Nya vågen! (Spicing up my life...)

Ytterligare en gammal trotjänare verkar ha gjort sitt. Denna gång är det min våg, köpt när jag bodde i Frölunda och den här bloggen var nyfödd, som har börjat väga lite snett på sistone...

...så när jag passerade den stora staden Kristianstad häromveckan passade jag på att göra slag i saken.

Den nya vågen är inte vilken våg som helst.

I alla fall inte om man får tro den slogan som står tryckt på förpackningen...

"Spice up your kitchen"

Får inte du också känslan av sprakande färgexplosioner, psykedeliska kaleidoskopmönster, eldiga kryddor från avlägsna länder, exotiska frukter från förbjudna växter, vilda rytmer från svettiga trummor, långa heta djungelnätter på öar senast sedda utanför Sri Lankas sydostkust samt en brittisk popgrupp som var superpopulär mellan 1997 och 1998? 

Nå, hur ser underverket ut då?

Låt mig inte hålla dig på halster längre. Here it comes...


Spicy, eller hur?

Biennalen utan gränser!

När jag, under min vistelse i Norrland i våras, gick in på Plankets hemsida för att se om de var dags att anmäla sig, möttes jag av beskedet att det redan var fullbokat. Den 9 maj! Mer än tre månader innan utställningen. Det har jag aldrig varit med om förut. Å andra sidan har jag ställt ut så många gånger på Planket att det börjar kännas som rutin. Kanske dags att prova något annat. Kanske något mera åt konsthållet. Även om mitt stora Sverigeprojekt är rent dokumentärt, så har jag ju en mer expressiv sida som också vill komma ut ibland. Ja, du har förmodligen sett den här på bloggen och på hemsidan.

Och så en dag hittade jag en notis i tidningen...


Biennalen utan gränser invigdes igår kväll i samband med Östersjöfestivalen i Karlshamn. I högskolans lokaler på Östra Piren. 36 konstnärer från olika delar av landet och med varierande uttryck och tekniker.

Det magnifika regnbågsklotet, mitt favoritverk på utställningen, är skapat av Inga Grimm.

Biennalen är inte bara en kulturupplevelse, utan också ett välgörenhetsprojekt. Alla anmälningsavgifter går direkt till Läkare utan gränser.

Ola Waljefors, från gruppen Snabbhanarna som arrangerar biennalen, håller ett välkomsttal. Anna Bergström från Läkare utan gränser väntar på att få hålla sitt.

Sedan blev det mingel. Definitivt inte min starka sida, men det gick bättre och bättre ju längre kvällen gick...


Mitt bidrag till biennalen är ett ex av denna lilla bild
som du har kunnat se här på bloggen tidigare...

Bland övriga medverkande konstnärer kanske du känner till Blekingekonstnären Bob Matson och den allmänne kulturlegenden Janne "Loffe" Carlsson. Övriga medverkande hittar du här.

Invigningen av vernissagen sammanföll med karnevalståget, Östersjöfestivalens största publikattraktion, och följaktligen var det inte så många besökare på plats i början. Men sedan började de droppa in.

Även om jag misstänker att några av dem i själva verket letade Pokemons.

Östersjöfestivalen är snart slut, men biennalen pågår månaden ut. Så du har gott om tid att besöka den. Utan konkurrerens med sambaflickor, -pojkar och öltält.

Stort tack till Snabbhanarna för möjligheten att få ställa ut och samtidigt göra en god insats för Läkare utan gränser!

Havsutsikt...

Havsutsikt... (Foto Anders N)

Vernissage på fredag...

Samlarmarknad!

Tiden räcker inte riktigt till ännu. Men ibland så...


...gör man något som man i efterhand undrar varför
man aldrig gjort förut. Som att gå på samlarmarknad...

(Tittar du efter riktigt noga kan du
hitta en nära släkting till mig på bilden...)


En samlarmarknad är en korsning mellan en klassisk
skånsk marknad och en loppmarknad...


...eller kanske snarare en antikhandel.


I stället för plastleksaker, rökt ål och lakritsremmar
finner man antikhandlare från när och fjärran.
Hur många som helst...

Priserna och kvaliteten av klart varierande slag,
men vanligtvis lite högre än på en vanlig loppis.

Vilket inte nödvändigtvis är fel.

Det blir inte så tungt...

I stället för att köpa kan man koncentrera sig på att titta...

 Det märkligaste av allt är att hela den här gigantiska marknaden har hållits varje sommar lika länge som jag har levt, i trakter där jag är så gott som uppvuxen. I alla fall delvis. Och jag har inte lyckats hitta dit en enda gång...

Men nu har jag gjort mitt första besök. Och det kommer inte att bli det sista...

 Att jag befann mig i kända trakter resulterade också i att jag så småningom blev igenkänd. En man presenterade mig för sitt sällskap som Egons barnbarn. Det var riktigt länge sedan det hände mig sist. Men det kändes bra...