TV-tips: John Cale och Blekingska

På SVTPlay finns just nu en konsert med John Cale. Han var tydligen i Malmö i höstas och gjorde en konsert med Malmö Operaorkester. De framförde tillsammans låtarna från hans klassiska album "Paris 1919" från 1973. Varför var inte jag där? "Paris 1919" köpte jag, över nätet, när jag bodde i Gamleby. Jag förknippar skivan mycket med det året. Mjuka melodier med komplexa texter. Eller som SvD:s recensent skrev om konserten:

"Paris 1919 är ett av rockens mästerverk, men också ett av dess mest motsägelsefulla verk. Lyrikens blodrevor sliter sönder all försoning, harmonin är inbjudande men också en illusion."

Vem är då John Cale? Förmodligen en av populärmusikens största profiler som du inte hört talas om. En klassiskt skolad musiker (Viola och piano), född i Wales 1942, som hamnade hos Andy Warhol i New York på 60-talet. Där bildade han Velvet Underground tillsammans med Lou Reed innan han påbörjade sin solokarriär på 70-talet. En förgrundsfigur inom "Avant-garde & art rock". Hans rockmusik har vandrat hand i hand med "seriös" musik för orkester. Komplexa, intellektuella texter med referenser till litteraturhistorien. Piano, brötig elgitarr, symfoniorkester, raspig sång och ett och annat primalskrik. Kan det bli bättre? En stencool sjuttioåring som nästan lyckas få det att se häftigt ut med ett sånt där litet miniskägg mellan hakan och underläppen. Nästan... Hans rosa hår när han fick sin OBE, Order of the british Empire, häromåret, är däremot höjden av coolhet. När jag är sjuttio år och får medalj av drottningen, då ska jag också ha rosa hår. Om jag har något hår kvar vid det laget...

Själv är jag mycket svag för raspiga farbröder som spelar pianon. Det är också som sådan som John Cale haft sin största kommersiella framgång. Hans avskalade cover på Leonard Cohens Hallelujah, med bara piano och röst, dyker upp överallt nuförtiden, och har inspirerat senare versioner av t.ex. Tim Buckley och Rufus Wainwright. Du har definitivt hört den:



Även om jag gick miste om den här malmökonserten, har jag naturligtvis varit och sett John Cale live förut. Det var också i Malmö, på KB. Med ett rockband bestående av musiker som kunde vara hans barnbarn. Jag hade hellre hört honom ensam med pianot, eller med symfoniorkestern, men det var i alla fall inget fel på röjet. Klart överlägset de flesta gamla pensionsfärdiga rockare som åker världen runt och cashar in på gamla framgångar. Det var ingen trött nostalgikonsert, det här är en gubbe som fortfarande är mitt i sin musikaliska karriär, och öppen för nya musikaliska idéer. Tyvärr var det fotoförbud där inne, men här är i alla fall en bild av Mr Cales turnébuss:

Om du tycker att du har sett den förut, så beror det på att jag la ut den ett par dagar efter konserten. På den här, då alldeles nystartade, bloggen...

När du ändå är inne på SVTPlay, så rekommenderar jag att du tar en titt på Fredrik Lindströms senaste program om svenska dialektmysterier. Denna gång om Blekingskan. Ett lovvärt initiativ, dock med vissa brister i genomförandet.

Det är naturligtvis positivt att Blekinge lyfts fram, och jag känner igen probematiken med att misstas för att vara Skåning. För min personliga del gör det ingenting, jag är mer skåning än Bleking (båda föräldrarna samt farfar, farmor och morfar föddes där, och mormor bodde där i fyrtio år). Men jag är född och uppvuxen i Blekinge, och därför lite besviken på att Lindström ska slösa bort så mycket programtid på rent trams. Först en lång utläggning om varför hans chef tror att hans enda anledning att vilja åka till Blekinge är för att få gå på Sweden Rock och se Judas Priest, och överhuvudtaget hans allmänna fokusering på sig själv. Fredrik Lindströms Svenska Dialektmysterier handlar mer om Fredrik Lindström än om svenska dialekter. Tyvärr. Visst är det bra med en personlig prägel på sitt berättande, det använder jag mig alltid av på den här bloggen, och visst är det väldigt inne med jag-fixering, men när man nu har ett så spännande ämne som dialekter, varför inte fokusera på dem? Följaktligen hinner man bara med två exempel av Blekingska. Pillemausarnas Karlskronitiska, respektive Listerländskan. Två utmärkta exempel, (själv är jag 6,25% Listerlänning, som jag skrev om i somras) men om Lindström hade tramsat lite mindre, så hade han hunnit få med lite jämsedialekt också. Men det värsta av allt är förstås den inledande kartbilden över Blekinge (3 min. 50 sek. in). Fyra städer är utmärkta. Och visst, Blekinge har bara fyra städer. Men få ska man betänka att Sverige inte har utdelat några nya stadsrättigheter de senaste 50 åren, och själva stadsbegreppet avskaffades 1971, och ersattes av kommuner, med respektive centralorter. Blekinge har fyra städer, men fem kommuner, med tillhörande fem centralorter.

Eller enkelt sammanfattat. Varför fick inte Olofström vara med?