Vadå ödsligt?

Ryktet om Norrbottens ödslighet är betydligt överdrivet.

Kallt och grått, absolut. Men knappast ödsligt. Gårdarna låg

tätt hela vägen ner för älven. Där en by slutade tog nästa vid.

Förmodligen bor de flesta av Norrbottens invånare här, eller

vid någon av de andra älvarna. Däremellan är det förmodligen

desto ödsligare...

En banan på hjul passerades.

Byn Juoksengi, med 350 invånare, ligger precis på

polcirkeln...

Därefter en kort sväng inom Övertorneå. Dit jag återvände

några dagar senare. Mer om det då...

Mellan vägen och älven gick en gammal banvall. Järnvägen var
borta, vallen och en och annan bro återstod. Jag insåg att det här
var järnvägen min farfar brukade berätta om att han åkte.
Under kriget. För mer än 60 år sedan... Mer om det senare...

När resan började närma sig sitt slut, kom solen fram på riktigt.

En ganska stor stad närma sig. Bara minuter återstod av färden. Men det jag såg var inte mitt resas mål. Det var naturligtvis dess tvilling på den finländska sidan älven... (Bilden tagen några dagar senare när jag återigen kom med samma buss från Övertorneå. Därav avsaknaden av snö och Lars Lerin-moln. Men jag har i alla fall dragit ner färgmättnaden. Försökt återskapa den första kvällen smågråa känsla...