Friday, November 28, 2014
Den perfekte telefonabonnemangsförsäljaren...
Du kanske tycker att jag var för hård mot telefonabonnemangsförsäljarna häromveckan? Eller du kanske tror att jag är en sådan där som alltid klagar på folk som bara gör sitt jobb? Låt mig då berätta om en alldeles utmärkt telefonabonnemangsförsäljare som jag träffade på en sommar för några år sedan. Närmare bestämt på Östersjöfestivalen i Karlshamn...
Jag kom vandrande längs Drottninggatan, för dagen full av turister och försäljare. Som Kiviks marknad ungefär. Han hade nog spanat in mig redan, för han visste precis vad han skulle säga:
FÖRSÄLJAREN: - Det var en fin kamera du har där...
Och pekade på den Nikon systemkamera jag hade om halsen. Han började alltså samtalet med något som han visste intresserade mig. Och som inte hade det minsta med telefoner eller abonnemang att göra. Smart...
JAG: -Tack.
FÖRSÄLJAREN: - Trivs du med den? Fungerar bra?
JAG: -Jadå. Inget fel med den.
Jag gick inte in på några detaljer. Jag visste att han egentligen inte var intresserad, och jag visste vart han var på väg. Men den här gången var jag varken trött, blöt eller hungrig. Så jag lät honom hållas...
FÖRSÄLJAREN: - Får jag passa på att fråga vad du har för mobiltelefon?
JAG: - Det kan du väl få...Låt mig visa...
För jag vet inte vad den heter. Modellbeteckningar på mobiltelefoner, i synnerhet dumfånar (till skillnad från Smartphones) är vad jag skulle kalla för ointressant information. Och sådan brukar jag inte lägga på minnet. Det finns så mycket annat, betydligt intressantare att fylla sin interna hårddisk med...
Men det kan vara värt nämna att jag fram till mycket nyligen bara har haft en mobiltelefon. Någonsin. Den skaffade jag när jag började i Gamleby. Det var nämligen ett krav från skolan där att man skulle ha en dylik. Den är alltså tio år gammal. Mötet på Östersjöfestivalen har några år på nacken, men den var gammal redan då. Den har åkt i marken ett par gånger. Och det syns. Försäljaren tog ett steg tillbaka när jag plockade fram den. Han såg lite blek ut...
FÖRSÄLJAREN: - Oj...Den var inte ny...
JAG: - Nej. Men den räcker åt mig.
FÖRSÄLJAREN: - Och...öh...vad har du för abonnemang till den?
JAG: - Jag har inget abonnemang. Vad ska jag med det till?
FÖRSÄLJAREN: - Så...du har...kontantkort?
JAG: - Ja, precis...
FÖRSÄLJAREN: - Jag förstår. Då ringer du för ett par hundralappar i månaden?
JAG: - Nejnejnej. Ett par hundralappar om ÅRET.
FÖRSÄLJAREN: Oj...men...hördu...då tycker jag du ska fortsätta med det...
JAG: - Tack. Ha en bra dag...
Som sagt. Den perfekte försäljaren. Artig, vänlig, uppmärksam och lyssnande. Han förstod att det var fullkomligt onödigt för mig att köpa något dyrt abonnemang. Så han envisades inte. Tänk om alla vore som honom...
På motsatta sidan av skalan fanns förstås det yngel som antastade mig utanför Gleerups i Lund. "Nej tack" sa jag på hans första fråga. För jag ville inte köpa något av honom. Men han slutade inte. Jag upprepade "Nej tack" på alla hans försök till närmanden och fortsatte gå. Han följde efter mig. Käften gick som en kulspruta och jag upprepade "Nej tack" varje gång han andades. Men han gav sig inte. Han jagade mig flera kvarter ner längs Stora Södergatan. Folk vi mötte stirrade. Jag fortsatte säga "Nej tack" och han fortsatte tjata. Jag minns faktiskt inte hur jag blev av med honom...
Här var jag tvungen att pausa i mitt bloggskrivande och gå ut i hallen och kolla efter så att han inte fortfarande hänger efter mig. Jag tänkte att jag kanske har blivit så avtrubbad att jag bara inte märker det längre. Men han syntes inte till...
Jag kom vandrande längs Drottninggatan, för dagen full av turister och försäljare. Som Kiviks marknad ungefär. Han hade nog spanat in mig redan, för han visste precis vad han skulle säga:
FÖRSÄLJAREN: - Det var en fin kamera du har där...
Och pekade på den Nikon systemkamera jag hade om halsen. Han började alltså samtalet med något som han visste intresserade mig. Och som inte hade det minsta med telefoner eller abonnemang att göra. Smart...
JAG: -Tack.
FÖRSÄLJAREN: - Trivs du med den? Fungerar bra?
JAG: -Jadå. Inget fel med den.
Jag gick inte in på några detaljer. Jag visste att han egentligen inte var intresserad, och jag visste vart han var på väg. Men den här gången var jag varken trött, blöt eller hungrig. Så jag lät honom hållas...
FÖRSÄLJAREN: - Får jag passa på att fråga vad du har för mobiltelefon?
JAG: - Det kan du väl få...Låt mig visa...
För jag vet inte vad den heter. Modellbeteckningar på mobiltelefoner, i synnerhet dumfånar (till skillnad från Smartphones) är vad jag skulle kalla för ointressant information. Och sådan brukar jag inte lägga på minnet. Det finns så mycket annat, betydligt intressantare att fylla sin interna hårddisk med...
Men det kan vara värt nämna att jag fram till mycket nyligen bara har haft en mobiltelefon. Någonsin. Den skaffade jag när jag började i Gamleby. Det var nämligen ett krav från skolan där att man skulle ha en dylik. Den är alltså tio år gammal. Mötet på Östersjöfestivalen har några år på nacken, men den var gammal redan då. Den har åkt i marken ett par gånger. Och det syns. Försäljaren tog ett steg tillbaka när jag plockade fram den. Han såg lite blek ut...
FÖRSÄLJAREN: - Oj...Den var inte ny...
JAG: - Nej. Men den räcker åt mig.
FÖRSÄLJAREN: - Och...öh...vad har du för abonnemang till den?
JAG: - Jag har inget abonnemang. Vad ska jag med det till?
FÖRSÄLJAREN: - Så...du har...kontantkort?
JAG: - Ja, precis...
FÖRSÄLJAREN: - Jag förstår. Då ringer du för ett par hundralappar i månaden?
JAG: - Nejnejnej. Ett par hundralappar om ÅRET.
FÖRSÄLJAREN: Oj...men...hördu...då tycker jag du ska fortsätta med det...
JAG: - Tack. Ha en bra dag...
Som sagt. Den perfekte försäljaren. Artig, vänlig, uppmärksam och lyssnande. Han förstod att det var fullkomligt onödigt för mig att köpa något dyrt abonnemang. Så han envisades inte. Tänk om alla vore som honom...
På motsatta sidan av skalan fanns förstås det yngel som antastade mig utanför Gleerups i Lund. "Nej tack" sa jag på hans första fråga. För jag ville inte köpa något av honom. Men han slutade inte. Jag upprepade "Nej tack" på alla hans försök till närmanden och fortsatte gå. Han följde efter mig. Käften gick som en kulspruta och jag upprepade "Nej tack" varje gång han andades. Men han gav sig inte. Han jagade mig flera kvarter ner längs Stora Södergatan. Folk vi mötte stirrade. Jag fortsatte säga "Nej tack" och han fortsatte tjata. Jag minns faktiskt inte hur jag blev av med honom...
Här var jag tvungen att pausa i mitt bloggskrivande och gå ut i hallen och kolla efter så att han inte fortfarande hänger efter mig. Jag tänkte att jag kanske har blivit så avtrubbad att jag bara inte märker det längre. Men han syntes inte till...
Thursday, November 27, 2014
Monday, November 24, 2014
Sunday, November 23, 2014
Toaletter jag mött... (Uppdaterad)
Det har kommit till min kännedom att det har varit Världstoalettdagen, World Toilet Day, i veckan. Detta måste naturligtvis uppmärksammas. Här kommer några av alla de toaletter jag har mött de senaste tio åren. Några har du sett förut, andra är garanterat nya bekantskaper...
Italiensk toalett (Florens)
Himmelsk handikapptoalett
Kunglig toalett
Opålitlig toalett / Turistfälla
Utedass
Skogsdass
Ostädad toalett
Toalett tagen på bar gärning...
Toalettspegel
Liten presenttoalett
Stor presenttoalett
Försvunnen tågtoalett (Hela berättelsen kommer
här på bloggen så småningom...)
Saturday, November 22, 2014
Red Bull Illume - En lysande fotoutställning...
Och vad har du för abonnemang då? (Ger de sig aldrig?)
Häromdagen, i ett köpcentrum någonstans i Göteborg. Sen eftermiddag. Jag har varit ute och flängt runt hela dagen. Det regnar, så jag är våt och min ryggsäck är stor full och tung. Jag är trött. Men jag har ett par ärenden kvar att utföra. Jag råkar veta att det finns förvaringsboxar i det här huset. Tänk vad skönt att få slippa ryggsäcken. Uträtta sina ärenden, hämta ryggsäcken och så hem för att äta, torka och slappna av. Det låter som en god plan för kvällen...
På väg genom korridoren ser jag dem. Telefonabonnemangsförsäljarna. Jag vill inte prata med dem. Inte idag. Jag orkar inte. Jag tycker inte om folk som försöker lura på mig ofördelaktiga erbjudanden i vanliga fall heller. Men i synnerhet inte idag...
När jag närmar mig ser jag hur en av dem spanar in mig. Hans målradar låser sig på mig. Jag försöker att inte se på honom. Låser min egen målradar på förvaringsboxarna, långt ner i andra änden av korridoren.
Han kommer närmare. Han plockar fram något. En liten lapp. Han sträcker fram den. OK, han vill bara dela ut något. Det kan han väl få göra. Det kan jag stå ut med. Sedan vill jag snabbt därifrån. Jag tar lappen och ska titta på den. Men han släpper inte den. Han håller emot! Jag drar i den för att få en skymt av vad där står. Han drar tillbaka. Hårt. Samtidigt kläcker han ur sig:
TELEFONSKOJARYNGEL: -Å va' har du för abonnemang då?
Lite så där klämkäckt och kaxigt. Du vet säkert. Jag stannar upp. Fortfarande med lappen greppad i min hand. I vanliga fall hade jag sagt något vänligt men som samtidigt signalerade att jag inte tänker köpa något. Men idag var jag trött och våt och hungrig och hade en tung ryggsäck som jag ville låsa in i en box så snabbt som möjligt. Så istället för att vara artig och väluppfostrad, som jag vet att man ska vara - även mot telefonskojaryngel, så svarade jag bara helt ärligt på hans fråga. Följaktligen sa jag trött:
JAG: -Det har väl inte du någonting alls med att göra?
För det har han inte. Inte det minsta. Bara för att jag går in i ett köpcentrum betyder det inte att jag är intresserad av att diskutera mitt telefonabonnemang. Om jag vill det så kontaktar jag själv ett företag inom detta område. Antingen går jag till en affär, ringer upp dem eller kontaktar dem via en hemsida. I det här fallet har jag inte gjort någotdera. Jag har just nu ett helt annat, privat ärende, och han inkräktar på min personliga sfär. Inte helt olikt en telefonförsäljare som när hen ringer mig tränger sig in i mitt hem och avbryter en privat stund utan att jag har bett henom i förväg. Dessutom ställer han en fråga om mitt telefonabonnemang, som är en del av min privatekonomi. Och min privatekonomi har han ännu mindre med att göra.
Hade han nu varit en seriös försäljare. Eller i alla fall förhållandevis seriös... (Seriösa företag sysslar inte med den här typen av försäljning, varken på stan eller i telefon. Hade deras produkt varit något att ha, hade de inte BEHÖVT göra det...) Det finns grader av allt. En förhållandevis seriös telefonskojare vet att avsluta samtalet artigt om offret signalerar sitt ointresse så tydligt som jag nyss gjorde. Men naturligtvis inte den här. Han blir ännu kaxigare:
YNGEL: -Nähä? Men vad HAR du för abonnemang då?
Det vill säga, han ignorerar fullkomligt vad jag nyss sa. Han bara fortsätter på samma vis. Därmed visar han sin totala brist på respekt för mig som människa. I hans ögon är jag bara en vandrande plånbok, som kommer att lägga sig på rygg och låta honom ta mina pengar om han bara tjatar lite till. Lyckligtvis har jag vid det här laget vaknat till så mycket att jag låter bli att förklara för honom vilken lågt stående organism han är, jag bara släpper hans lappjävel och svarar honom artigt vad han borde ha svarat mig:
JAG: Ursäkta att jag störde. Tack i alla fall...
Kanske han lär sig något av det. Jag fortsätter min promenad mot förvaringsboxarna. Där låser jag in min ryggsäck och fortsätter med mina övriga ärenden. En stund senare är jag tillbaka och klar för att åka hem. Ska bara hämta min väska först. Nu har jag även en påse i vardera handen. Jag är ännu tröttare än sist, ungefär lika våt och ännu hungrigare. Med viss tvekan påbörjar jag min promenad tillbaka genom korridoren. Men, lugnar jag mig med, så dum att han försöker igen är han väl ändå inte? Eller?
Han syns inte till. Han gömmer sig med sina kompisar bakom skärmar med företagets namn. Jag raskar på lite till för att hinna förbi. Då blockeras min väg återigen. Av en annan kille. I likadan tröja.
YNGEL 2: -Ursäkta. Kan jag få...
Han är lite artigare. Räcker inte fram någon lapp. Förmodligen av den enkla anledningen att jag inte har någon ledig hand att ta emot den med. Jag tvärstannar. Tittar trött och vått på honom. Och svarar inte ovänligt, bara uppgivet att:
JAG: -Ger ni er aldrig?
Han stirrar frågande på mig.
YNGEL 2: -Vad sa du?
OK då. En gång till. Jag artikulerar. Nu inte bara trött och vått, utan också lite smått irriterad:
JAG: -GER NI ER ALDRIG?
Han stirrar fortfarande på mig.
YNGEL 2: -Vad säger du för något?
Jag mumlar tyst:
JAG: -Jaså...du är döv också...
Innan jag för tredje gången upprepar. Ännu mer artikulerat, lika trött, lika vått och nu ordentligt irriterad:
JAG: -GER....NI...ER...ALDRIIIIIG?
Min trötta, våta och hungriga hjärna håller på att koka över. Jag tycker att det borde synas. I alla fall borde han förstå andemeningen. Men den här killen vill inte lyssna.
YNGEL 2: -Alltså du. Jag förstår inte vad du säger...
Nej. Du VILL inte förstå. Det är inte samma sak. Du förtjänar inte min tid.
JAG: -Nej, jag märker det...
Säger jag. Och går. Nu plötsligt funkar hans hörsel.
YNGEL 2: -Va? Kallar du mig för DÖV? Hör du...
Jag lämnar honom där, frustande och pustande, medan jag sätter kurs mot spårvagn, hem och mat.
Nej, jag köper inte argumentet att "de gör bara sitt jobb". Eller att "de är unga och har svårt att få något annat jobb." Det handlar inte om det. Detta är oseriösa företag. Med oseriösa metoder. Annars hade de inte behövt stå där. Och om företaget mot all förmodan är Sveriges enda seriösa telefonskojare, så behandlar man i vilket fall inte presumtiva kunder på det här sättet. Det är förstås framför allt företagets fel, och inte de anställdas, som genom orimliga arbetsvillkor förmodligen förväntas att göra som den förste säljaren. Men man kan inte bara lyda order. Man får faktiskt tänka lite själv också. Man måste lära sig LYSSNA. Det är ju felet de båda gör. De LYSSNAR inte.
Det här är en bransch som borde ha städats upp och bort för länge sedan...
På väg genom korridoren ser jag dem. Telefonabonnemangsförsäljarna. Jag vill inte prata med dem. Inte idag. Jag orkar inte. Jag tycker inte om folk som försöker lura på mig ofördelaktiga erbjudanden i vanliga fall heller. Men i synnerhet inte idag...
När jag närmar mig ser jag hur en av dem spanar in mig. Hans målradar låser sig på mig. Jag försöker att inte se på honom. Låser min egen målradar på förvaringsboxarna, långt ner i andra änden av korridoren.
Han kommer närmare. Han plockar fram något. En liten lapp. Han sträcker fram den. OK, han vill bara dela ut något. Det kan han väl få göra. Det kan jag stå ut med. Sedan vill jag snabbt därifrån. Jag tar lappen och ska titta på den. Men han släpper inte den. Han håller emot! Jag drar i den för att få en skymt av vad där står. Han drar tillbaka. Hårt. Samtidigt kläcker han ur sig:
TELEFONSKOJARYNGEL: -Å va' har du för abonnemang då?
Lite så där klämkäckt och kaxigt. Du vet säkert. Jag stannar upp. Fortfarande med lappen greppad i min hand. I vanliga fall hade jag sagt något vänligt men som samtidigt signalerade att jag inte tänker köpa något. Men idag var jag trött och våt och hungrig och hade en tung ryggsäck som jag ville låsa in i en box så snabbt som möjligt. Så istället för att vara artig och väluppfostrad, som jag vet att man ska vara - även mot telefonskojaryngel, så svarade jag bara helt ärligt på hans fråga. Följaktligen sa jag trött:
JAG: -Det har väl inte du någonting alls med att göra?
För det har han inte. Inte det minsta. Bara för att jag går in i ett köpcentrum betyder det inte att jag är intresserad av att diskutera mitt telefonabonnemang. Om jag vill det så kontaktar jag själv ett företag inom detta område. Antingen går jag till en affär, ringer upp dem eller kontaktar dem via en hemsida. I det här fallet har jag inte gjort någotdera. Jag har just nu ett helt annat, privat ärende, och han inkräktar på min personliga sfär. Inte helt olikt en telefonförsäljare som när hen ringer mig tränger sig in i mitt hem och avbryter en privat stund utan att jag har bett henom i förväg. Dessutom ställer han en fråga om mitt telefonabonnemang, som är en del av min privatekonomi. Och min privatekonomi har han ännu mindre med att göra.
Hade han nu varit en seriös försäljare. Eller i alla fall förhållandevis seriös... (Seriösa företag sysslar inte med den här typen av försäljning, varken på stan eller i telefon. Hade deras produkt varit något att ha, hade de inte BEHÖVT göra det...) Det finns grader av allt. En förhållandevis seriös telefonskojare vet att avsluta samtalet artigt om offret signalerar sitt ointresse så tydligt som jag nyss gjorde. Men naturligtvis inte den här. Han blir ännu kaxigare:
YNGEL: -Nähä? Men vad HAR du för abonnemang då?
Det vill säga, han ignorerar fullkomligt vad jag nyss sa. Han bara fortsätter på samma vis. Därmed visar han sin totala brist på respekt för mig som människa. I hans ögon är jag bara en vandrande plånbok, som kommer att lägga sig på rygg och låta honom ta mina pengar om han bara tjatar lite till. Lyckligtvis har jag vid det här laget vaknat till så mycket att jag låter bli att förklara för honom vilken lågt stående organism han är, jag bara släpper hans lappjävel och svarar honom artigt vad han borde ha svarat mig:
JAG: Ursäkta att jag störde. Tack i alla fall...
Kanske han lär sig något av det. Jag fortsätter min promenad mot förvaringsboxarna. Där låser jag in min ryggsäck och fortsätter med mina övriga ärenden. En stund senare är jag tillbaka och klar för att åka hem. Ska bara hämta min väska först. Nu har jag även en påse i vardera handen. Jag är ännu tröttare än sist, ungefär lika våt och ännu hungrigare. Med viss tvekan påbörjar jag min promenad tillbaka genom korridoren. Men, lugnar jag mig med, så dum att han försöker igen är han väl ändå inte? Eller?
Han syns inte till. Han gömmer sig med sina kompisar bakom skärmar med företagets namn. Jag raskar på lite till för att hinna förbi. Då blockeras min väg återigen. Av en annan kille. I likadan tröja.
YNGEL 2: -Ursäkta. Kan jag få...
Han är lite artigare. Räcker inte fram någon lapp. Förmodligen av den enkla anledningen att jag inte har någon ledig hand att ta emot den med. Jag tvärstannar. Tittar trött och vått på honom. Och svarar inte ovänligt, bara uppgivet att:
JAG: -Ger ni er aldrig?
Han stirrar frågande på mig.
YNGEL 2: -Vad sa du?
OK då. En gång till. Jag artikulerar. Nu inte bara trött och vått, utan också lite smått irriterad:
JAG: -GER NI ER ALDRIG?
Han stirrar fortfarande på mig.
YNGEL 2: -Vad säger du för något?
Jag mumlar tyst:
JAG: -Jaså...du är döv också...
Innan jag för tredje gången upprepar. Ännu mer artikulerat, lika trött, lika vått och nu ordentligt irriterad:
JAG: -GER....NI...ER...ALDRIIIIIG?
Min trötta, våta och hungriga hjärna håller på att koka över. Jag tycker att det borde synas. I alla fall borde han förstå andemeningen. Men den här killen vill inte lyssna.
YNGEL 2: -Alltså du. Jag förstår inte vad du säger...
Nej. Du VILL inte förstå. Det är inte samma sak. Du förtjänar inte min tid.
JAG: -Nej, jag märker det...
Säger jag. Och går. Nu plötsligt funkar hans hörsel.
YNGEL 2: -Va? Kallar du mig för DÖV? Hör du...
Jag lämnar honom där, frustande och pustande, medan jag sätter kurs mot spårvagn, hem och mat.
Nej, jag köper inte argumentet att "de gör bara sitt jobb". Eller att "de är unga och har svårt att få något annat jobb." Det handlar inte om det. Detta är oseriösa företag. Med oseriösa metoder. Annars hade de inte behövt stå där. Och om företaget mot all förmodan är Sveriges enda seriösa telefonskojare, så behandlar man i vilket fall inte presumtiva kunder på det här sättet. Det är förstås framför allt företagets fel, och inte de anställdas, som genom orimliga arbetsvillkor förmodligen förväntas att göra som den förste säljaren. Men man kan inte bara lyda order. Man får faktiskt tänka lite själv också. Man måste lära sig LYSSNA. Det är ju felet de båda gör. De LYSSNAR inte.
Det här är en bransch som borde ha städats upp och bort för länge sedan...
Sunday, November 16, 2014
Sunday, November 9, 2014
Grattis på tjugofemårsdagen...typ?
Idag är det 25 år sedan Berlinmurens fall. Minnen från
den historiska händelsen återges i alla mediekanaler.
Naturligtvis ska inte jag vara sämre. 1989 såg jag en mur slås
sönder av mängder av östberlinare. Jag förstod inte alls varför.
Tyckte rent av att det var lite synd på en mur, som var målad
i så fina färger. Vad visste jag? Jag var bara sju år...
Jag visste inget om den terror, och de tragedier som
Nu vet jag bättre...
När jag så småningom besökte Berlin blev jag faktiskt
lite besviken. Inte på staden. Den är fantastiskt levande.
Full med kultur och med en otrolig historia.
Men tyvärr är spåren av den otroliga
historien väldigt få idag...
lite besviken. Inte på staden. Den är fantastiskt levande.
Full med kultur och med en otrolig historia.
Men tyvärr är spåren av den otroliga
historien väldigt få idag...
För alla regimer som styrt Tyskland har gjort sitt bästa
att städa bort alla spår från sina föregångare.
Nazisterna utrotade allt och alla som inte passade dem.
Efter krigets bombningar städade de allierade bort det mesta
som återstod av nazisternas huvudstad.
som återstod av nazisternas huvudstad.
DDR utrotade meningsmotståndare och sprängde
historiska minnesmärken från tiden före Hitler.
"Borgerliga" minnen från kejsartiden.
Sedan murens fall, och än idag, städar man bort spåren
av DDR. Så sent som 2013 rev man en av de få
kvarvarande bitarna av Berlinmuren...
av DDR. Så sent som 2013 rev man en av de få
kvarvarande bitarna av Berlinmuren...
Staden är full av liv. Men de historiska miljöerna är få.
Väldigt få. Och de blir färre...
Jag kan förstå att man vill förtränga tider av förtryck
och terror. Men samtidigt rensar man bort de
spår som ska få framtidens generationer att
minnas dessa mörka tider. Och kunna undvika
att göra om samma misstag.
att göra om samma misstag.
Kanske är det en av anledningarna till att nazismens
anhängare återigen växer? Och att vissa nu
förutspår ett nytt kallt krig?
Att vi redan har glömt?
förutspår ett nytt kallt krig?
Att vi redan har glömt?
Saturday, November 8, 2014
Hasselbladspriset 2014 - Ischiuchi Miyako
Seminarium, Stenhammarsalen, Göteborgs konserthus
Vernissage med mingel,
Hasselblad Center/Göteborgs konstmuseum
2014 års Hasselbladspristagare, Ishiuchi Miyako.
Invigning av utställning.
Presentation av ny bok.
Ishiuchi Miyako
Boksignering
Ännu mera boksignering (max tre böcker per person)
Ännu mera vernissagemingel
(Alla foton: Anders N)
Friday, November 7, 2014
Kontrollbehov...
Jag nuddade vid ett viktigt ämne i mitt förra inlägg om min TV. Som jag skrev krävs det numera två fjärrkontroller bara för att titta på TV. En för att byta kanal (på boxen) och en till allt annat. Det låter som ett ganska litet problem egentligen, men då får man tänka på att TV:n bara är en av många elektriska apparater i ett vanligt hem. Och en stor del av dem har fjärrkontroller. Jag är definitivt inte någon storsamlare av elektriska prylar (utom möjligen kameror), men icke desto mindre ligger det just nu åtta(!) fjärrkontroller på min digitala TV-box...
Uppradade på golvet så här så ser de något mer överskådliga ut, men det är fortfarande en bedrift att kunna komma ihåg vilken som går till vilken maskin...
Nummer 1 går till TV:n. Den nya alltså. Den som bara
fungerar tillsammans med...
Så långt allt väl...
Fortfarande inga större problem.
Thursday, November 6, 2014
En gammal trotjänares farväl...
Kommer du ihåg att bostadsbolaget ville sno min TV? Ja, alltså inte den faktiska TV:n, den var bara en gammal tjockTV och följaktligen helt värdelös på andrahandsmarknaden, men mina TV-kanaler. 16 styck prima analoga kanaler hade jag. Jag kanske inte tittade på riktigt alla, men de var mina, de var fina och jag trivdes med dem.
Men så en dag tyckte bostadsbolaget att jag inte behövde dem längre. Visserligen betalade jag en del av min hyra till bostadsbolaget för att få ha kanalerna, men de pengarna kunde de ju använda till något roligare än att låta mig se på TV. Om du inte känner till historien rekommenderar jag mina äldre inlägg "Valfrihetens pris del 1" och "del 2". Sedan förstår du vad jag menar.
Hur gick det sedan då? Jo, efter att förhandlingarna mellan bostadsbolag och hyresgästförening strandat kontaktades högre makt. Post och Telestyrelsen ställde sig på hyresgästernas sida. Bostadsbolaget var fortfarande inte övertygade. Hyresgästföreningen förde upp ärendet till högre instans, HMK - Hyresmarknadskommittén i Stockholm. HMK ville inte ta i ärendet. Jag vill minnas att formuleringen som återgavs i Hem&Hyra var att "HMK är framförallt ett tvisteorgan för att lösa de årliga hyresförhandlingarna. Det här ärendet är mycket ovanligt..." Är det inte just därför man behöver ett tvisteorgan?
Egentligen är det inte så komplicerat. De allmännyttiga bostadsbolagen i Göteborg har gått samman och skapat ett gemensamt bolag "Framtidens Bredband". Detta bredband dras in till alla hyresgäster. Nästan alla hyresgäster i alla fall. Sedan kan man höja hyran. Oavsett om hyresgästen har fått bredbandet eller inte. Om det är något som hyresvärdar älskar så är det ju att höja hyran. Allmännyttan ägs av kommunen, av folket själva, och borde därför vara mindre intresserade än privata hyresvärdar av att höja folkets hyror. Men nog tusan gör de det ändå. Så fort de får chansen...
Motiveringen till hyreshöjningen är att standarden höjs, och valfriheten ökar. Valfrihet, som du läste i mitt tidigare inlägg, kostar pengar. Vare sig man vill ha den eller inte. Ja, vare sig man ens HAR den faktiska valfriheten eller inte. Till och med möjlighet kostar pengar. Och möjligheten är till och med mer abstrakt än valfriheten. Jag fick hyreshöjning långt innan jag fick bredband. För mina grannar hade fått bredband, och därmed hade jag fått MÖJLIGHETEN att få bredbandet och därmed den där tillhörande valfriheten.
Vad som gick fel i det här fallet var att en stor del av hyresgästerna ville utnyttja sin dyrt betalade valfrihet (55 kr i månaden och förlust av alla TV-kanaler) till att fortsätta ha det som man hade det innan bostadsbolaget tvingade på en valfriheten. Men det valet fanns inte. Så valfriheten var inte så mycket till valfrihet egentligen...
Sedan låtsades hyresvärdarna inte förstå att det fanns ett ekonomiskt värde i de TV-kanaler man stal från sina hyresgäster. I ett pressmeddelande kallar en chefstomte på Framtidens Bredband kostnaden för de slopade kanalerna för "marginell" men säger samtidigt att en hyressänkning motsvarande kostnaden för ett nytt digitalTV-abonnemang skulle påverka företagets ekonomi till den grad att man inte skulle kunna underhålla sina fastigheter längre. Då förstår han ju att det kostar en massa pengar att byta. Och om inte bostadsbolaget har råd att betala för det nya TV-systemet, varför skulle då vi hyresgäster ha det? Men det är klart, att kräva att någon annan ska byta upp sig till ett dyrare system är inte så svårt. När man inte själv behöver betala. Det är lättare att betala med någon annans pengar än sina egna. Och i det här fallet måste det vara extra lätt, eftersom man inte bara tvingar den andre att byta upp sig till en dyrare produkt, man tänker fortsätta avkräva samma person betalningen för den äldre och billigare tjänsten, även om man slutat leverera tjänsten...
Och om nu kostnaden för det gamla systemet bara är "marginell", varför inte låta det vara kvar då? Vi betalar ju redan för det. För jag tror fortfarande inte på det där mailet jag fick där ni påstod att GåBort betalade mig 25 kr för att jag tittade på deras analoga TV. En känd tidning på den röda kanten har försökt få ut den faktiska uppgiften på hur stor den "marginella" avgiften är. Svaret blev att det är "konfidentiellt". Eller hemligt, på vanlig svenska. Trots att bostadsbolaget är ett kommunalt bolag och borde omfattas av offentlighetsprincipen...
Till slut fick bostadsbolagen trots allt ge sig. Avtalet som slöts mellan hyresgästföreningen och bostadsbolagen var att hyresgästerna skulle få en subventionerad digitalbox med 10 kanaler. Subventionerad betyder i det här fallet att bostadsbolaget betalar boxen och hela månadsavgiften. Förutsatt att månadskostnaden är max 50 kr. Och här kommer en märklig sak. För så billiga månadskostnader finns inte. I alla fall inte för 10 kanaler. När GåBort ringde mig för att lura på mig DigitalTV, och jag frågade efter deras billigaste, då kostade det 150 kr i månaden. När Comhem...förlåt GåBort ringde mig igen, nu efter beslutet om subventionering så erbjöd de mig "Gratis DigitalTV, ditt bostadsbolag betalar". Och eftersom bostadsbolaget bara betalar max 50 kr i månadskostnad så måste det nu plötsligt ha ett DigitalTV-paket som bara kostar 50 kr i månaden. Men jag kan inte hitta det på deras hemsida. Det är märkligt det där...
För några veckor sedan, ett halvår efter det ursprungliga datumet, kapades de analoga kanalerna här i mitt hus för evigt. GåBort visste naturligtvis precis när det skedde, eftersom det var de som kapade, och hade laddat upp med försäljare nere i centrumbyggnaden. Det gick knappt att ta sig in till ICA utan att anfallas av en nisse som ville dela ut "Gratis DigitalTV" till alla som så önskade. Och om man inte hittade ner till ICA kom det lappar i mitt med en tydlig "Ingen reklam-tack"-märkta brevinkast att jag var välkommen ner på parkeringen en mörk kväll för att få en gratis TV-box. Fast i det finstilta framgick det att detta bara gällde för de som inte redan hade en dylik. Som jag. Det kanske var tur. Jag brukar inte vilja införskaffa mina elektronikvaror från bakluckor på bilar på mörka parkeringar...
Som sagt, kabeln klipptes. Jag hade kopplat in mitt nya bredbandsmodem i Framtidens Bredbands blinkande väggfasta låda några dagar tidigare. Det fungerade bra. TV-boxen var lite värre. Sladdarna som medföljde räckte inte mellan modemet och TV:n. Min gamla antennsladd passade inte i boxen. Jag var utan TV ett tag. Det gick förvånansvärt bra ändå. Jag tittade på några av alla de filmer jag spelat in på min inspelningsbara DVD och inte hunnit se. Det allra sista analoga TV program jag spelade in var förresten en sminkkurs som jag råkade rakt in i en lördagsmorgon när jag slog på TV:n till frukost. Smink är vanligtvis inte min grej, jag har inte haft smink på allmän plats sedan tvåan på gymnasiet...men den här sminkkursen hade något alldeles extra. Eller kanske jag ska säga någon.
Ja, hursomhelst. När det till slut blev dags att koppla in den nya boxen, med en ny lång sladd, passade jag även på att uppdatera TV:n. Den gamle trotjänaren, införskaffad till flytten till Gamleby 2004, gav sig av på sin sista resa ner mot soprummet med min bokvagn som rullator.
På den gamle tjockisens plats återfinns nu en enkel men modern och betydligt slankare kusin. Det tog ett bra tid innan det blev bild i kusinen, och jag hann säga både det ena och det andra om GåBort innan jag insåg att jag hade glömt att koppla in den nya väldigt långa sladden i boxen. Sedan gick det betydligt bättre. Den här gången var det inte GåBorts fel...
Nu är TV-friden återställd. Med några små kommentarer. För det första kan jag inte ställa kanalen på TV:n. Trots att TV:n är splitterny så måste jag ställa kanalen på boxen. Det krävs alltså två fjärrkontroller bara för att titta på TV. En för att byta kanal, och en för allt annat. För det andra kan jag inte längre spela in ett program och titta på ett annat. Boxen tillåter bara en kanal åt gången. För det tredje så laggade boxen en av de första kvällarna när jag försökte titta på Aniara. Karl-Birger Blomdahls experimentella och modernistiska tolkning av Harry Martinssons diktcykel blev inte mer begriplig genom en hackande digitalbox. Någon dag senare försvann alla kanaler utom 1,2,4 och 6. Vanligtvis har jag några till, om än inte alls så många som jag hade förr. De tillfälligt saknade kanalerna kom tillbaka på kvällen. Häromkvällen lade internetuppkopplingen i det nya bredbandet av. Men TV:n fungerade i alla fall. Internet kom tillbaka morgonen därpå.
Det nya bredbandet påstås vara löjligt många gånger snabbare än det gamla. Jag har gått från 10 till 100 MBit. Och det stämmer också när jag mäter. Men när jag använder det känns det på något vis snarare som mitt gamla 2 Mbit. Streamad video och TV laddar snabbare. Men webbsidor, det som jag oftast använder mitt bredband till, verkar ta längre tid att ladda in. Och så tar bredbandet paus lite nu och då. Då får jag inte fram något alls. Så jag vet fortfarande inte om det nya bredbandet egentligen är någon förbättring. Men vanligtvis fungerar det mesta, och efter att ha läst artiklar om vad andra nyblivna digitalTV-tittare i trakten har drabbats av, känner jag mig ändå lyckligt lottad...
Men så en dag tyckte bostadsbolaget att jag inte behövde dem längre. Visserligen betalade jag en del av min hyra till bostadsbolaget för att få ha kanalerna, men de pengarna kunde de ju använda till något roligare än att låta mig se på TV. Om du inte känner till historien rekommenderar jag mina äldre inlägg "Valfrihetens pris del 1" och "del 2". Sedan förstår du vad jag menar.
Hur gick det sedan då? Jo, efter att förhandlingarna mellan bostadsbolag och hyresgästförening strandat kontaktades högre makt. Post och Telestyrelsen ställde sig på hyresgästernas sida. Bostadsbolaget var fortfarande inte övertygade. Hyresgästföreningen förde upp ärendet till högre instans, HMK - Hyresmarknadskommittén i Stockholm. HMK ville inte ta i ärendet. Jag vill minnas att formuleringen som återgavs i Hem&Hyra var att "HMK är framförallt ett tvisteorgan för att lösa de årliga hyresförhandlingarna. Det här ärendet är mycket ovanligt..." Är det inte just därför man behöver ett tvisteorgan?
Egentligen är det inte så komplicerat. De allmännyttiga bostadsbolagen i Göteborg har gått samman och skapat ett gemensamt bolag "Framtidens Bredband". Detta bredband dras in till alla hyresgäster. Nästan alla hyresgäster i alla fall. Sedan kan man höja hyran. Oavsett om hyresgästen har fått bredbandet eller inte. Om det är något som hyresvärdar älskar så är det ju att höja hyran. Allmännyttan ägs av kommunen, av folket själva, och borde därför vara mindre intresserade än privata hyresvärdar av att höja folkets hyror. Men nog tusan gör de det ändå. Så fort de får chansen...
Motiveringen till hyreshöjningen är att standarden höjs, och valfriheten ökar. Valfrihet, som du läste i mitt tidigare inlägg, kostar pengar. Vare sig man vill ha den eller inte. Ja, vare sig man ens HAR den faktiska valfriheten eller inte. Till och med möjlighet kostar pengar. Och möjligheten är till och med mer abstrakt än valfriheten. Jag fick hyreshöjning långt innan jag fick bredband. För mina grannar hade fått bredband, och därmed hade jag fått MÖJLIGHETEN att få bredbandet och därmed den där tillhörande valfriheten.
Vad som gick fel i det här fallet var att en stor del av hyresgästerna ville utnyttja sin dyrt betalade valfrihet (55 kr i månaden och förlust av alla TV-kanaler) till att fortsätta ha det som man hade det innan bostadsbolaget tvingade på en valfriheten. Men det valet fanns inte. Så valfriheten var inte så mycket till valfrihet egentligen...
Sedan låtsades hyresvärdarna inte förstå att det fanns ett ekonomiskt värde i de TV-kanaler man stal från sina hyresgäster. I ett pressmeddelande kallar en chefstomte på Framtidens Bredband kostnaden för de slopade kanalerna för "marginell" men säger samtidigt att en hyressänkning motsvarande kostnaden för ett nytt digitalTV-abonnemang skulle påverka företagets ekonomi till den grad att man inte skulle kunna underhålla sina fastigheter längre. Då förstår han ju att det kostar en massa pengar att byta. Och om inte bostadsbolaget har råd att betala för det nya TV-systemet, varför skulle då vi hyresgäster ha det? Men det är klart, att kräva att någon annan ska byta upp sig till ett dyrare system är inte så svårt. När man inte själv behöver betala. Det är lättare att betala med någon annans pengar än sina egna. Och i det här fallet måste det vara extra lätt, eftersom man inte bara tvingar den andre att byta upp sig till en dyrare produkt, man tänker fortsätta avkräva samma person betalningen för den äldre och billigare tjänsten, även om man slutat leverera tjänsten...
Och om nu kostnaden för det gamla systemet bara är "marginell", varför inte låta det vara kvar då? Vi betalar ju redan för det. För jag tror fortfarande inte på det där mailet jag fick där ni påstod att GåBort betalade mig 25 kr för att jag tittade på deras analoga TV. En känd tidning på den röda kanten har försökt få ut den faktiska uppgiften på hur stor den "marginella" avgiften är. Svaret blev att det är "konfidentiellt". Eller hemligt, på vanlig svenska. Trots att bostadsbolaget är ett kommunalt bolag och borde omfattas av offentlighetsprincipen...
Till slut fick bostadsbolagen trots allt ge sig. Avtalet som slöts mellan hyresgästföreningen och bostadsbolagen var att hyresgästerna skulle få en subventionerad digitalbox med 10 kanaler. Subventionerad betyder i det här fallet att bostadsbolaget betalar boxen och hela månadsavgiften. Förutsatt att månadskostnaden är max 50 kr. Och här kommer en märklig sak. För så billiga månadskostnader finns inte. I alla fall inte för 10 kanaler. När GåBort ringde mig för att lura på mig DigitalTV, och jag frågade efter deras billigaste, då kostade det 150 kr i månaden. När Comhem...förlåt GåBort ringde mig igen, nu efter beslutet om subventionering så erbjöd de mig "Gratis DigitalTV, ditt bostadsbolag betalar". Och eftersom bostadsbolaget bara betalar max 50 kr i månadskostnad så måste det nu plötsligt ha ett DigitalTV-paket som bara kostar 50 kr i månaden. Men jag kan inte hitta det på deras hemsida. Det är märkligt det där...
För några veckor sedan, ett halvår efter det ursprungliga datumet, kapades de analoga kanalerna här i mitt hus för evigt. GåBort visste naturligtvis precis när det skedde, eftersom det var de som kapade, och hade laddat upp med försäljare nere i centrumbyggnaden. Det gick knappt att ta sig in till ICA utan att anfallas av en nisse som ville dela ut "Gratis DigitalTV" till alla som så önskade. Och om man inte hittade ner till ICA kom det lappar i mitt med en tydlig "Ingen reklam-tack"-märkta brevinkast att jag var välkommen ner på parkeringen en mörk kväll för att få en gratis TV-box. Fast i det finstilta framgick det att detta bara gällde för de som inte redan hade en dylik. Som jag. Det kanske var tur. Jag brukar inte vilja införskaffa mina elektronikvaror från bakluckor på bilar på mörka parkeringar...
Som sagt, kabeln klipptes. Jag hade kopplat in mitt nya bredbandsmodem i Framtidens Bredbands blinkande väggfasta låda några dagar tidigare. Det fungerade bra. TV-boxen var lite värre. Sladdarna som medföljde räckte inte mellan modemet och TV:n. Min gamla antennsladd passade inte i boxen. Jag var utan TV ett tag. Det gick förvånansvärt bra ändå. Jag tittade på några av alla de filmer jag spelat in på min inspelningsbara DVD och inte hunnit se. Det allra sista analoga TV program jag spelade in var förresten en sminkkurs som jag råkade rakt in i en lördagsmorgon när jag slog på TV:n till frukost. Smink är vanligtvis inte min grej, jag har inte haft smink på allmän plats sedan tvåan på gymnasiet...men den här sminkkursen hade något alldeles extra. Eller kanske jag ska säga någon.
Ja, hursomhelst. När det till slut blev dags att koppla in den nya boxen, med en ny lång sladd, passade jag även på att uppdatera TV:n. Den gamle trotjänaren, införskaffad till flytten till Gamleby 2004, gav sig av på sin sista resa ner mot soprummet med min bokvagn som rullator.
På den gamle tjockisens plats återfinns nu en enkel men modern och betydligt slankare kusin. Det tog ett bra tid innan det blev bild i kusinen, och jag hann säga både det ena och det andra om GåBort innan jag insåg att jag hade glömt att koppla in den nya väldigt långa sladden i boxen. Sedan gick det betydligt bättre. Den här gången var det inte GåBorts fel...
Nu är TV-friden återställd. Med några små kommentarer. För det första kan jag inte ställa kanalen på TV:n. Trots att TV:n är splitterny så måste jag ställa kanalen på boxen. Det krävs alltså två fjärrkontroller bara för att titta på TV. En för att byta kanal, och en för allt annat. För det andra kan jag inte längre spela in ett program och titta på ett annat. Boxen tillåter bara en kanal åt gången. För det tredje så laggade boxen en av de första kvällarna när jag försökte titta på Aniara. Karl-Birger Blomdahls experimentella och modernistiska tolkning av Harry Martinssons diktcykel blev inte mer begriplig genom en hackande digitalbox. Någon dag senare försvann alla kanaler utom 1,2,4 och 6. Vanligtvis har jag några till, om än inte alls så många som jag hade förr. De tillfälligt saknade kanalerna kom tillbaka på kvällen. Häromkvällen lade internetuppkopplingen i det nya bredbandet av. Men TV:n fungerade i alla fall. Internet kom tillbaka morgonen därpå.
Det nya bredbandet påstås vara löjligt många gånger snabbare än det gamla. Jag har gått från 10 till 100 MBit. Och det stämmer också när jag mäter. Men när jag använder det känns det på något vis snarare som mitt gamla 2 Mbit. Streamad video och TV laddar snabbare. Men webbsidor, det som jag oftast använder mitt bredband till, verkar ta längre tid att ladda in. Och så tar bredbandet paus lite nu och då. Då får jag inte fram något alls. Så jag vet fortfarande inte om det nya bredbandet egentligen är någon förbättring. Men vanligtvis fungerar det mesta, och efter att ha läst artiklar om vad andra nyblivna digitalTV-tittare i trakten har drabbats av, känner jag mig ändå lyckligt lottad...
Wednesday, November 5, 2014
Trattkantareller! Från mitt hemliga svampställe...
Varm rågbulle med en tjock skiva smält mellanlagrad
prästost, och nystekta trattkantareller...
Egentligen ska man väl inte avslöja sina hemliga svampställen. I synnerhet inte så här på nätet där vem som helst kan läsa. Men om du envisas...jag hittade dem...långt inne...i en låda...på WILLYS...
Jaja, skratta du. Men här i Göteborg är det ett äventyr även att köpa svamp. Det krävs att man kan sin svampbok. Här säljs brun flugsvamp som mat!
Sunday, November 2, 2014
Saturday, November 1, 2014
Subscribe to:
Posts (Atom)
