Min första skymt av tågstrejken, och dess verkningar, fick jag på självaste nationaldagen. Den 6 juni var jag och föräldrarna på väg i bil genom Skåne för att hälsa på släkten. Först bara en kort avstickare in i Kristianstad. Det var då fyra dagar sedan alla Öresundståg, inte bara i Skåne utan även i Blekinge, Halland och Småland, avstannade.
På väg genom ett småsömnigt Kristianstad denna lördagsförmiddag mötte vi något så märkligt som en tågersättningsbuss. Tågersättningsbussar är förvisso inget märkligt i Kristianstad, det vet du som brukar läsa den här bloggen, men en tågersättningsbuss under en tågstrejk är mycket ovanligt. Det brukar vara att betrakta som strejkbryteri. Men så illa var det inte den här gången. Det fanns en förklaring. Mer om den senare...
På väg genom ett småsömnigt Kristianstad denna lördagsförmiddag mötte vi något så märkligt som en tågersättningsbuss. Tågersättningsbussar är förvisso inget märkligt i Kristianstad, det vet du som brukar läsa den här bloggen, men en tågersättningsbuss under en tågstrejk är mycket ovanligt. Det brukar vara att betrakta som strejkbryteri. Men så illa var det inte den här gången. Det fanns en förklaring. Mer om den senare...
Utanför järnvägsstationen i Kristianstad stod tre bastanta och bistra strejkvakter i form av tre strejkande Öresundståg, som effektivt blockerade stationens alla tre spår.
Vid stationen satt en nyuppsatt informationstavla. Ny så till vida att jag inte kan minnas att jag såg den förra sommaren när jag ofta bytte tåg i Kristianstad. Oftast helt ofrivilligt. Den satt i en väntkur, som jag inte heller sett förut. Informationstavlan hade också gått i strejk.
Längre ut på spåren, utanför de strejkvaktande Öresundstågen, fanns fortfarande utrymme för Pågatåg. Det vill säga de tåg som inte strejkade. De körde som vanligt. Eller rättare sagt...
...det gjorde de inte alls. Som du ser här på den icke strejkande informationstavlan inne på stationen så var även de flesta Pågatåg inställda. På grund av ett spårarbete som var inplanerat långt innan strejken. Det gick alltså inga tåg mot Hässleholm och Malmö överhuvudtaget. Och bara ett par enstaka österut, men bara två stationer och 15 minuter till Bromölla. Det fanns ersättningsbussar mot Hässleholm. Inte för de strejkande Öresundstågen utan för de inte strejkande, men likväl inställda Pågatågen. Det var en sådan vi mötte några minuter tidigare.
Utanför stationen, bredvid det inte strejkande, bara inställda, Pågatåget hade en förmodligen inställd tågpassagerare tagit ut sin frustration på en grupp oskyldiga cyklar. Helt i onödan. Det är inte cyklarna som förhandlar om bättre arbetsvillkor, det är inte heller cyklarna som bygger om järnvägsspåren. Men de stod närmast den här gången. Tyvärr är det ofta så.
Vad skulle vi göra i Kristianstad då? Jo, vi löste in värdecheckarna vi fått som ersättning för vinterns båda tågförseningar. Två stora bamsingar. Både den med den försvunna tågpersonalen, och den kanske än mer minnesvärda Upp för trappan och till höger. Den minns du säkert. Det var den som också involverade ett ofrivilligt besök i Halmstad. Värdecheckarna räckte till ett helt Jojo Sommar till mig, och nästan ett helt till, för föräldrarna att dela på. Den här sommaren kommer jag alltså att åka gratis inom Skåne. Om jag bara lyckas ta mig över ingenmanslandet först, vill säga...
