Hos familjen Eriksson och resten av Rackstadgruppen

Jag klev av Värmlandståget vid Glafsfjordens strand.

Glafsfjorden är, trots namnet, ingen fjord utan en sjö.

Om du tycker denna utsikt ser lite ödslig ut,

är det bäst vi går runt stationshuset...

Och plötsligt står vi på stora torget i en större svensk tätort.

Hur går detta ihop?

Jo, i Arvika ligger järnvägsstationen, och torget, precis vid
Glafsfjordens strand. Vilket kan bli problem

då sjön svämmar över. Senaste gången var hösten 2000,

efter rikliga regn i trakten. Centrum blev översvämmat

med stora skador som resultat.

Idag var Arvika torrt men KALLT.

Mer om Arvika i ett kommande inlägg. Nu tar vi bussen

från stationen till Taserud.

Taserud var tidigare en by, men är numera ett villaområde

bredvid lasarettet i norra Arvika. Här levde skulptören

Christian Eriksson. Och det ska uttalas "Krischan".

Inga T här inte...

Släkten Eriksson var möbelsnickare. Christian och hans

bröder utbildade sig utomlands och var sedan verksamma

i Bröderna Erikssons Möbelverkstad, där man tillverkade

finfina jugendmöbler. Verkstaden brann ner 1925.

 Christian, skulptören, kom hem från Paris med sin franska
hustru och lät bygga ett hem i nationalromantisk stil.
När han var iväg på annan ort och skulpterade, hyrde han ut
huset till konstnärskollegor. Några av dem fattade tycke
för trakten, och snart fanns här en hel konstnärskoloni
med möbelsnickare, skulptör och målare.
Sedan ett par år tillbaka finns ett museum till deras minne,
i anslutning till bröderna Erikssons föräldrahem.

Rackstadgruppen, efter den närliggande sjön Racken, innehöll

även konstnärsparet Gustaf och Maja Fjaestad och målare som

Björn Ahlgrensson, Fritz Lindström, Bror Lindh, och
keramikern Riborg Böving-Albråten (!) Med flera...

 Med undantag för Gustaf Fjaestad, får jag erkänna att alla
dessa konstnärer var för mig helt okända fram till dagen innan
då jag såg verk av dem på Värmlands museum.
Christian Eriksson har gjort en hel del offentliga verk,
om än inte lik många och lika kända som samtida Carl Milles
och Carl Eldh eller personliga favoriten
Ivar Johnsson från Segesholm.

Dock har jag naturligtvis inte kunnat missa hertig Carl

(sedermera Karl IX) vid residenset i Karlstad.

Eller Bågspännaren på Kornhamnstorg i Stockholm

(Nej, jag hade tyvärr inte något närmare...)

Däremot är jag desto mer bekant med Liss Eriksson. Skulptör bakom många spännande verk. Mest känt är förmodligen "Sveriges minsta offentliga monument", den 15 centimer höge Järnpojken vid Finska kyrkan, mittemot Kungliga slottet i Stockholm. En verkligt älskad staty, som fått många klappar på huvudet av förbipasserande genom åren, och brukar förses med stickad halsduk och mössa när det blir kallt. Sist vi sågs hade dock Järnpojken, som så många kulturpersonligheter, hamnat på obestånd och tvingades tigga för sitt uppehälle...

Jag blev mycket förtjust när jag insåg att Järnpojken är barnbarn till Christian Eriksson. Liss Eriksson, järnpojkens förälder, var nämligen son till Christian. Det senare förvånade mig dock lite, eftersom jag alltid har trott att Liss var pojkens MAMMA. Men man lär sig som bekant något nytt varje dag...