...för mig häromveckan när det var Fotomässa här i Göteborg. Jag tjuvstartade dagen innan med att gå och se och lyssna på veteranfotografen Hans Hammarskiöld som berättade om sitt liv med bilder. Det var liksom förra årets föredrag med Gunnar Smoliansky ett gratis föredrag för 40:-. Jag räknar med att om 50 år få hålla ett sådant jag med. Dagen efter var det alltså dags för fotomässa. Jag anlände till Svenska mässan tillsammans med en större mängd snö, och blev därför glad när jag såg att det inte var någon kö utanför som det brukar vara på bokmässan. Väl innanför dörrarna blev jag något chockad, då jag möttes av - En HÄSTmässa(!). Men det visade sig att fotomässan befann sig en trappa upp. Väl uppe för trappan möttes jag av en kö som ringlade sig flera varv runt den lilla entrehallen. Och inte lyckades jag hitta var den började heller. I ena änden hänvisades man åt andra änden och tvärtom. Långt om länge hittade jag en liten stump att ta plats i och medan jag sedan sakta rörde mig framåt så kunde jag lyssna på övriga köandes gnällande och morrande. Även jag var lite irriterad i början, men det gick snabbt över då jag tyckte det var ganska mysigt med en sådan massa människor som umgicks så nära med andra med samma intressen. Första varvet av kön fanns en fotoutställning att beskåda, och när den tog slut kunde man beskåda alla Leica-farbröder, Canon-tjejer och Klum-Wannabes som man mötte under ringlandet längs rummet. Två gånger (en gång per varv) mötte jag ett par från Olofström som jag kände. I övrigt förvånansvärt få bekanta. När man väl kom in visade sig inte mässan vara så stor (jämfört med Fotomässan på Elmia, eller för den delen Bok- och Hästmässorna) men jag tillbringade några timmar där och hann med att både klämma på en D700, köpa ett nummer av Kamera & Bild och skaffa mig en billig Firewire-kabel på en stor fotoaffärs lagerrensning...
Sedan åkte jag hemåt, jag behövde köpa lite mat också, så jag gick in på matvarubutiken nere vid torget. Jag kände inte för att gå hem och lämna mina saker först, utan jag tog allting med mig in i affären. Lite orolig var jag förstås för att de skulle anklaga mig för att ha tagit Kamera&Bild-tidningen i affären, men jag stoppade den i ryggsäcken och räknade med att den skulle ligga säkert där. Jag plockade ihop mjölk och fil och ägg och lite annat smått och gott och gick sedan till kassan och betalade. På vägen ut så tjöt plötsligt larmet i kassan! Killen som satt där bad mig att stanna kvar och lyfte sedan telefonluren. Tänk om de skulle börja gräva i min väska... Strax kom en kille och bad mig att - just det - öppna väskan!!! Hur skulle jag förklara detta? Jag visste ju att jag inte hade tagit något, men jag visste också att tidningen låg i väskan. Men varför reagerade larmet på den? Eller var det något annat? Jag öppnade väskan och killen började titta. Det första han fick upp var mitt lånex av Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke som jag lånat på UB på vägen. Han kollade den i kassan. Men det var inte den som pep. Så tog han upp tidningen - och lade ner den igen(!) Sedan tog han upp min sladd från den stora fotoaffären och testade den - och den pep! De hade glömt att avmagnetisera larmet. Fast var satt larmet? Det hittade varken han eller jag, så tyvärr kunde han inte hjälpa mig med det. Men både han och jag var glada att det hade löst sig. Ingen skugga över personalen i livsmedelsbutiken, de var mycket vänliga och skötte sitt jobb utmärkt. Men det var ANDRA gången som de i den stora fotobutiken glömt att avmagnetisera varor jag köpt hos dem. Förra gången var det dock inte så illa, för då pep det när jag gick IN i nästa affär. Och personalen där kunde hjälpa mig att avmagnetisera...
No comments:
Post a Comment