En ljudlös frågestund på ett skrikande viktigt ämne

Årets upplaga av Göteborgs Filmfestival har börjat. Gårdagen tillbringade jag i sällskap med ovan sittande giganter. Först på ett seminarium. Från mitten och åt höger: Stefan Jarl (med mikrofon), dokumentärfilmare. Thommy Berggren, skådespelare. Carin Mannheimer, regissör och manusförfattare. Tillsammans med Barbara Czarniawska, ekonomiprofessor (till vänster om Stefan Jarl), och under ledning av Neta Norrmo (längst till vänster), diskuterades herr Jarls och herr Berggrens nya film "Godheten". En enkel men vass film om vårt samhälles egoism och girighet. Om hur allt verkar vara till salu nuförtiden. Filmen belönades med svenska kyrkans filmpris i helgen.

Efter ett ovanligt svavelosande, men samtidigt uppfriskande och rent av hoppingivande, seminarium (Det går att protestera mot plånbokshuvenas dumheter. Gör det!) fortsatte jag till visningen av själva filmen. När det är filmfestival i Göteborg visas det film överallt. Även i lokaler som inte är riktigt tänkta för det. Denna gång var det Stenhammarsalen, lilla salen på konserthuset, som invaderats. Man hade släpat upp en stor frustande projektor på balkongen, där den stod och gungade och andades tungt på oss besökare.

Filmvisningen gick bra och sedan var det dags för frågestund. De som inte hade haft möjlighet att närvara vid morgonens seminarium, skulle få ställa frågor till gubbarna. Man förvarnades om att det här inte fanns någon mikrofon att skicka ut i publiken för frågor. Det var bara halva sanningen. Det fanns ingen mikrofon överhuvudtaget. Så först försökte nyfikna publikrepresentanter vråla frågor till Jarl och Berggren, sedan försökte Jarl och Berggren vråla svar tillbaka.

Vilket förmodligen hade fungerat om inte projektorh-vetet hade stått och vrålat ännu högre uppe på balkongen. Tydligen gick den inte att stänga av, eller så behövde den svalna först. I vilket fall, så hörde inte någon någonting. Jag satt på fjärde eller femte raden och lyckades med nöd och näppe höra något av vad Stefan Jarl sa (han är lite gnälligare än Thommy Berggren, så hans röst slog igenom bättre). De som satt framför mig bör ha kunnat höra svaren något bättre, men hörde å andra sidan inget av frågorna...

Majoriteten av publiken satt dock bakom mig, hörde kanske någon av frågorna, beroende på vem som ställde den, men definitivt inget av svaren. Lika bra och viktig som filmen var, lika dåligt arrangerad, och totalt misslyckad, var frågestunden. Man kunde inte låta bli att fundera på vilken plånbok som hade betalat för att man skulle glömma bort att ta med mikrofon. En liten en, sån där med tillhörande sladd och batteridriven högtalare, hade räckt. Den kunde man ha skickat fram och tillbaka mellan frågare och svarare. Eller varför inte en megafon? Det hade passat till filmens viktiga tema...

Snart ska jag åka hemifrån och hela vägen hem...

Jag tror jag har skrivit det förut, men det är värt att skriva igen. Det är en så underlig känsla. Nuförtiden åker jag hem både till Göteborg och till Olofström. Snart ska jag åka hemifrån och hela vägen hem...

My very first Raw Carbonara

Detta är som du säkert kan se, en Olofströmscarbonara. Och inte vilken Olofströmscarbonara som helst, utan en Raw Carbonara. Olofströmscarbonaran är nästan identisk med den vanliga Bergsjöcarbonaran (Carbonara Vulgaris Mons Lacus), med den skillnaden att den har lite lägre fetthalt och är lagad för tre personer istället för bara en. En större kastrull rekommenderas. Man kan laga den i en mindre också. Men det rekommenderas inte. Åtminstone inte av mig. Om du absolut vill rekommendera det, så kan du göra det, men då frånsäger jag mig allt ansvar...

Olofströmscarbonara har jag lagat förut på den här bloggen, så det är ingen premiär, däremot är detta den första carbonaran jag har fotograferat i så kallat RAW-format. (Uttalas Råå, om du inte är Göteborgsfotograf. De säger Ravvvv.) Jag har nämligen försökt lära mig RAW under de senaste veckorna. Mer tänker jag inte gå in på ämnet. Om du är digitalfotograf så vet du vad det innebär, om inte ska du vara glad att du slipper...

Inför kvällens bagge...

Ikväll är det dags för den årliga Guldbaggegalan. Jag håller naturligtvis speciellt tummarna för skådespelerskan Yohanna Idha, känd från Svart Kaffe, tack, som är nominerad för bästa kvinnliga biroll i Katinkas kalas. Det är ett antal år sedan någon jag känner var nominerad, men då gick det ju bra. Mycket bra. Låt oss hoppas att det samma gäller för kvällen...

Som vanligt så har jag inte hunnit se någon av årets nominerade filmer, förutom två tredjedelar av TV-serieversionen av Palmedokumentären. Jag kan följaktligen inte bedöma kvaliteten eller sannolikheten för att någon av de nominerade ska vinna. Detta handlar helt och hållet om personlig önskan. Det på nätet så vanliga "Jag tycker X ska vinna för jag har sett den filmen och den var bäst, men jag har inte sett någon av de andra så de var dåliga" skulle jag naturligtvis aldrig nedlåta mig till. Men förutom Yohanna så hoppas jag naturligtvis på vinster för favoriten Jan Troell i någon av sina två nominerade kategorier, Bengt CW Carlsson för att han är från Kristianstad (Johannes Brost, uppvuxen i Malmö, duger också). Jan Marnell, producent för Hamiltonfilmen, var en vänlig herre som brukade hälsa på morgnarna när jag praktiserade på SF, så han kan väl också få en bagge. Och Gabriella Pichler och Nermina Lukac har jag sett på TV och de verkar vara trevliga tjejer så det är klart att jag vill att de ska vinna också...

Som sagt, detta blogginlägg är inte en fråga om kvalitet, inte ens om tycke och smak, utan bara om personligt tycke... Mycket av det som i kulturvärlden gärna beskrivs som absolut kvalitet är ju i själva verket bara det. Rent subjektivt tyckande, alltså...

Loppisfynd till köket!

Håller på att förbereda återfärden till Göteborg. Som vanligt infaller i sista minuten av hemmavarandet en plötslig lust att städa, gallra och sortera det man inte behöver för att kunna få plats med det man behöver mer. Vad man tycker sig behöva kan variera från dag till dag. Just nu tycker jag att jag behöver ovanstående föremål, två av julens få icke läsbara loppisfynd: Ett gigantiskt rostfritt serveringsfat av lätt antikt Olofströmsursprung (liksom undertecknad) samt ett mycket litet rivjärn, som om sanningen ska fram inte är något loppisfynd utan alldeles nytt, vilket är ovanligt när det kommer till mina investeringar. Men det var ju så gulligt...

Den gamla kvarnen...

 

Några smakprov av en gammal kulturmiljö som jag
fick äran att dokumentera i veckan som gick...

Den gröna lungan...

Eller på engelska: The Green Lung, heter en liten experimentell minikortfilm som jag gjorde för ett par år sedan. Den har inte visats någonstans hittills, men nu finns den på YouTube, med nymixat ljud. Två och en halv minut. Se den gärna i helskärm (Knapp finns längst ner till höger i rutan när du har startat filmen). Och glöm inte att skruva upp ljudet...

Bland de omdömen jag har fått från de som sett filmen, fastnade jag speciellt för "Plågsam".

Det var precis min avsikt. Bör inte ses före maten, och kanske inte direkt efter heller...