30 000 invånare. Förutom Karlskoga finns det knappt några fler orter i kommunen. Näst störst är Linnebäck, som har 150 invånare...


I Karlskoga finns Sveriges, förmodligen, snyggaste frisörsalong. Tidigare servering, kiosk och blomsteraffär...


Kommunhuset är skyltat på svenska och finska, vilket bör vara tämligen unikt i Sverige. Bruksorter brukar ha många finskättade medborgare, men det var ovanligt tydligt i Karlskoga, där många jag mötte talade finska. Det noterade jag redan innan jag fick se kommunhuset. Men andelen Sverigefinländare i kommunen, ungefär 4%, är faktiskt under riksgenomsnittet som ligger på ungefär 5%. Enligt wikipedia i alla fall. Frågan är hur det kommer sig att finskan har så starkt fäste. Kan det ha med de så kallade finnskogarna att göra? Även om jag trodde att de låg mera i norra och nordvästra Värmland, än här i sydöst. Om någon vet varför finskan har så starkt fäste i Karlskoga, så får ni gärna skriva en kommentar...

Att Karlskoga är en bruksort har jag tidigare nämnt. Förmodligen har du hört mer talas om bruket än om staden själv. Det är nämligen inget mindre än det välkända, och i vissa fall ökända, Bofors. Välkänt såsom Sveriges stora vapentillverkare och för sina prima kanoner, ökänt tack vare Boforsaffären på 1980-talet.

Bofors Fälthaubits 77, detta exemplar på Brigadmuseéet i

Karlstad, var produkten som resulterade i affären... 

 

Bofors mest kände ägare var Alfred Nobel. Dynamitarden, uppfinnaren, företagsledaren, dramatikern och prisinstiftaren. Här finns ett nobelmuseum och Karlskogas officiella slogan är "Alfred Nobels Karlskoga". Vilket kan få folk att tro att det var här han föddes och/eller verkade. Faktum är att han föddes i Stockholm, flyttade till Sankt Petersburg som nioåring och sedan tillbaka till Stockholm vid 30 års ålder. När hans affärer kommit igång reste han länge mellan olika platser i världen. En stor del av sin tid tillbringade han i Paris. Först vid 61 års ålder, vilket framgår av inskriptionen, förvärvade han Bofors. När han dog två år senare befann han sig i Italien. När hans testamente skulle lagföras ansåg Frankrike att han var fransman, och att de därför skulle ta hand saken. Sverige och Karlskoga protesterade. Tack vare ett franskt talesätt som lyder ungefär att "där en man har sina hästar har han sitt hem" avgjordes saken. Alfred Nobel hade nämligen några hästkrakar i Karlskoga. Därför är Sverige det land som varje vinter uppmärksammas i hela världen i samband med utdelande av priser till storheter inom vetenskap och litteratur.

Och det är därför det är så viktigt att ha alla hästar hemma...

 Rondellhästar, Karlskoga