Intresserade festivalbesökare, däribland jag, fick igår se en arbetskopia av Kalla ingenting försent, en kommande dokumentär om den skånske poeten Jacques Werup (Nej, det är inte ett franskt namn. Det är skånska - låter som "schack". Min musiklärare på högstadiet påstod att det uttalas så. Jag trodde honom inte, men nu när jag sett filmen så vet jag att han hade rätt). Filmskaparna är de tre glada männen på bilden. Två levande legender och en yngling (blivande legend) som de tagit till hjälp. Ynglingen är Olle Tannergård, till höger på bilden. Född 1951. Filmklippare och ljudtekniker. I mitten ser vi Jan Hemmel, legendarisk producent på SVT i Malmö, född 1933. En av männen bakom Skånska Mord, bland mycket annat. Till vänster ser vi Skånes kanske störste filmare genom tiderna*, den internationellt kände Jan Troell. Född 1933. Regissören bakom Utvandrarfilmerna, Här har du ditt liv, Il Capitano och nu senast Maria Larssons eviga ögonblick. Kvällen innan var jag på bio Roy vid Götaplatsen och såg en samling med Troells mindre kända, men minst lika sevärda, kortfilmer. Från Uppehåll i myrlandet från 1965, efter en historia Eyvind Johnson via en lågmält humoristisk dokumentär om en närradioförening i Trelleborg och en vass satir om EU:s djurhållningsregler till en liten film om en larvs väg över det Troellska trädgårdsbordet. En tagning, bara filmad rakt av, men fullkomligt lysande i all sin enkelhet. För en liten varelse är små hinder stora.
Men nu var det alltså Werupdokumentären det handlade om. Jag tycker det är slarvigt av filmfestivalen att de inte ordnat en lokal som går att mörklägga. Det fungerar till kortare klipp, men i det här fallet var det inte så lyckat. Att det varit relativt mulet och mörkt under veckan är ingen ursäkt. Igår kröp solen fram, och även om man mörklagt det närmaste fönstret så reflekterades ljuset in via grannbyggnaderna och omgivande fönster, och ett vackert mjukt Jörgen Persson-ljus spred sig allt närmare, och så småningom upp på duken. Troell och personalen gjorde sitt bästa för att mörklägga övriga fönster med vad som fanns att tillgå, men det hjälpte inte. Filmen rullade och solen var obeveklig. Nu var filmen så bra, att solen inte kunde förstöra upplevelsen. Men det är ändå något man borde ha tänkt på redan när man planerade seminarierna. Det går inte att projicera film i ett ljust rum...
|
| Vad var det nu hon sa, Cajsa Warg? (Foto Anders N) |
No comments:
Post a Comment