Station to Station

Jag klev av natttåget på Kiruna station.

Äntligen framme! Klockan var 11. Spåret likaså.

Men...var var Kiruna? Inte mycket till stad syntes till. Knappt

ens någon station. Men det var helt i sin ordning. Den

stadsutveckling som håller på att äta upp staden, och som jag

kommer att redogöra mer för senare, har tvingat

järnvägsstationen att flytta långt ut i stadens norra kant.

Men det skulle finnas en gratis buss mellan stationen
och bussterminalen i centrum. Och det stämde.

Den stod och väntade på mig. "Står och väntar på MIG"

tänker du. Nu har han väl fått lite storhetsvansinne?

Men det var så det var. Även om vi var många

som klev av tåget var det bara jag och en till som skulle

in till stan. Resten var skidturister som skulle
ta en annan buss upp i fjällen...

(Hur många skidturister kan man pressa in i en busskur?)

Efter ett par minuter var vi i centrala Kiruna. Medan jag

lastade av mina väskor frågade jag chauffören var man köpte

busskort. Han tyckte det var trevligt med en sydsvensk
som ville bussluffa i hans landskap. Han tyckte

rent av att jag kunde stanna kvar på bussen, för han skulle

om en stund fortsätta till Karesuando.
Ett utmärkt ställe att börja på.

Jag tackade vänligt nej och bad att få följa med en annan

dag istället. Tur var det, visade det sig. Även om det hade

varit väldigt trevligt att besöka Sveriges nordligaste tätort

(300 invånare) hade det medfört vissa problem.

Det går nämligen ingen buss hem!

Det går bara en buss om dagen till Karesuando,
klockan 1400, den är framme 3 timmar senare.

Då är det redan kväll. Och hem kommer man inte förrän

klockan 06:40 på morgonen dagen efter. Och då har man

inte hunnit tagit några bilder, för det har varit natt.
En fotoutflykt med buss till Karesuando
kräver två övernattningar.

Jag begriper inte riktigt hur den som har bestämt

tidtabellen har tänkt. Du tänker förmodligen att bussen
inte är tänkt för fotografer utan för skolelever och arbetare
från Karesuando till Kiruna på morgonen.

Måhända...

Men den åker ju hem igen innan skolan och

arbetet är klart!

Hursomhelst, nu skulle jag skaffa busskort. Bara "ut ur

bussen och in genom dörren" sa chauffören.

Jag gick av bussen och in på bussterminalen.

Där fanns en liten väntsal, några förvaringsboxar och

en servering. Och en dörr med texten
"Information och biljettförsäljning".

Den var låst.

På dörren satt ett anslag med tidtabell för de

avgiftsfria bussarna till tågstationen.

Inget mer. Inga öppettider eller så.

Jag gick ut igen. Busschauffören stod kvar

utanför bussen. "Det var låst." sa jag.

"Vad gjorde du där inne?" sa han.

"Skulle köpa bussk..."
"Det är dit in du ska..."

Och så pekade han på dörren bredvid.
Lite mindre, och med texten "Bussgods".

I Kiruna räknas tydligen passagerare som gods.
Jag gick in. Det var lättare sagt än gjort eftersom

det var hög trappa, ingen ramp och jag hade
min stora bagagevagn med mig.

Där inne var det tomt. Några lådor på golvet
och några fler busstidtabeller på väggen.
Jag hörde en mansröst från ett inre rum.
Jag stack in huvudet och frågade om han

sålde biljetter.
"Nej. Hon är på lunch." blev svaret.

Jag gick ut igen. Fick ner bagagevagnen för trappan och

gick runt kvarteret till biblioteket. Där borde man kunna

fördriva den dryga halvtimme som återstod av lunchen.

Biblioteket var låst. Och inte nog med det.

Det hade dessutom flyttat.

Jag tog min vagn och drog den in mot centrum.

Jag hade pluggat Kirunas karta på vägen upp

och hittade ganska väl. Det var bara två saker

som inte framgått av kartan. Det ena var snödjupet.

Det andra var lutningen. Jag hade bara 700 meter

mellan bussterminal och vandrarhem.

Men det var 700 meter brant snöig uppförsbacke...

Slutet på en tågresa, början på ett äventyr...

Ungefär två timmar efter Jörn har det ljusnat ordentligt.

Jag har hittat en karta i SJ:s passagerartidning och vet nu på

ett ungefär var jag är och vart jag ska. Enligt min beräkning

bör nästa stopp vara Luleå. Där vi ska släppa av de vagnar

som inte får följa med till Lappland via Boden...

Därför blir jag mycket förvånad när jag finner mig
omringad av en större mängd militärbyggnader.
Detta kan inte vara något annat än Boden.
På riktigt den här gången. Norrlands militära centrum.

Jag inser att Boden i min sömndruckna fantasi hade
ganska lite med verkligheten att göra. Det här är en
stor stad. I alla fall jämfört med Jörn. Eller Olofström.
Det går ungefär 22,5 Jörn på en Boden.
Eller 2,5 Olofström. Sorry Boden. Jag visste inte bättre...

Och det visar sig att vi inte ska åka till Luleå överhuvudtaget. Istället gör vi en märklig cirkuskonst på Bodens station. Först kör vi in på spåret näst närmast stationshuset. Sedan kopplas halva tåget, med mig i, av och tar en kort sväng ut på bangården. När vi återvänder till stationen står vi på ett spår bredvid det första. Ytterligare ett steg bort från stationen. Jag kan naturligtvis inte låta bli att tänka på Lill Lindfors och Masken Max. Det är min svans som du ser här. I nästa ögonblick satte den kurs mot Luleå. Det är åt vänster. Själv fortsätter jag norrut. Det är åt höger. I bakgrunden skymtar vi Bodens station, som är ett av Sveriges snyggaste stationshus. Men det får du inte se förrän på hemresan. Och det är nästan tre veckor tills dess...

Skog, skog och skog...och en RIKTIG vinter.
Minst sagt exotiskt för en Bleking.

 Två och en halv timme efter Boden. Ja, det tar tid. Avstånden är stora i Norrland. Du ska vara glad att jag bara visar höjdpunkterna. Nu befinner vi oss i Gällivare. De stora mörka skogarna har börjat öppna upp och ett och annat berg tittar fram. Det här är det berömda Dundret. Men det vet jag inte ännu. Gällivare ser riktigt mysigt ut. Jag tänker att om Kiruna inte håller måttet kan jag tillbringa min Lapplandstid här istället. Det skulle visa sig att både Kiruna och Gällivare var väldigt mysiga orter och jag tillbringade en hel del tid på båda ställena. Men om det visste jag heller inget när jag susade vidare med Lapplandsexpressen...

 Ytterligare en timme senare. Skogen har ersatts av den berömda Norrländska prärien. Inga gudinnor syns till. Men väl ett berg med tuggmärken vid horisonten. Det kan inte vara något annat än Kiruna!

Jag plockar ihop mina väskor och min bagagevagn och gör mig redo att kliva av. Genom en liten glugg, över axeln på en dam, ser jag Kirunas berömda och snart utplånade skyline...

Senaste sökorden...

Gör här en mycket kort paus i rapporteringen från Norrlandsresan för att meddela att jag har studerat besöksstatistiken under min bortavaro. I synnerhet sökorden. Det vill säga, vilka av livets stora frågor är det besökare söker svaren på, på min blogg?

Jo...

Cirkus And(e?)rs

Fläskfilé reklamblad

Kil Järnvägsknut

Små valpar för en tusenlapp till salu

Trafikensdag

och

Vad är motsatsen till Sunny Side up?

Låt mig försöka svara på dessa frågor. Tycker du om Cirkus, rekommenderar jag den här. Vill du veta mer om Kil, i vilda Värmland, så läs här. Trafikens dag anordnas i Säffle, också i Vilda Värmland. Mina tankar kring Sunny Side down förklarar jag här. Jag har inte kvar reklambladet som inspirerade mig med fläskfilén i köket, men resultatet hittar du här. Valpen där i fönstret hittar du här. Det är dock tre år sedan nu, så tyvärr tror jag inte den längre är någon valp, och vi kan dessutom förmoda att den numera är såld...

Jörn???

 

Vaknar. Det är ljust. Lite i alla fall.

Betydligt ljusare än i Umeå.

Jag ser järnvägsspår utanför fönstret.

En hel hög. Och skog.

Klockan är kvart i fem.

Jag tänker att det här måste vara Boden...

Det ser ut precis som jag har tänkt mig Boden.

Litet. Grått. Kallt. Ödsligt. Stora snödrivor.

Ett igenbommat järnvägshotell.

Och en ensam lysande skylt där det står...JÖRN?

Vad i hela friden är Jörn???

Jörn är ett gammalt stationssamhälle i Skellefteå kommun,

knappt sju mil nordväst om Skellefteå.

På sin tid en mycket viktig plats för de norrländska

kommunikationerna. Då fanns här sex (!) hotell.

Förr fanns det nämligen inga nattåg.

Norrlandstågen sov på den stora bangården i Jörn.

Passagerarna sov på de många hotellen.

Ortens mest kända nattgäst påstås vara självaste Lenin,

som nattade här 1917 på väg från sin exil i Schweiz.

Han var på väg hem till revolutionen i Ryssland.

Sedan vet vi ju hur det gick...

Sara Lidmans hemby Missenträsk ligger i

Jörns församling, ett par mil nordväst om samhället.

 För femtio år sedan bodde det 1500 personer i Jörn.
Idag ungefär hälften. Men tågen stannar här fortfarande.
Om än inte lika länge som förr...

En nattlig norrländsk uppenbarelse...

Ur det nattsvarta mörkret kommer plötsligt ett stort lysande hus farande rakt emot mig. Jag vet inte om jag drömmer eller är vaken. Det lutar åt det tidigare. Flygande hus hör inte till vanligheterna, i alla fall inte i min vardag. Returbutiken står det på det. Låter som en loppis. En stor flygande lysande loppis. Definitivt drömmer jag. Eller är jag i himlen?

Nästan...

Jag är i Umeå!

Jag vaknar sakta till. Utanför fönstret flyter en stor bro. Vid det här laget har jag hunnit få fram kameran.



Fler lysande hus, i olika färger, glider förbi och speglas i den glittrande älven. Mycket vackert, men svårt att fånga på bild så här i farten.



Efter en liten stund saktar vi in vid Umeå C. Klockan är ungefär halv tre på natten. Här ska vi stå stilla en stund, så jag tar kameran och smyger ut.







Jag vågar inte gå av den upplysta perrongen. Nosar bara några meter åt varje håll. I fall tåget skulle få för sig att köra tidigare. Tågvärden vädrar sig. Några andra passagerare passar på att röka. På en bänk sitter en tjej med ett långhalsat hårigt husdjur i famnen. Jag är dålig på att känna igen långhalsade husdjur. En googling på "lång hals päls husdjur" ger förslagen "Pälsdjursallergi", "Kameler" och "Giraff". Jag är ganska säker på att det inte var någon av de två senare. Snarare en iller, eller något liknande.

Jag förmodar att hon vill ge sin kompis den eventuella illern en liten nypa frisk luft innan vidare resa norrut. Det verkar stämma, för strax innan avfärd får den krypa tillbaka in i sin bur igen. Jag kliver ombord. Tåget börjar rulla, och genom fönstret ser jag tjejen med eventuillerburen. De sitter kvar på bänken, och är nu helt ensamma på perrongen...

Tåget rullar norrut genom Umeå. Jag funderar om några av husen jag bara anar omkring mig är Ålidhem, den enda stadsdel i staden jag har hört talas om. Än så länge. Sedan blir det mörkt igen, och jag somnar nästan omedelbart...

Godnattsagan om en kväll på nattåget mellan Stockholm och Norrland...

Där kommer det! Nattåget mot Luleå och Narvik rullar in på spår 4 på Stockholm C. Nu gäller det att hitta rätt vagn. Det är mycket att tänka på. Jag vet att det är skillnad på sovvagnar och vanliga sittvagnar. I detta ögonblick inser jag att det även finns en tredje typ...

Och jag tänker för mig själv att den gång i framtiden när jag åker nattåg och har råd att åka i horisontellt läge så ska jag välja:



istället för:



För det låter onekligen som att folk skulle ha mycket roligare i de förstnämnda.

Vidare längs perrongen bort mot sittvagnarna. Även här gäller det att vara uppmärksam. Alla vagnar går inte hela vägen upp. Vore inte så kul att vakna i morgon och inse att man blivit bortkopplad och avställd i Luleå. Inte för att jag har något emot Luleå, men du förstår vad jag menar...

Så småningom hittar jag rätt vagn. Mina ressällskap får dela på en överslaf...



...medan jag lägger beslag på inte en utan två stolar. Det är inga problem. Det är inte många som åker i den här vagnen. Sedan rullar vi norrut.



"Observera att tåget är rökfritt. Vill ni röka får ni göra det på en plattform när det är passagerarutbyte. Var vänlig respektera när vi vill åka vidare..."



Första stopp Arlanda. Här leker vi tunnelbana en stund innan vi fortsätter mot ärkebiskopssätet Uppsala. Jag har varit i Uppsala en gång, men bara en kort stund och bara i ena kanten. Det var 2006. Däremot har jag åkt förbi stan när jag var liten. Jag minns att jag skymtade domkyrkans torn i dimman. Nu, si så där 25 år senare, ser jag dom äntligen igen. Och betydligt tydligare.



En man i vagnen har problem med sin biljett när Judit och Judit kommer för att kontrollera oss. "Det där är ingen SMS-biljett." säger Judit. "Jodå, den åker jag alltid med." säger mannen. Vilket låter mycket märkligt i mina öron. Kan man verkligen återanvända en SMS-biljett? Judit säger något om att det är "Moder SJ:s" SMS-biljett. Tydligen körs SJ:s nattåg inte av SJ utan av ett dotterbolag. Inget förvånar mig längre. Allt för att försvåra det för oss passagerare.



Strax före Furuvik, det vill säga Gävle, passerar vi en riktig Stink-Pelle vars ljuva doft snabbt sprider sig i vagnen. Jag uppfattade dock aldrig hans namn. Vet du vad Stink-Pellen utanför Gävle heter? Se bilden ovan...



Vid Gävle station står vagnar från Nedlloyd sida vid sida med Upptåget...

I Gävle går solen ner. Färden fortsätter i den blå timmen. Jag tänker att jag nu befinner mig längre norrut i Sverige än jag någonsin varit förut. Jag njuter av denna tanke tills föräldrarna på telefon en timme senare upplyser mig om att jag faktiskt varit i Sundsvall också. Det hade jag glömt. Det var 1985. Då var jag tre år. Däremot har jag varit ännu längre norrut, flera gånger, men då på den finska sidan bottenhavet. Närmare bestämt i Vasa. Det ligger ungefär mitt för Örnsköldsvik.



När det har gått en halvtimme sedan jag lämnade Gävle börjar jag undra var jag är. Jag frågar min Smartphone. Det visar sig att den inte är hälften så smart som den tror och påstår. Den säger nämligen att jag är i...



Det är två år sedan jag var i München, då utan Smartphone, och det låg inte alls här. Så försök inte.

Några minuter senare stannar vi mitt ute i skogen. Precis utanför fönstret ser jag vad jag tror är Norrlands första snöfläck. Det är oklart om vi stannat för att jag ska kunna fotografera den, men tills jag får annan information väljer jag att tro att så är fallet.



Tjugo minuter senare kommer ett utrop i högtalaren. Vi får veta att någonting håller på att lagas ute vid spåret och att vi därför ska stå tjugo minuter till. Vid det här laget ser jag inte någonting utanför fönstret längre. Inte ens den vita snöfläcken. Jag är nu omsluten av det stora Norrländska mörkret.

21.23: Vi rör oss! Jag känner rörelserna i min stol. Nej vänta...det är bara mannen på platsen bakom mig som är uppe och går.

21.26: Antingen har mannen bakom en riktigt dålig mage, eller så håller tåget på att bryta samman. Det "puttrar" något förfärligt. Rör vi oss? Svårt att se när det är kolsvart ute. Plötsligt far en stolpe förbi, precis utanför fönstret. Jag hoppar nästan ur stolen. Sedan några gula ljus utanför fönstret på andra sidan. Vi rör oss verkligen! Men det går ganska hackigt, tycker jag.

21.29: "Nästa uppehåll Söderhamn". Inga hus syns till men väl gatlyktor. Sedan blir det mörkt igen. Smartfånen saknar mottagning.

Jag halvslumrar. Vaknar i Sundsvall av att två högljudda typer dundrar in i vagnen. Innan vi stannat(!)


(Mannen på bilden har ingenting med texten att göra)

Efter Sundsvall tonas ljuset ner. Skönt.



I Härnösand skymtar jag den vackra domkyrkan som lyser vit i det omgivande mörkret.

I tron att den är ett stort norrländskt får börjar jag räkna. Ett...

Och jag återfaller i mitt halvslummer.

00.31: "Nästa Kramfors!"

Ska vi stanna i alla småbyar? Hur ska man kunna sova med dessa ständiga stopp och utrop?

"Ådalen" läser jag på en skylt. Är det här det ligger?



(Kramfors är ungefär lika stort som Olofström. Det vill säga inte särskilt stort, men knappast någon "by". Och förvisso ligger det i Ådalen. Till mitt försvar ska sägas att jag vid det här laget var ordentligt trött. Men ändå. Det är förfärligt vad dålig koll man har på norrländsk geografi. Förhoppningsvis kommer den här resan att hjälpa till att råda bot på det...)

"Vi är 20 minuter sena. Men vi kör nog in det. Om det inte blir nåt skit..." säger tågvärden till en frågande passagerare.

Någonstans efter Kramfors faller mina ögonlock ihop. Och jag somnar på riktigt...

Från Göteborg till Stockholm

Årstabron byggs om. Detta kan leda till förseningar. Var i god tid.

...läste jag på Trafikverkets hemsida medan jag åt frukost. Som om det inte räckte med brinnande kablar och signalfel. Jag följde rådet. Jag var på plats på Göteborgs Central en och en halv timme i förväg. Tror du det hjälpte? Nej. Tåget ville inte köra tidigare ändå. Och vad är det för nytta om jag är i god tid om inte tåget vill köra tidigare än tidtabellen?

Vad värre var, det ville inte ens släppa ombord mig och mina medpassagerare.

"Städning pågår"

...stod det på displayerna på tågdörrarna. Och dörrarna var låsta. Trots att bara några minuter återstod till avgång. Perrongen var full av folk som inte ville något hellre än att komma ombord. I folksamlingen noterade jag en kändis från mitt kändistest 2011.

Journalist och författare. Gav nyligen ut en nyckelroman skriven i yngre år.

Var ledtråden. Då vet du säkert vem det var.

Hel special

En halvtimme tidigare, medan jag intog en hel special, noterade jag en annan kändistestkändis som smög runt på stationen. Från Bokmässan 2009. Det året hade jag inga ledtrådar, bara bilder. Men en lämplig ledtråd skulle kunna vara.

Före detta etta på världens topplistor. Inte släkt med Ulf. Allt hen vill är att få berätta att hen såg tecknet.

Busenkelt, eller hur?



Mina ressällskap, det vill säga min resväskor: två stycken bags på min bokvagn samt min nyköpta begagnade ryggsäck, försökte ragga upp varsin snygg städvagn borta vid informationstavlorna. Men städvagnarna ignorerade dem totalt...

Nå, åter till det låsta tåget. Till slut fick någon upp en dörr. Och sedan öppnades resten också. Folk strömmade in i tåget. Eller nej. De stod kvar och kliade sig i huvudet. För det stod fortfarande "Städning pågår" på alla tågdörrar. På displayerna som borde ha visat vagnnumren. Utan dem är det inte lätt att hitta rätt vagn och plats.



På skylten vid spåret stod visserligen vagnordningen, men det kräver ändå en hel del arbete att hitta rätt. När jag hade hittat min plats och skulle sätta mig, kom en tant som påstod att min plats var hennes. Vi hade samma platsnummer på våra biljetter, men i olika vagnar. Vi diskuterade ett tag, men jag fick stöd av mannen på platsen bredvid. Han visste vilken vagn han var i. Tanten var två vagnar fel. Någon hade sagt till henne att det här var hennes vagn. Hon muttrade något och vandrade bort mot nästa vagn. Fast på fel håll...

När det är dags att avgå kommer en röst i högtalaren. "Vi får inte köra riktigt än." Varför vi inte får köra nämner den däremot inte.

Tvärs över gången berättar en tjej på klockren Helsingborgsdialekt för sitt ressällskap om när hon träffade Magnus Uggla i Karlshamn.

13.40, fem minuter efter att vi skulle ha avgått, kommer en ny röst i högtalaren. Han berättar om att tåget hade ett oturligt möte med skogens konung på vägen hit. Mekanikerna håller på att laga loket.

13.49 kör vi. Vi är nu 15 minuter försenade. "Vi får se hur det går framöver, men vi kommer att hålla er uppdaterade. Vi får be att ni visar ALLA era biljetter." Det vill säga risken är stor för missade byten. Jag tar ett djup andetag.

14.14: Jag sitter precis vid dörren in till den tysta avdelningen. En automatisk dörr som ska öppnas när någon kommer i närheten. Men den har en skruv lös. Den öppnas och stängs hela tiden. Även om ingen är i närheten. Kan inte vara så tyst och lugnt för de inne på den tysta avdelningen.

En passerande tågvärd blir upplyst om den motionerande dörren. Hen trycker på något, sedan verkar den lugna ner sig.

14.24: Dörren har vaknat igen. Öppnas. Stängs. Öppnas. Stängs.

14.34: Passerar Falköping. Dörren fortsätter öppnas och stängas.

14.45: Vi stannar till utanför regementet i Skövde. Strax före stationen. "Vi blir tyvärr stående vid den här signalen. Vårt spår på stationen är upptaget av ett annat tåg."

"Säker på att det inte är en älg?" kommenterar någon ett par stolar bort.

14.50: Tågets första planerade stopp. Skövde. Bara ett kort ögonblick. Sedan rullar vi vidare.

15.21: "Vi passerade just Finnerödja. Med samma försening som när vi lämnade Göteborg. Om inget mer händer och fötter så bör ni hinna med era anslutningar i Katrineholm..."

15.51: "Serviceledaren kontakta föraren..."

15.54: "Mina damer och herrar. Vi har förlorat mycket tid efter Hallsberg, så ni som skulle byta kan väl göra er redo för en snabb avstigning."

Mannen som suttit bredvid mig skyndar att plocka ihop sig och beger sig mot dörren. Han ska byta till tåget mot Norrköping.

15.57: "Jag blev tyvärr avbruten. Tyvärr har trafikledningen bestämt att inte låta tåget till Norrköping vänta på oss..."

ca 16.00 rullar vi in till Katrineholm.

16.18: "Vi har nyss passerat nåt som heter Nyckelsjön, på väg upp till Gnesta. Vi har fått en ny beräknad ankomsttid til Stockholm 16.50. Ni kommer alltså att hinna med era anslutningar. Om inte fler tåg dyker upp längs vägen. Vi kommer att ta det här tåget ur trafik så vi börjar stänga ner Bistron vid Södertälje. Om ni behöver kaffe kan det vara läge att ta med er muggen och bege er i riktning mot Bistron..."

Vi är med andra ord fortfarande 15 minuter försenade. Men inte mer. Vi har alltså inte kört in vår ursprungliga försening, men å andra sidan inte förlorat någon mer tid heller. Det är faktiskt lite imponerande.

16.41: "Vi närmar oss Stockholm. Men just nu är det ett ganska omfattande signalfel på Stockholms Central...Nattåget mot Umeå, Boden, Kiruna avgår från spår 4, och spår 4 är också ett av de som påverkas av signalfelet. Var vänlig uppmärksamma skyltar och utrop..."

Trots signalfel ankommer vi Stockholm ca 16.55. Bara tjugo minuter försenade. Jag har fortfarande en hel timme på mig för toalettbesök och för att köpa med mig lite mat. Jag hinner till och med gå ut någon minut och titta på hur det går med nybygget på gamla Hotel Continentals plats, tvärs över Vasagatan. Skönt med frisk luft. Eller vad man nu ska kalla luften i Stockholms innerstad.



Det där omfattande signalfelet märks knappt av. Två tåg på informationstavlorna är ett par minuter försenade vardera. Men det är ju bara som vanligt. I övrigt är det lugnt. Det är tydligen en viss skillnad på omfattande signalfel i Skåne och motsvarande i Stockholm. Det senare märks knappt. Jag beger mig bort till perrong 4, där mitt livs första nattåg väntar...