Såg precis att TV4 visar den italienska dramakomedin
Pane E Tulipani i natt. Det påminner mig om att jag fortfarande bara skrivit om
första dagen av min italienresa häromåret. När jag var i Florens och hämtade ett filmpris alltså. Här kommer ett minne till av alla de som återstår:
Jag smög ner till Stenseninstitutets biograf som låg precis bredvid hotellet. Där förvånades jag över hur många människor som kommit till prisutdelningen. Det kan förstås också ha berott på att det visades (gratis?) långfilm efteråt. Men de uppskattade
Svart Kaffe, tack också. Förstod den förvånansvärt väl. Trots att de inte kunde svenska så skrattade de på precis rätt ställen. Jag hade översatt och textat filmen till engelska med hjälp av en ordlista, och italienarna hade sedan textat om den själva. Filmen fungerade alltså trots två generationers översättning. Det är inte illa.
Men det var mer som behövde översättas. Jag hade tilldelats en egen personlig tolk. Prisutdelaren, "borgmästarens närmaste man med ansvar för europafrågor" talade nämligen mycket lite engelska. "Nice to meet you" sa han, men sedan var det stopp. Han överräckte priset, och vi skakade hand. Jag höll ett kort improviserat tacktal (på engelska) trots att jag avskyr att tala inför större folksamlingar. Jag vet inte om någon förstod, men ändå. Sedan var det dags för långfilmen. Min tolk frågade mig om jag verkligen ville stanna kvar och se på den. Den var ju på italienska, utan översättning. Jag svarade att jag tyckte det lät som en spännande upplevelse ändå. Det är inte var dag man får möjligheten att sitta på en biograf i ett främmande land och se en film på ett främmande språk.
(Mina italienska kunskaper är ytterst begränsade. Jag kan några enstaka ord. Jag förstod t.ex. redan innan jag såg filmen att
Pane e Tulipani betydde
Bröd och Tulipaner, men det var också allt...)
Problemet för min stackars tolk var att han då kände sig tvungen att sitta kvar med mig och översätta filmen åt mig. Och jag lät honom hållas. Det är nästan så man skäms så här i efterhand. Han slet hårt. Han översatte inte riktigt alla replikerna, men fullt tillräckligt för att jag skulle förstå handlingen, och han förklarade den kulturella bakgrund som jag som utomstående behövde för att hänga med på andra saker. Hela filmen, som var ungefär 1 timme och 50 min, satt han och viskade översättningar och förklaringar i mitt öra. Det var första, och förmodligen sista, som jag hade möjlighet att få en hel långfilm personligt tolkad för mig i realtid. Definitivt en stor upplevelse.
Filmen var alltså
Pane e tulipani. En ganska mysig, romantisk dramakomedi, en mogen kärlekshistoria, med den magnifike schweiziske skådespelaren
Bruno Ganz i den manliga huvudrollen. Schweiz svar på Leif-Owe Hubertsson. Han spelade en rollfigur som skulle kunna vara en bror till Rutger Svensson i
Inspektör Svenssons resa*. Och har du sett den filmen så förstår du också att det inte alls skulle vara omöjligt...
Nu går
Pane e Tulipani alltså på TV4 i natt. 02:40 är kanske lite sent för att sitta uppe och titta, men spela in den om du kan. Jag ser fram emot att se om den, även om jag misstänker att jag kommer att sakna tolkens röst i örat. Textning är liksom inte samma sak...
*Inspektör Svenssons resa (1998) är en film som jag och mina vänner i PEGA gjorde på högstadiet. Den har för övrigt en stor del av dialogen på italienska, men det är en italienska som min tolk definitivt inte hade förstått...
Över hundra noveller skickades in. Fjorton kom med. Däribland min. Otroligt.
